Teater Albatross turné i Moskva och Smolensk, Ryssland

Teater Albatross har nyligen turnerat i Ryssland, i Moskva och Smolensk!

Nu i april var Teater Albatross inbjudna till en internationell teaterfestival i Smolensk: Smolenskij Ark. Denna festival som Dramatiska Teatern i Smolensk arrangerar vartannat år, besöktes för tredje gången av Teater Albatross.

Albatross har tidigare fått priser där, bästa scenografi, bästa skådespelare, nydanande dokumentär teater etc. Vi får väl se om det blir något pris i år. Juryn lär ha skickat ett brev. Vi väntar spänt!

Jury…. Priser…

– En annan värld! I Smolensk, när det är Festival, kommer först publiken in och sätter sig. Sedan sägs det i högtalare att juryn skall komma. Först kommer juryns ledare (som brukar vara en mycket sympatisk urgammal, stapplande, estnisk ryss… Han verkar, som tur är, gilla Teater Albatross.) När ledaren satt sig och vederbörligen presenterats och bockat för applåderna kommer resten av juryn in. -Så går det till!

Föreställningen vi spelat i Smolensk – och i Moskva – var I Skuggan av Hatet växer Blommor, en berättarföreställning om en ung judisk pojke som under andra världskriget mognar till man på flykt undan nazisterna. Han tar sig till sist från Polen över Östersjön i en roddbåt till Sverige.

RobStearintittarlow

Bakgrunden till våra Rysslandsturnéer är att vi för tio år sedan blev inbjudna till Vitryssland, till Slavianski Bazar, i Vitebsk, staden där Chagall växte upp. Slavianskij Bazar: En oerhört speciell jättefestival i kulturens tecken. En festival där det gamla sovjetimperiets kulturmänniskor kommer samman igen!

Vi anlände en månskensnatt till Vitebsk, staden där tre floder flyter ihop. Vi kom i vår turnébuss, märkte att hela staden verkade vara på benen. Gamla babusjkor, hela familjerna, småbarn… Alla var ute och promenerade i Vitebsks bilfria centrum. Detta trots att klockan började närma sig två på natten. När de har Slavianskij Bazar i Vitebsk är det verkligen fest! Vi blev drabbade av den ack så idylliska atmosfären i den vackra lilla staden. Vi förklarade för våra häpna organisatörer (vi hade hört om kriminaliteten i Vitryssland) att vi ville låsa in bussen i nån slags garage. – Men kan ni inte ställa den här, vid trottoaren? Vi förklarade att många dyra saker fanns i bussen. Men har ni ingen nyckel? Om ni låser den, så är det ju inga problem!

Vi spelade en föreställning om Kvinnoorkestern i Auschwitz inför en mycket rörd publik. En så rörd publik att vi trodde att något inträffat bland publiken. En kvinna låg mellan bänkraderna och grät!

Vi visade också filmer. Vår film Eldshjulet gick på Arkangelskregionens TV.

En regissör från Vitebskteatern, Vitaly Barkovski, flyttade senare till Smolensk Dramatiska Teater i Ryssland, han bjöd in oss till Smolenskij Ark… Eftersom vi varit där tre gånger, är vi numer lite kända bland stadens teaterfolk.

I Smolensk, på kvällsvandring genom staden, gick vi förbi en bar, en udda bar. Ner för smala trappor, ner i källaren. Med nån slags skrotmotorcykel som reklampelare. Lite osäkert trevade vi oss ner i dunklet. Män, mest män. Tuffa typer. Någon kunde engelska. Det blev en förunderlig kväll! Så mycken ödmjukhet, så mycket intresse för vilka vi var, och vilken förbrödrande atmosfär. Ivan, vår översättare sa efteråt: Oj, var ni där! Var det något slagsmål?!

Moskva var den nya utmaningen. Där hade vi aldrig tidigare spelat! Aleksandr Rodionov och Alexander Vislov heter två rävar från Moskvas teatervärld, de är båda etablerade dramatiker och producenter. De har råkat bli Teater Albatross vänner. Tack vare deras stöd och Svenska Ambassaden och en ung kvinna på Memorial, Alexandra Polivanova, lyckades vi få spela på Judiska Museet, vilket var mycket bra, de har ett gott anseende. Kanske skulle det komma folk!

Men, låt oss inte gå händelserna i förväg! Hotellet hade Svenska Ambassaden ordnat. Hotell Peking! Ett legendariskt hotell med Ambassadrabatt! Ett jätteslott i Stalinstil. Alldeles vid Majakovskijtorget, sju våningar, ett högt torn, de majestätiska trapporna med mattor ihopsydda från entrétrappan och hela vägen, sju våningar upp, här skulle vi bo! Hurra!! (Hur hade dom fått in mattan i huset??!)

Vi fick tre grandiosa, härliga, rum… Kaj Granander, föreställningens regissör, ett rum i guld, Per T Buhre, violinisten ett rum i rött, och Åsa och jag fick ett dubbelrum med utsikt över Majakovskijs ståtliga figur på torget. Frukosten var i stil med de röda mattorna, överdådig!

Vi fick med nöd och näppe tid till några museibesök, så t ex såg vi den i Sverige okände, i Ryssland mycket kontroversielle konstnären Ilya Glazunov. Han har centralt i Moskva ett megastort museum, med bara hans egen konst. Mycket är starkt uttrycksfullt, lite illustrativt, men med mycken känsla.

Han arbetar delvis med jättemålningar, ca 10 meter gånger 4 meter där han skildrar Rysslands historia i en märklig, självklar freskstil. Trotskij Lenin och andra bolsjeviker sida vid sida med Gulagfångar, nazistiska blixtar (!) från himlen och den moderna tidens nakna kvinnor… Rasputin och Jeltsin. Sida vid sida. Hans verk öppnar dörrar till mängder av frågor. Glazunov saknar inte självförtroende, ”jag är den störste levande konstnären”…

Jag ville bjuda in den snart 90-årige mannen, men hur skulle jag få fatt i honom?!

Så kom vi, försenade och stressade till Judiska museet, där vi skulle spela samma kväll. Att ta sig fram via tunnelbanan, den otroligt fina och vackra tunnelbanan i Moskva, klassisk, nu återigen utan reklamskyltar, är alltid härligt. Men från Hotell Peking till Judiska Muséet var inte det enklaste. Och ryska skyltar är ryska skyltar! Men moskvaborna är ett under av hjälpsamhet. Och, faktiskt, i motsats till i Smolensk, kan många engelska.

På Museet fick vi reda på av vår arrangör Liya Chechic att 300 människor bokat sig till vår föreställning.

Museet var gigantiskt, en jättehangar som en gång varit ett monument över Revolutionen, ett trådbussgarage som var innovativt på alla de sätt: hur det byggts, hur bussarna kunde köra in och ut, väggarnas konstruktion etc. Av framtidstro berusade arkitekter hade skapat detta märkliga hus. Judiska Församlingen har nu för några år sedan fått Garaget…

Och Muséet har gjort sig känt som ett ställe där progressiva människor möts. – Vad det nu betyder. Progressiva och progressiva – bland det första Liya frågat mig, inför vårt gästspel, var om det var någon kvinna som sjöng i vår föreställning. I så fall fick vi inte spela i Muséet!

Liya trodde det skulle komma 150 personer. Bara hälften av de som bokar brukar komma. Men 150 personer på ett platt stengolv, utan scenupphöjning och i en jättelik ekande lokal. Med några skyltfönsterspottar… Med scenutrymmet precis vid in- och utgången till Muséet. – Lite gatuteater över det hela! Roligt!

På eftermiddagen tränade vi åter översättningen av texten… Pjäsen, som mest är en monolog, framfördes sålunda: Jag sade någon eller några korta fraser, Ivan Gladki översatte i mikrofon. Hela texten framfördes på detta sätt. I korta fraser. Också Per Buhre, musikern, finslipade sitt samspel med Ivan. Det hade gått bra i Smolensk, trots att Ivan inte kan svenska. Åsa Lieberath hade, med hjälp av engelskaöversättningen av föreställningen, med Ivan stapplat igenom texten gång på gång, så att Ivan kunde släppa engelskan, och bara arbeta med den svenska och ryska versionen. Den senare hade Alexandra Polivanova på Memorial (Institutet som arbetar med Stalintidens terror) översatt.

Vi övade på eftermiddagen, Ivan och jag! Nu skulle det bli perfekt! För säkerhets skull skulle ändå Åsa sitta med på kvällen. Kaj skulle filma.

Hela detta med översättning av text, av kommunikation mellan olika språkområden och kulturer är mycket spännande. – Teater Albatross som spelat mycket internationellt, också i Afrika, började med översättningar av hela pjästexten på papper, där publiken dels hade nog med ljus för att kunna följa med de kanske åtta sidorna text, dels mycket tydligt kunde förstå var i texten vi befann oss… Svarta Blommor, en föreställning om Förintelsen, turnerade en hel del på detta sätt. Då kunde man höra 200 människor vända blad samtidigt i Torun och ett femtontal andra Polska städer våren 1986. Ljudet i tystnad av tvåhundra samtidiga bladvändningar.

Senare började vi spela på engelska… Ibland har vi spelat så mycket utomlands att vi t o m i Sverige, spelat på engelska! Detta exkluderar många. Inte heller så så roligt innan texten sitter i ryggmärgen.

Senare kom en lång period då vi började visa texten på fonden, som på film, med hjälp av Power Point och projektor. Detta har vi använt på våra egna internationella teaterfestivaler och framför allt i Kamerun och Kongo. Blir ofta att folk stirrar på textremsan. I Kongo läser folk dessutom väldigt lite, så det går lite trögt.

Och nu, det senaste, det vi gjorde i Ryssland, liveöversättning i mic inför publiken. Bör vara noggrant repeterad. Denna översättningsform tycker jag i nuläget är roligast. Mest livfull. Den ger oss också en levande dimension till, samspelet med översättaren.

Eftermiddagen på Judiska Tolerans Museet började lida mot kväll. Det kom mycket folk. Stolar bars in. Fler stolar. En bred publikbild. När jag med hög röst började (med en historia om Zwi, sjömannen, som på 1950-talet kom till New York…) insåg jag – och Ivan – att jag inte hördes. Inte ens Ivan, som skulle översätta, hörde mig. Som tur var fanns där ett headset med mic, tio sekunder senare var inte ljudet något problem!

RobBRAdansstearinljuslow

Jag märkte att detta var en intresserad publik. Vi har spelat både i London och i Paris. Och i New York. De stora metropolernas publik har ofta sett allt. Vet allt. De är därför svåra att nå. Därför var jag, medvetet eller omedvetet, lite skeptisk till situationen. Denna publik var inte alls sådan. Snobbig. Den var öppen, lätt att spela för.

Samarbetet med Ivan hade aldrig gått bättre.

Innan föreställningen hade Ivan och jag gett oss ut att söka lämpliga stenar till barnvagnen. I föreställningens barnvagn brukar sand och tre stearinljus samsas med tre kors. Och med en spegel. Hédi Fried, judisk överlevande, tyckte alltid att korsen var malplacerade. Nu sökte vi stenar, som vore de gravstenar. Med denna barnvagn, nu utan kors, sjöng jag en vacker jiddisch-sång, skriven i Vilnas ghetto. Jag hade ett ljus i hatten och ett ljus på var sko. Sången handlar om att främlingen måste sjunga för barnet, eftersom pappan sprang över ett fält där det regnade stenar. Och mamman finns inte mer. Alltså måste främlingen sjunga för barnet.

Till sist själva berättelsen om Daniel, själva föreställningen!

Många gånger kom, under föreställningen, till mig känslan av gatuteater, alla människor, myllret, rörelsen i publiken, många stod, andra kom eller gick…

Det var som att Per på fiolen, och med sina texter, och jag och Ivan fått lite av platsens magi i vårt spel. Pers intensiva fiolspel liggandes på golvet, vridande sig som en mask på kroken, i detta jättemuseum till Revolutionens ära.

Rob o Per bra2low

RoboPerdansbralow

Så var det färdigt: Applåderna, kramarna, de vänliga orden, glädjen tog tag i oss. Tänk, detta i en storstad! Fantastiskt! Trettio människor gav oss sin e-postadress, ville ha kontakt.

Liya berättade att det varit tvåhundrasjuttio personer i publiken. ! Hon var överförtjust. Och vi talar redan om att göra något mer tillsammans. Eftersom det visade sig att Liya känner konstnären jag skrev om ovan, Ilya Glazunov, kommer han att bjudas in nästa gång!

Kaj filmade alltihop, skall bli roligt att se.

Till denna historia hör också detta: Min plan är att Teater Albatross skall göra en ny pjäs om vår tid, men med Ryska Revolutionen som en historisk kontrapunkt.

– Då kan alla dessa nya, ryska kontakter bli extra värdefulla!

 

Ensembeln.lowFrån vänster: Åsa Lieberath, Per Buhre, Ivan Gladki, Robert Jakobsson och regissör Kaj Granander

 

Robert Jakobsson 4/5 -16