1917 – När klockorna stannade

Speldatum

Om ryska revolutionen! Om drömmar om en bättre värld!

Den kanske största frihetsdrömmen människan någonsin haft var tiden kring den Ryska Revolutionen 1917. Nu skulle en rättvis värld vara bakom hörnet, människan skulle ta sig från nödvändighetens värld till frihetens. På alla plan lossade fördämningar: Arbetarna skulle styra fabrikerna, bönderna ta över jorden, kvinnorna skulle göra sig fria, sexualiteten befrias! Konsten, snarare alla konstarter, revolutionerades, och de ryska konstnärerna kom att påverka all världens konst.

Sedan var inget sig likt.

I Ryssland säger forskarna att revolutionen dog, hade dött, 1927. Sedan var det helt enkelt ”diktatur” – Men på samma sätt som revolutionen varit överväldigande med sina otroliga drömmar, blev reaktionen – Stalintiden – till en mara som världen knappt sett maken till. Varken förr eller senare.

En otrolig historia. Som dessutom blandas med min ungdom i Göteborg på 60- och 70-talet.

Tillbaka till rötterna!

Åren 1976-1980 arbetade jag med en pjäs om Ryska Revolutionen. Vi hette då Eldteatern, det var åren innan Nadia och jag bildade Teater Albatross. Pjäsen vi gjorde blev en succé, trots att vi var nybörjare spelade vi snart runt om på fina teatrar i Europa. Vi var med på dåtidens ansedda världsteaterfestival i Frankrike.  – I Sverige var det överraskande med en politisk föreställning som snarare ställde våldsamma frågor än predikade något.
Tiden har gått, Teater Albatross har ägnat sig åt Förintelsen, nazismen, kolonialismen, utfiskning mm. Inför 100-årsminnet av Ryska Revolutionen ville jag på nytt göra en pjäs på detta tema.

Resor och turnéer i forna Sovjetunionen.

Åratal av ryska och vitryska resor med intervjuer av Gulagfångar, samarbeten med ryska teatrar, turnéer med de föreställningar vi har på vår repertoar, etc, har varit delar av förberedelserna till denna föreställning. Vi har fått mycket hjälp av Memorial, liksom av Gulagmuseet och Judiska Museet, alla i Moskva. Samtida revolutionärer som lever i Ryssland, och sådana som har tvingats att fly, har vi sökt upp och talat med.  Ett par Vitryska resor gav starka intryck. Speciellt Vitebsk, där Malevitj och Chagall kring 1920 skulle förverkliga en utopisk konstskola, har inspirerat oss.

En karusell från en nerlagd barnpsykiatrisk klinik!

Vi har till föreställningen, som blir en enmansföreställning med mig, Robert Jakobsson, till och med hämtat en gammal rostig karusell från Italien. En spännande medspelare!

Texterna skrivs av mig, lite Charles Baudelaire och Torsten Ekbom är dessutom med… Åsa Lieberath skapar de konstobjekt som kommer att vara med i föreställningen, Peter Jägbring är med som regissör, medskapare av föreställningen och vittne, han  är den som tillsammans med mig är med i det dagliga arbetet. En mycket lovande ung assemblage-konstnär från Vitryssland, Kirill Diomchev, är också med i det estetiska teamet. Kirill skall f. ö. vara på Tokalynga under ett år.

Socialism eller barbari! Socialism som barbari!

– Temat är å ena sidan drömmarna om en rättvis värld befriad från krig och våld, å andra sidan Stalintidens totala motsats till detta. Föreställningen försöker ge en publik känslan av att Majakovskij är återuppstånden, av att inbördeskriget rasar, att Chagall som konstkommissarie håller på att organisera den revolutionära konstskolan, kort sagt: Det var revolution. Det var krig. Känslor kokade. Människor gjorde sitt yttersta. Sanningar förbrukades snabbt.

Hundra år har passerat.

Egentligen är vår situation idag liknande den för hundra år sedan, det vill säga oerhört svår!
Då levde man i en tid med det tsaristiska förtryckets svanesång, med 1:a världskrigets dödande, med hoppet om förändring.
Nu lever vi i en värld där någon borde trycka på nödbromsen, hela tågsättet skenar!
Då hade många en tro, en lidelse som var kolossal.
Idag är det annorlunda.
Jag försöker tala om idag genom att brottas med Ryska Revolutionens värld.

En kopp kaffe?

– Man kan mycket väl tänka sig att det vore spännande för vår publik att dricka kaffe med mig och min tekniker efter föreställningen. Kan vara i spelutrymmet. Förutom att samtala om det vi varit med om, kan vi visa mycket intressanta filmer vi gjort under våra rysslandsresor, korta aktuella filmer som knyter an till pjäsens tema. Dessa samtal ger också möjligheter till fördjupande kunskaper, mina studier av rysk revolutionshistoria har med tiden blivit relativt omfattande.-

Robert Jakobsson Tokalynga 7/9 2017

Texten ovan skrevs för över ett år sedan!

Hur har det gått med våra drömmar!?
Jag tror att alla vi bakom föreställningen är mycket nöjda. Jesper Berger kom i slutet av processen med sin ostoppbara energi, sitt ljus och sina dimridåer… Åsas scenografi och samarbetet med Kirill blev superbt. Peter Jägbring var lojalt närvarande i ett par år på Tokalynga. Inte bara med regi, utan han visade sig komponera och spela väldigt fin pianomusik, som blev en del av föreställningen.

Otroligt bra, får man säga! Det var ett Sisyfosarbete att göra föreställningen, mer än två års heltidsarbete! Det kändes som att vi släpade sandkorn till ett slott som inte ville ta form, eller, för att citera Ingemar Lindh, vår gamle guru, som att vi med våra ynkliga tandborstar petade bort sand för att hitta en glömd stad!
– Föreställningen mottogs med stående ovationer i Smolensk, Ryssland, vid premiären. Sedan har vi spelat  21 gånger på Tokalynga, vår bas. En så positiv publik har vi kanske aldrig tidigare haft! Och ändå har vi en hel del succéer bakom oss. Både scenografin, texten, skådespeleriet och ljuset har hyllats. Och de som hyllat oss har varit dels folket från Tokalyngabygden vid Ullared, dels de mer teatererfarna från städerna.
För mig personligen, som är ensam skådespelare, känns det ”som att jag kommit hem”. Det skall bli spännande att ge sig ut i världen med denna föreställning! Vi börjar med Stockholm i januari!

Robert Jakobsson 1/1 2019

Daniel Nandigobe…
En annan kort video från premiären i Ryssland

 

 

 

Information om 1917 – När klockorna stannade

Text och idé: Robert Jakobsson. Idéerna har många gånger studsat med Åsa Lieberath, som med sitt självständiga konstarbete alltid påverkat innehållet i de föreställningar jag gjort med henne. Så, i högsta grad, också här.

Regi: Peter Jägbring och Robert Jakobsson. Vad gäller regin kan man säga att det sätt vi arbetar på försöker komma bakom idéernas värld, vi genomför inte idéer, vi arbetar med olika intressanta saker, som vi tycker hör till vår problematik. Vi har ofta så mycket tid att saker har en tendens att ”hamna på rätt plats av sig själva”. Idéer har en tendens att bli förenklande, vill gärna bli strömlinjeformade. Verkligheten är oändligt komplex.

Scenografi – konst: Åsa Lieberath i samarbete med vitryske assistenten Kirill Diomchev. Också Håkan Sjöström har varit mycket viktig. Slutscenens standar på liten vagn: En replik av den polske konstnären W. Hasiors assemblage ”Segraren”.

Ljusdesign: Jesper Berger. Ljusteknik dessutom Simon Nekkonen och Oskar Ekstrand.

Musik: Originalmusik av Peter Jägbring, Klassisk musik bl a av Schostakovich.

Föreställningens längd: 1 tim 10 min  Scenrum: gärna minimum 8 ggr 8 m, höjd min ca 3,6 m

Recensioner av 1917 – När klockorna stannade

Suzanne Osten i samtal efter föreställning på Aliasteatern i april 2019:

Ulrika Knutson om revolutionspjäsen 1917 – kort version

Recensioner från de 22 spelningarna på Tokalynga sommaren/hösten -18.

 

”Ett konstverk förklätt till teaterföreställning. Stor konst .
60 minuter i en annan värld. Drömmen om de goda drömmarna som så ofta bara förblir drömmar.
I kväll var det utsålt! Kanske finns det någon biljett till de kommande dagarna. Fånga en om du kan och lev en upplevelse!
Tokalynga! Gunnarp! Falkenberg! Halland! Sverige! Europa! Världen!”

* Jan P Bordahl, kulturchef Falkenberg

”Berörande om kamp för frihet

Ryska revolutionens hundraårsminne förra året uppmärksammades inte mycket i den svenska teatervärlden. Utom hos Teater Albatross i Tokalynga. Pjäsen ”1917 – När klockorna stannade”, fick premiär i Smolensk, Ryssland – bara det ett exempel på att Teater Albatross scenkonst inte känner några gränser. Nu får den premiär på hemmascenen.
Föreställningen är ett kraftprov av Robert Jakobsson: ensam på scenen i en dryg timme, med sin karaktäristiska kombination av  berättarteater och kroppsteater. Utgångspunkten, berättelsens grundplan, är typisk för många Albatrosshistorier: en liten judisk by, som lider under svält och pogromer, men som får höra talas om revolutionärernas dröm om en ny samhällsordning.

Scenbilden pekar emellertid på det som är föreställningens verkliga tema: hur ryska revolutionen väckte en ojämförlig explosion av konstnärlig kreativitet. Alla ismerna: suprematism, konkretism, konstruktivism, och alla de ikoniska konstnärsnamn som förknippas med dem: Malevitj, Tatlin, Kandinsky. Och givetvis, med Teater Albatross ständigt närvarande östjudiska perspektiv, Marc Chagall.
Namnen nämns i pjäsen, och i Åsa Lieberaths fantasieggande scenbild. Den sistnämnda präglas för övrigt av  en annan av modernismens stora riktningar, kollaget, ofta skapat av överblivna objekt, ”skräp”, som en gammal karusell eller hästskallar (som får  åskådliggöra olika centralgestalter i historien.)

Poängen med Jakobssons historieskrivning genom alla fragmentariska biografiska erinringar och synvinkelskiften, är hur stalinismen, NKVDterrorn och Gulagsystemet krossade drömmen om den fria konsten och den fria människan. Det kan tyckas vara en romantisk framställning, som saknar all historisk och ideologisk bakgrundsanalys. Men å andra sidan speglar den också en evig mänsklig dröm om frigörelse och att en annan slags tillvaro är möjlig.

Jakobssons kroppsteater firar triumfer i enskilda scener, frågan är om han någonsin använt sin teknik med en sådan perfektion som när kompositören Dmitrij Sjostakovitj utsätts för Stalins förtrycksapparat: det fysiska tvånget mot kroppen blir extremt tydliggjort. Eller när scenkonstens representant i konstexplosionen, Vsesevolod Meyerhold, håller demonstration om sina teateridéer. En annan höjdpunkt är läsningen av en annan modernistpionjär, Charles Baudelaire och hans dikt Berusa er!

Jakobsson sjunger, och dansar och skriker sig igenom föreställningen och håller uppfordrande brandtal, men framför allt berättar han den tragiska historien om hur en av mänsklighetens största frihetsdrömmar krossades i kölden bakom taggtråden i Kolyma eller i Stalins avrättningskällare. Det är ofta väldigt berörande. Och den åskådare som imponeras av Robert Jakobssons förmåga att berätta och gestalta med kroppen ska komma ihåg att han snart fyller 70.”

* Björn Gunnarsson Hallands Nyheter/Hallands-Posten lördag 14 juli 2018.

”En föreställning att minnas.

Robert Jakobsson & Teater Albatross har än en gång lyckats fånga ett stort ämne
och fördela det ut i ett prisma av scener & berättelser.
Förutom att alla de intressanta ryska kulturutövarna i vår egen moderna tid
uppmärksammas – hamnar vi i t.ex. Göteborg på 60-talet – så som det bör vara i en skröna om ett viktigt/intressant ämne.
Väl bearbetade texter samt en otroligt effektfull scenbild förstärker den ensamme berättaren i sin vilja att nå fram till en publik – som direkt tar mot gåvan.”

* Ulf Andersson, regissör, konstnärlig ledare, fritidsbonde m.m.

”Teater Albatross har gjort ett verkligt genomarbetat härligt teaterkonstverk.

De lyckas få hundra år sedan i Ryssland, femtio år sen i Göteborg och nutiden att hänga ihop, vilket det såklart gör, bara att vi inte tänker på det! Robert Jakobsson gör en mäktig prestation!”

* Ulf Fembro, chef Kulturskolan Halmstad

”Nyss hemkommen och fylld med glädje efter en premiär av den evigt unge, evigt energiske och evigt inspirerande Robert Jakobsson, som vågar berätta historier på sitt vis och ingen annans. Länge leve det fria ordet, och den fria kulturen!”

* Martin Ahlberg – Scenkonstguiden

”I den lilla byn, Gunnarp, kan man få uppleva en del av den svenska kulturens regnskog. Metaforen är lika dyster som livsbejakande och hoppfull. Det som finns där är livsbejakande och hoppfullt, men att det finns så lite kvar av det fria konstutövandet är dystert.  Tokalynga teaterakademi, eller teater Albatross är ett livsverk i ständig förnyelse. Det är alltid spännande att komma dit, men vad det blir, eller hur det blir – det vet man aldrig på förhand. Den nya pjäsen ”1917- när klockorna stannade” sätts upp i en före detta gymnastiksal. Av detta märks inget. Åsa Lieberaths scenografi, dekoren är överallt i rummet- karuseller, koner, tyger, grafitti, konst, kranier, klockor, ljud, ljus och mörker. Och det är varmt. Som i en regnskog. Jag glömmer var jag är men är sällsamt närvarande i stunden. Som titeln låter antyda – tiden står stilla.  En man, Robert Jakobsson, lotsar oss genom en tid, som alltså inte finns, Han hoppar, studsar, klättrar, viskar, skriker, sjunger och berättar en historia, som egentligen inte är en historia utan de mångas historia- och jag blir berörd och rörd. Berörd på så vis att jag vill veta mer om vad som ligger bakom. Rörd, för att det ligger så mycket bakom i form av mänsklig grymhet och lidande, men att det finns hopp. Tack för det hoppet, Teater Albatross.”

* Andreas Lång, musikant och skådespelare

”Utan att veta så mycket av vad som väntar på Teater Albatross scen denna kväll, sätter jag mig längst fram. Vill komma nära, så långt in i scenbilden som möjligt, gärna med mina nakna fötter inne på golvet.
Det ger utdelning, inget står i vägen när jag följer Robert Jakobsson under hans historiska färd inne i Åsa Lieberaths scenrum. För mig fungerar hennes scenografi som ett självständigt konstverk, en slags installation vars objekt befolkar rummet och gör föreställningens olika karaktärer sällskap, aldrig ensamma.
Både Jakobsson karaktärer och pjäsens ämne; konstens delaktighet i en radikal samhällsförändring – kontra konstens roll som gisslan, kommer plågsamt nära och speglar samtidigt tendenser i dagens verklighet.

Trots föreställningens tragiska förlopp rent historiskt, märker jag att jag ofta ler och skrattar till. I detta rum, här och nu är det konstens egna villkor som gäller! Är det därför jag fylls med denna busiga energi, kanske en liknade energi som rusiga och brinnande konstnärer hade under en intensiv tid av revolutionerande passion? Tragedin kom strax därefter med att de tvingades se sin blossande konst kvävd mitt i sin pågående blomning.
Så var det i Ryssland 1917, men i Tokalynga 2018 lyckas Teater Albatross få konstarterna att blomma. Och Robert Jakobsson vibrerar i sina olika roller, får det att glöda … ja, nog krävs det Jakobssons intensiva närvaro för att uppenbara och gestalta denna angelägna berättelse!”

* Nils Ramhøj, bildkonstnär.

”Pjäsen är en härlig tankeväckande och inspirerande upplevelse. Texten väcker gamla tankar som slår en vital brygga till nuet. I en spännande scenografi levandegör Robert orden i ett flöde som är spännande hela tiden. – Jävligt bra helt enkelt.”

* Simma lugnt Gasleben – Twice a Man

Vad är priset för frihet? Vad kostar en revolution? Det var några av de frågor som snurrade i mitt huvud, när vi igår körde hem genom sommarkvällen, efter att ha sett teaterföreställningen ”1917 – När klockorna stannade”. Det var fantastiskt att se Robert Jakobssons inre och yttre aktiviteter. Både jord- och luftburen rörde han sig inne i denna långdikt. Som jag vill kalla föreställningen. Det märks att han arbetat länge med den. Inte ett enda falskt uttryck! Jag kände mig fullkomligt trygg i mörkret. Den som är trött på valfjäsk och sommarkitsch bör ta sig till Teater Albatross. I Gunnarp, en by mitt i världen.

* Ingela Strandberg, poet, Rolfstorp

Recensioner från januari -19 till april -19.

Teater Albatross med föreställningen 1917-När klockorna stannade. En så sympatiskt spännande och driven en-mans-föreställning. Rekommenderas!
* Tomas Forsell, Nynningen

Tack för en fantastisk  föreställning   – När Klockorna stannade.
Stor teaterupplevelse!!!
Robert Jacobsson otrolig på scen!!
Ett skådespeleri, en värme, ett nyskapande, en innovativ scenografi!
Allt detta och mycket mer fick jag uppleva som publik.
Det blev en stor teaterhändelse i Stockholm med detta unika och genuina
gästspel!!!
Hurra ! Bravo !!
* Mvh Yvonne Rock, teaterproducent, som bl a byggt upp Västanå Teater

Albatrossen flyger vidare.
Det finns teatrar och teatrar. Och så finns Teater Albatross. Många är inblandade i arbetet, men i alltings mitt finns en febrilt verksam man, smal som ett streck, intensiv och i ständig rörelse: Robert Jakobsson.

Uppsättningen ”1917 – När klockorna stannade” har redan gästspelat i Ryssland och Polen när den nu landar i Stockholm på Alias-teaterns lilla fina scen. Robert Jakobsson berättar, sjunger, dansar, ropar ensam i en bildrik scenografi av Åsa Lieberath om en utopi för både människorna och för konsten. Hur den urholkats, frätts ner, förråtts, och hur revolutionen ätit sina egna.

Jakobsson är en tydlig bärare av arvet efter Grotowski, den polske teaterman som ville arbeta fram bild- och rörelsebaserad teater som kunde drabba vanligt folk. Framförallt arbetade denna teoretiker och praktiker med uppsättningar som fick växa fram långsamt genom daglig träning, insamling av fakta, tillverkning av masker, föremål, scenografier. Albatross har sedan 80-talet sin bas i en gammal skola i Tokalynga i Halland. Workshops, festivaler och turnéer är nerven i en lång rad produktioner om utfiskning och kolonialiseringen av Afrika, främst flera olika pjäser om Förintelsen.

I pjäsen om 1917 har klockorna fått stanna. Är detta då eller nu? En liten karusell från en italiensk lekpark snurrar med sina tomma sitsar, där Robert J placerar varelser byggda av väggur och kranier. Tiderna går, sår drömmar och krossar dem. Chagall, Malevitj, Trotskij, Alexandra Kollontaj och Sjostakovitj tar alla plats i tidens karusell, liksom berättelsen om ungdomskärleken Anette, hon som gillade Olof Palme, och öppnade världen för en ung göteborgare med borgerlig bakgrund. Därifrån till terrorn, lägren i Gulag, sångerna, dikterna – det är ett hastigt flöde, men en så personligt upplevd påminnelse att invändningarna kommer av sig.

Vad handlar utopierna om, till slut? Friheten, förstås. Hur ska den se ut? Ingen vet. Vem vågar tala om drömmar på allvar? Många slutar hoppas, men inte Teater Albatross.

* Margareta Sörensson. Danstidningen. (Margareta leder internationella teaterkritikers förening.)

Drömmar och mardrömmar om ryska revolutionen

Det är med en explosion av intryck som Teater Albatross presenterar den ryska revolutionen på Aliasteaterns källarscen i Stockholm. Ord, sång, musik och inte minst visuella effekter och rekvisita varvas i Robert Jakobssons enmansföreställning, som trots att den bara håller på en knapp timme tar ett fast grepp om revolutionens drömmar och mardrömmar.

Det börjar med hopp om att en bättre värld är möjlig, och vi dras med i den revolutionära extasen när Lenin återvänder till Ryssland och håller sitt berömda tal på Finländska järnvägsstationen 1917. Senare övergår förhoppningarna i förskräckelse med Stalins terror och de gamla revolutionärerna förpassas till Gulag av dem som tidigare var emot revolutionen.

Referenserna är många, och den som inte är insatt i Sovjetunionens historia har nog svårt att hänga med ibland, men det är å andra sidan så många intryck att ta hem av föreställningen att man nog får ut en hel del av den ändå.

Robert Jakobsson väver även in sin egen historia som ung i Göteborg 1968, där olycklig kärlek övergår i ett politiskt uppvaknande, men också en förtvivlan över det dogmatiska tänkande som formade många av hans generationskamrater.

Och lika plötsligt som det började är det över. Efter en veckas utsålda framträdanden är det slutspelat för den här gången i Stockholm, men håll utkik om teatern dyker upp på andra håll nära dig.

* Per Leander Tidningen Internationalen, Nr 4 2019, 2019-01-25

Såg teater Albatross föreställning 1917, då klockorna stannade. Det är en personlig, konstnärlig, meditation över Sverige och vårt förhållande till vad som hände på andra sidan havet, i vårt grannland Ryssland för hundra år sen.. Jag kan varmt rekommendera den. Det är sällan som vi får uppleva en föreställning som försöker ge oss perspektiv på oss själva, på konsten och detta märkliga, fantastiska, avskyvärda århundrade, 1900-talet.
Teater Albatross lyckas med konststycket att få oss att minnas vad vi drömde om.
Scenografin lyfter oss tillbaka till den dynamiska konstnärliga epoken av tidig avantgardism och påminner oss igen om Chagalls vackra målningar, Meyerholds teaterspråk, Majakovskis poesi…. Se den om du har möjlighet. Den gör världen lite större!

* Marika Lagercrantz, skådespelerska

”Förra gången de spelade i Stockholm var det fullsatt, många återvände för att se pjäsen gång på gång. För just så bra och unikt tycker jag att det är!

Det är inte bara en föreställning, utan en värld man får befinna sig i. En frihet som få pjäser i denna ängsliga tid lyckas förmedla. Det är rätt många konstnärliga verk som kommenterar samtiden. Men det är få som lyckas ställa sig över den. Och därmed bli fri från samtidens begränsningar. Det här är en teatergrupp som sysslat med något annat än kultursidornas agenda. Det är ett litet under att den överlevt.
Kort sagt: gå och se! Ta tunnelbanan några stopp till en värld som egentligen inte borde finnas.”
* Bob Hansson, poet som var med i Teater Albatross 1993-95.

Konst blir våld när revolutionen spårar ur.

Ensam på scen försöker Robert Jakobsson skildra hur konsten under den ryska revolutionen och den sovjetiska staten går från avantgardistisk möjlighet till mekanism att förtrycka folket. Det är en djärv men också alltför brutalt sammanfattad iscensättning.

Samtidigt väver Jakobsson in sitt eget liv, och sociala tillhörighet. Uppsättningen blir en snabbt saxad resa genom Moskva och Göteborg, från utopi till stalinism, från frihetslängtan till repression. Det hela blir ett slags redovisning av en möjlighet som blir till tvång.
Teater Albatross från Tokalynga på Västkusten är möjligen den allra sista teatergruppen med direkta rötter till avantgardister som polacken Grotowski, danska Odinteatret och Ingmar Lindh på Institutet för scenkonst. Grupper som samtliga kom att skapa radikal, bildrik och ritualiserad teaterkonst med en dragning åt mysticismen. Man har också rötter hos den ryska konstruktivismen, genom viljan att skapa unika sceniska världar – om så av skrot eller stål, djärva utopiska världsbilder för en ny tid.

Eldsjälen Robert Jakobsson leder Albatross med obruten energi. Under flera år skrev han pjäser om utfiskningen på den afrikanska östkusten, och var verksam där. Nu har han samman med scenografen Åsa Lieberath skapat iscensättningen ”1917 – När klockorna stannade” som på sätt och vis är en återgång till en tid då allt var möjligt inom konsten. Då nya former och andra uttryck prövades.

Den konstnärliga utvecklingen inom den ryska revolutionen och den sovjetiska staten sammanfattad på 70 minuter. Är det över huvud taget möjligt? Nej, det är det inte. Robert Jakobsson skickar sig själv genom tiden och provar olika roller: fattig judisk man, konstnären Chagall som vill skapa konst av hela städer och kompositören Sjostakovitj som blir förtyckt och ifrågasatt under Stalin. Jakobsson beskriver hur en nymornad konstnärlighet plötsligt ses som en fara och utövarna dödas eller skickar till Sibirien.

Robert Jakobsson spelar den enda rollen mot Åsa Lieberaths scenografi – en rostig karusell där vidunder av gamla klockor och skelettdelar får åka mot fonder av moln och strukturalistisk konst. Helt lätt att hänga med är det inte, den som inte kan sina ryska avantgardister får det svårt.

Robert Jakobsson skuttar omkring i denna installation av tid och död, av svikna förhoppningar och uppgivenhet. Han spelar inte, han är – och kastar sig mellan känslolägen och vilda danser medan han låter Moskva på 1920-talet lysa som en ideal tid genom det mörker som krig, Gulag och antisemitism kommer att innebära.

Så blir ”1917” en mycket personlig, närmast schamanistisk rit där en man brottas med ett storslaget utopiskt experiment. Och förlorar.
* Lars Ring SvD

Att se en märkvärdig föreställning av Teater Albatross på Aliasteatern, Hälsingegatan med skärvor från den ryska kulturhistorien från 1917 till idag var som att befinna sig mitt i ett trasigt kalejdoskop där fragmenten av det som återstod av drömmen och illusionen vreds runt och på så sätt skapade nya hisnande upplevelser. Robert Jakobssons en-mansföreställning var som man säger på franska: un tour de force som utspelade sig i en helhet, från ett givande samarbete mellan scenograf Åsa Lieberath, ljusdesign Jesper Berger och ljudbilder av Peter Jägbring.
Ett häpnadsväckande och suggestivt äventyr där tid och rum hela tiden bytte plats.
Rekommenderas varmt.
* Jan Öqvist, scenograf

Det var en mycket fin föreställning som jag fick uppleva, inte minst tack vare den fantastiska dekoren. Och du lyckades påminna om alla de drömmar om konstnärlig frihet som väcktes till liv efter oktoberrevolutionen men som sedan så brutalt krossades av den totalitära staten. Men du påminde också om hur viktigt det är att inte glömma pogromerna och anti-semitismen i Ryssland i förra seklets början.I vårt samtal efteråt tyckte jag att det kändes bra att vi kunde prata om all den skaparkraft och all de talanger som finns bland dagens ryska kulturarbetare, trots förtrycket från Putinregimen, och hur oerhört viktigt det är att vi så mycket vi bara kan försöker stödja och uppmuntra dem.

* Allt gott. Stig Fredriksson journalist

Föreställningen väckte något, delvis nostalgiskt, men även sant. Nostagiskt är också sant förstås, men inte så fruktbart kanske. Den fria teatern hade sin styrka kraftigt förankrad i de spår du Robert klev runt i. De fick liv igen, när du gick där, som om du var först. Dom hade börjat tystna, rötterna torka. Lite sorg, lite glädje och sång. Väldigt musikaliskt, den personliga tonens sång. Så förstår vi igen …
* Max Lundqvist, regissör

”Jag är tacksam att jag fått se denna föreställning igen, och jag toppar inte alls ligan, det finns dom som sett föreställningen sex gånger. Där ligger jag i lä, jag har sett den hälften så många gånger. – Det är en underbar föreställning, och det är ett privilegium att få se den flera gånger!
Den judiska och den ryska frihetsdrömmen är tätt sammanflätade, och jag tycker att detta visas i föreställningen på ett helt genialt sätt. Därför att det här är svårt – att inte bara skriva sig fram, att komma fram till något på ett intellektuellt sätt, eller via analys av historien. – Vad Robert också gör är att han visar hur förståelse för historiska processer kan kräva kärlek, det är för mig något centralt i den här föreställningen, att vi kan få syn på saker i historien med kärlekens hjälp. För det handlar om kärlek: Till konsten, Chagall, Malevitj och till de offer som förvinner i Kolyma… ”
* Ulrika Knutson, kulturjournalist.

”Jag kände mig väldigt tilltalad av de tysta partierna i föreställningen. Man kunde umgås med sina tankar. Man får tid att fullborda bilder som föreställningen skapat. Det var väldigt, väldigt bra!”
* Suzanne Osten

”Tack Robert, för att du dansar muntert och elegant över 1900-talets avgrunder”
* Tore Berger poet, konstnär, musiker.

”Det som är viktigt i denna föreställning är att förhoppningarna och besvikelsen gestaltades. Det blir en väldigt bra balans. Det ena vore obegripligt utan det andra. Detta tror jag man kan ta till sig oberoende var man själv står politiskt.

Den dag Albatross gör en teater där jag begriper allt, då kommer jag inte.
Det som är spännande med den poetiska teatern är att den föder en mängd impulser. Dessa kan komma fram veckor, månader och år senare.”
* Kristjan Saag, legendarisk teaterkritiker från Göteborg

”Om man skall försöka fånga Robert Jakobsson som artist måste man gå via känslan. Han är nästan hänsynslöst intuitiv och förankrar varje projekt i en upplevelse, något han iakttagit och därefter bearbetat tills han hittat en adekvat konstnärlig form för detta något. Därigenom har han nått fram till en charmerande impulsiv scenkonst, något oförväget och fullständigt oakademiskt i attacken, något i närvarande konstliv ovanligt, där t o m bildkonsten påtvingats verbal motivation för att vinna existensberättigande.”
* Kjerstin Norén, legendarisk teaterkritiker i Danmark.

 

”Hej Robert.
Stort tack för en gripande, varm och personlig föreställning och hur det blev som det blev med drömmarna. politiken och vår troskyldighet. Inget finns att göra ogjort, som vill man väl förbigå. Trots allt måste man samla ihop sig. sitt liv och det därikring och pinna på. Enligt judisk tradition, som du förmodligen vet, är det en plikt och uppgift att leva. Jag intervjuade Hedi Fried för ett par år sedan och vi talade länge om detta. Och som sagt, döden kommer tids nog ändå. I mitt fall betyder det att min hustru sedan 44 år dog i cancer för fyra år sedan. Vi var gifta i 44 år, och träffades i Göteborg (vänstersvängen) och Israel (på kibbutz). Nu har jag mött en annan kvinna som är mig kär, vilket är en gåva av G-d om man så säger. Jag har tre barn och sex barnbarn och vad jag kan bedöma någorlunda intakt till kropp och knopp.
Möter med Albatross, när fågeln spände ut sina väldiga vingar, var på mer än ett sätt omtumlande. Och scenografin var lysande! hälsa scenografen det. Lotta, min särbo, har en dotter som är scenograf. Hon heter Kajsa Severin och befinner sig just nu i Gällivare. Själv ska jag på vattengympa, problem med ett knä efter alltför många maratonlopp. Men är inte själva livet ett pågående maraton?
Som sagt Robert, en söndagseftermiddag som stannar kvar i mitt minne.

Hör gärna av dig.”
* Jan Kantor

”Levande teater, i allra högsta grad levande som god teater skall vara, om en alltför bortglömd dröm…”
* Birger Schlaug journalist

”Först, Robert, vill jag tacka för föreställningen! Jag satt här, och mitt liv i Ryssland passerade revy, det var spännande, och ibland försvann jag helt in i mina tankar och minnen.”

* Bengt Jangfeldt, författare (Ur Bengts kommentarer efter föreställningen.)

”Så roligt att Teater Albatross kom till Stockholm med den här fantastiska föreställningen. Jag är mycket tacksam. Jag såg den fem gånger.”
* Tussi Lovén, kanotveteran

Sveriges Radio P1 Fredrik Wadström,

”Robert Jakobsson rör sig ryckigt i scenografen Åsa Lieberaths fantasifulla scenbygge, som hämtat mycket inspiration från 1920-talets sovjetiska konstruktivism. Ur högtalarna hörs ballader av Vladimir Vysotskij, jiddish-sånger och sovjetiska kampvisor. Chagalls drömska bildvärld blandas med de skarpa konturerna i Malevitjs och El Lissitskijs avskalade geometriska former. Alltihop framtaget i Teater Albatross lokaler i halländska Tokalynga av konstnären Kirill Diomchev från Vitebsk i Belarus. I Robert Jakobssons monologer i 1917 – När klockorna stannade krockar den ryska revolutionens utopiska slagord med den hårda verklighet där många gick under och andra tvingades i exil. För den här uppsättningen handlar mycket om revolutionen som gick förlorad – om diktaturen och Gulag-lägren som följde i dess spår.

[…]

Berättaren i 1917 – När klockorna stannade är den uppdiktade personen Jankele Zammenhof, en judisk socialist som varit politisk aktiv under lång tid före revolutionen. För Robert Jakobsson var berättelsen om judarna i det ryska imperiet, och senare i Sovjetunionen, en viktig pusselbit för att förstå vad som hände för 100 år sedan.

[…]

Robert Jakobsson sjunger en sång till Marc Chagall – den judiske konstnären som ursprungligen var från Vitebsk i det som idag är Belarus, men som levde i exil i framför allt Frankrike och blev en av 1900-talets största konstnärer. Teater Albatross uppsättning är som en medvetandeström om en tid när allt tycktes möjligt och mycket gick i kras. Men det handlar inte bara om politiska rörelser och konstnärliga experiment på 1910- och 20-talet. Robert Jakobsson har dessutom vävt in en parallellhandling om sin egen första kontakt med vänsterrevolutionära rörelser i Göteborg i slutet av 1960-talet.

[…]

I pjäsen är det ändå Sovjetunionens totalitära utveckling som står i centrum. Huvudpersonen Jankele Zammenhof hamnar i Stalins läger i en sekvens inspirerad av Gulag-författaren Varlam Shalamovs liv och verk. I somras spelade Teater Albatross sin uppsättning i de egna lokalerna i Tokalynga under flera veckor. Men urpremiären ägde rum på en teaterfestival i Smolensk i västra Ryssland. Hela resan var ett äventyr där gruppens turnébuss beslagtogs av ryska myndigheter och i sista stund, inför festivalen, fick de loss bussen med all scenografi och utrustning och kunde spela två föreställningar i Smolensk. Det blev ett varmt mottagande, även om Robert Jakobsson har svårt att säga varför. En anledning kan vara djupdykningen i en epok av den ryska kulturhistorien, tror han. En annan kan vara uppsättningens budskap om försoning.”
* Fredrik Wadström Kulturnytt januari 19

”Teater Albatross som har sitt säte långt inne i den halländska skogsbygden är en märkligt kosmopolitisk teater. Flera föreställningar har gjorts i Kongo och Kamerun. Den senaste föreställningen om den ryska revolutionen 1917 – När klockorna stannade hade en bejublad premiär långt inne i Ryssland. Nu kommer den till Stockholm och Aliasteatern13-22 januari. Teater Albatross med Robert Jakobsson i spetsen har under två år värkt fram föreställningen. Det har blivit till ett slags credo för Robert, med finns de stora konstnärliga förnyarna från denna omvälvande tid Meyerhold, Majakovskij, Sjostakovitj och Chagall. Men hoppet vändes till förtvivlan. Robert tar också med sin egen historia i de fragment som tillsammans får oss att se både visionerna och destruktiviteten i de 100 gångna åren. Effektfullt använder Robert sig av skulpturer och scenbild skapad av Åsa Lieberath. Karusellen som konkretiserar tidens gång är ett av många effektiva grepp.”
* Lennart Kjörling, Tidningen Flamman