1917 – När klockorna stannade

Speldatum

Tillbaka till rötterna!

Åren 1976-1980 arbetade jag med en pjäs om Ryska Revolutionen. Vi hette då Eldteatern, det var åren innan Nadia och jag bildade Teater Albatross. Pjäsen vi gjorde blev en succé, trots att vi var nybörjare spelade vi snart runt om på fina teatrar i Europa. Vi var med på dåtidens ansedda världsteaterfestival i Frankrike.  – I Sverige var det överraskande med en politisk föreställning som snarare ställde våldsamma frågor än predikade något.
Tiden har gått, Teater Albatross har ägnat sig åt Förintelsen, nazismen, kolonialismen, utfiskning mm. Inför 100-årsminnet av Ryska Revolutionen ville jag på nytt göra en pjäs på detta tema.

Resor och turnéer i forna Sovjetunionen.

Åratal av ryska och vitryska resor med intervjuer av Gulagfångar, samarbeten med ryska teatrar, turnéer med de föreställningar vi har på vår repertoar, etc, har varit delar av förberedelserna till denna föreställning. Vi har fått mycket hjälp av Memorial, liksom av Gulagmuseet och Judiska Museet, alla i Moskva. Samtida revolutionärer som lever i Ryssland, och sådana som har tvingats att fly, har vi sökt upp och talat med.  Ett par Vitryska resor gav starka intryck. Speciellt Vitebsk, där Malevitj och Chagall kring 1920 skulle förverkliga en utopisk konstskola, har inspirerat oss.

En karusell från en nerlagd barnpsykiatrisk klinik!

Vi har till föreställningen, som blir en enmansföreställning med mig, Robert Jakobsson, till och med hämtat en gammal rostig karusell från Italien. En spännande medspelare!

Texterna skrivs huvudsakligen av mig, lite Charles Baudelaire är dessutom med… Åsa Lieberath skapar de konstobjekt som kommer att vara med i föreställningen, Peter Jägbring är min regiassistent i arbetet. En mycket lovande ung assemblage-konstnär från Vitryssland, Kirill Diomchev, är också med i det estetiska teamet. Kirill skall f. ö. vara på Tokalynga under ett år.

Socialism eller barbari! Socialism som barbari!

– Temat är å ena sidan drömmarna om en rättvis värld befriad från krig och våld, å andra sidan Stalintidens totala motsats till detta. Föreställningen försöker ge en publik känslan av att Majakovskij är återuppstånden, av att inbördeskriget rasar, att Chagall som konstkommissarie håller på att organisera den revolutionära konstskolan, kort sagt: Det var revolution. Det var krig. Känslor kokade. Människor gjorde sitt yttersta. Sanningar förbrukades snabbt.

Hundra år har passerat.

Egentligen är vår situation idag liknande den för hundra år sedan, det vill säga oerhört svår!
Då levde man i en tid med det tsaristiska förtryckets svanesång, med 1:a världskrigets dödande, med hoppet om förändring.
Nu lever vi i en värld där någon borde trycka på nödbromsen, hela tågsättet skenar!
Då hade många en tro, en lidelse som var kolossal.
Idag är det annorlunda.
Jag försöker tala om idag genom att brottas med Ryska Revolutionens värld.

En kopp kaffe?

– Man kan mycket väl tänka sig att det vore spännande för vår publik att dricka kaffe med mig och min tekniker efter föreställningen. Kan vara i spelutrymmet. Förutom att samtala om det vi varit med om, kan vi visa mycket intressanta filmer vi gjort under våra rysslandsresor, korta aktuella filmer som knyter an till pjäsens tema. Dessa samtal ger också möjligheter till fördjupande kunskaper, mina studier av rysk revolutionshistoria har med tiden blivit relativt omfattande.-

Robert Jakobsson Tokalynga 7/9 2017

Texten ovan skrevs för nästan exakt ett år sedan!

Hur har det gått med våra drömmar!? Otroligt bra, får man säga! Det var ett Sisyfosarbete att göra föreställningen, mer än två års heltidsarbete! Det kändes som att vi släpade sandkorn till ett slott som inte ville ta form, eller, för att citera Ingemar Lindh, vår gamle guru, som att vi med våra ynkliga tandborstar petade bort sand för att hitta en glömd stad!
– Föreställningen mottogs med stående ovationer i Smolensk, Ryssland, vid premiären. Sedan har vi spelat  ett tiotal gånger på Tokalynga, vår bas. En så positiv publik har vi aldrig tidigare haft! Och ändå har vi en hel del succéer bakom oss. Både scenografin, texten, skådespeleriet och ljuset har hyllats. Och de som hyllat oss har varit dels folket från Tokalyngabygden vid Ullared, dels de mer teatererfarna från städerna.
För mig personligen, som är ensam skådespelare, känns det ”som att jag kommit hem”.

Robert Jakobsson 19/9 2018

Daniel Nandigobe…
En annan kort video från premiären i Ryssland

 

 

 

Information om 1917 – När klockorna stannade

Erbjudande för Hallandsgymnasier. Kom och se den hyllade föreställningen om ryska revolutionen! Bara 1500 kr för femtio elever inkl bussresan! Ladda ned PDF och läs mer. 

Text och idé
: Robert Jakobsson. Idéerna har många gånger studsat med Åsa Lieberath, som med sitt självständiga konstarbete alltid påverkat innehållet i de föreställningar jag gjort med henne. Så, i högsta grad, också här.
Regi: Peter Jägbring och Robert Jakobsson. Vad gäller regin kan man säga att det sätt vi arbetar på försöker komma bakom idéernas värld, vi genomför inte idéer, vi arbetar med olika intressanta saker, som vi tycker hör till vår problematik. Vi har ofta så mycket tid att saker har en tendens att ”hamna på rätt plats av sig själva”. Idéer har en tendens att bli förenklande, vill gärna bli strömlinjeformade. Verkligheten är oändligt komplex.
Scenografi – konst: Åsa Lieberath i samarbete med vitryske assistenten Kirill Diomchev. Också Håkan Sjöström har varit mycket viktig.
Ljusdesign: Jesper Berger. Ljusteknik dessutom Simon Nekkonen och Oskar Ekstrand.
Musik: Originalmusik av Peter Jägbring, Klassisk musik bl a av Schostakovich.
Föreställningens längd: 1 tim 10 min  Scenrum: gärna minimum 8 ggr 8 m, höjd min ca 3,6 m

Recensioner av 1917 – När klockorna stannade

Vad är priset för frihet? Vad kostar en revolution? Det var några av de frågor som snurrade i mitt huvud, när vi igår körde hem genom sommarkvällen, efter att ha sett teaterföreställningen ”1917 – När klockorna stannade”. Det var fantastiskt att se Robert Jakobssons inre och yttre aktiviteter. Både jord- och luftburen rörde han sig inne i denna långdikt. Som jag vill kalla föreställningen. Det märks att han arbetat länge med den. Inte ett enda falskt uttryck! Jag kände mig fullkomligt trygg i mörkret. Den som är trött på valfjäsk och sommarkitsch bör ta sig till Teater Albatross. I Gunnarp, en by mitt i världen.

* Ingela Strandberg, poet, Rolfstorp

”Ett konstverk förklätt till teaterföreställning. Stor konst .
60 minuter i en annan värld. Drömmen om de goda drömmarna som så ofta bara förblir drömmar.
I kväll var det utsålt! Kanske finns det någon biljett till de kommande dagarna. Fånga en om du kan och lev en upplevelse!
Tokalynga! Gunnarp! Falkenberg! Halland! Sverige! Europa! Världen!”

* Jan P Bordahl, kulturchef Falkenberg

”En föreställning att minnas.

Robert Jakobsson & Teater Albatross har än en gång lyckats fånga ett stort ämne
och fördela det ut i ett prisma av scener & berättelser.
Förutom att alla de intressanta ryska kulturutövarna i vår egen moderna tid
uppmärksammas – hamnar vi i t.ex. Göteborg på 60-talet – så som det bör vara i en skröna om ett viktigt/intressant ämne.
Väl bearbetade texter samt en otroligt effektfull scenbild förstärker den ensamme berättaren i sin vilja att nå fram till en publik – som direkt tar mot gåvan.”

* Ulf Andersson, regissör, konstnärlig ledare, fritidsbonde m.m.

Teater Albatross har gjort ett verkligt genomarbetat härligt teaterkonstverk.

De lyckas få hundra år sedan i Ryssland, femtio år sen i Göteborg och nutiden att hänga ihop, vilket det såklart gör, bara att vi inte tänker på det! Robert Jakobsson gör en mäktig prestation!”

* Ulf Fembro, chef Kulturskolan Halmstad

Nyss hemkommen och fylld med glädje efter en premiär av den evigt unge, evigt energiske och evigt inspirerande Robert Jakobsson, som vågar berätta historier på sitt vis och ingen annans. Länge leve det fria ordet, och den fria kulturen!

* Martin Ahlberg – Scenkonstguiden

I den lilla byn, Gunnarp, kan man få uppleva en del av den svenska kulturens regnskog. Metaforen är lika dyster som livsbejakande och hoppfull. Det som finns där är livsbejakande och hoppfullt, men att det finns så lite kvar av det fria konstutövandet är dystert.  Tokalynga teaterakademi, eller teater Albatross är ett livsverk i ständig förnyelse. Det är alltid spännande att komma dit, men vad det blir, eller hur det blir – det vet man aldrig på förhand. Den nya pjäsen ”1917- när klockorna stannade” sätts upp i en före detta gymnastiksal. Av detta märks inget. Åsa Lieberaths scenografi, dekoren är överallt i rummet- karuseller, koner, tyger, grafitti, konst, kranier, klockor, ljud, ljus och mörker. Och det är varmt. Som i en regnskog. Jag glömmer var jag är men är sällsamt närvarande i stunden. Som titeln låter antyda – tiden står stilla.  En man, Robert Jakobsson, lotsar oss genom en tid, som alltså inte finns, Han hoppar, studsar, klättrar, viskar, skriker, sjunger och berättar en historia, som egentligen inte är en historia utan de mångas historia- och jag blir berörd och rörd. Berörd på så vis att jag vill veta mer om vad som ligger bakom. Rörd, för att det ligger så mycket bakom i form av mänsklig grymhet och lidande, men att det finns hopp. Tack för det hoppet, Teater Albatross.

* Andreas Lång, musikant och skådespelare

Utan att veta så mycket av vad som väntar på Teater Albatross scen denna kväll, sätter jag mig längst fram. Vill komma nära, så långt in i scenbilden som möjligt, gärna med mina nakna fötter inne på golvet.
Det ger utdelning, inget står i vägen när jag följer Robert Jakobsson under hans historiska färd inne i Åsa Lieberaths scenrum. För mig fungerar hennes scenografi som ett självständigt konstverk, en slags installation vars objekt befolkar rummet och gör föreställningens olika karaktärer sällskap, aldrig ensamma.
Både Jakobsson karaktärer och pjäsens ämne; konstens delaktighet i en radikal samhällsförändring – kontra konstens roll som gisslan, kommer plågsamt nära och speglar samtidigt tendenser i dagens verklighet.

Trots föreställningens tragiska förlopp rent historiskt, märker jag att jag ofta ler och skrattar till. I detta rum, här och nu är det konstens egna villkor som gäller! Är det därför jag fylls med denna busiga energi, kanske en liknade energi som rusiga och brinnande konstnärer hade under en intensiv tid av revolutionerande passion? Tragedin kom strax därefter med att de tvingades se sin blossande konst kvävd mitt i sin pågående blomning.
Så var det i Ryssland 1917, men i Tokalynga 2018 lyckas Teater Albatross få konstarterna att blomma. Och Robert Jakobsson vibrerar i sina olika roller, får det att glöda … ja, nog krävs det Jakobssons intensiva närvaro för att uppenbara och gestalta denna angelägna berättelse!

* Nils Ramhøj, bildkonstnär.

Pjäsen är en härlig tankeväckande och inspirerande upplevelse.

Texten väcker gamla tankar som slår en vital brygga till nuet.

I en spännande scenografi levandegör Robert orden i ett flöde som är spännande hela tiden. – Jävligt bra helt enkelt.

* Simma lugnt Gasleben – Twice a Man

Berörande om kamp för frihet

Ryska revolutionens hundraårsminne förra året uppmärksammades inte mycket i den svenska teatervärlden. Utom hos Teater Albatross i Tokalynga. Pjäsen ”1917 – När klockorna stannade”, fick premiär i Smolensk, Ryssland – bara det ett exempel på att Teater Albatross scenkonst inte känner några gränser. Nu får den premiär på hemmascenen.
Föreställningen är ett kraftprov av Robert Jakobsson: ensam på scenen i en dryg timme, med sin karaktäristiska kombination av  berättarteater och kroppsteater. Utgångspunkten, berättelsens grundplan, är typisk för många Albatrosshistorier: en liten judisk by, som lider under svält och pogromer, men som får höra talas om revolutionärernas dröm om en ny samhällsordning.

Scenbilden pekar emellertid på det som är föreställningens verkliga tema: hur ryska revolutionen väckte en ojämförlig explosion av konstnärlig kreativitet. Alla ismerna: suprematism, konkretism, konstruktivism, och alla de ikoniska konstnärsnamn som förknippas med dem: Malevitj, Tatlin, Kandinsky. Och givetvis, med Teater Albatross ständigt närvarande östjudiska perspektiv, Marc Chagall.
Namnen nämns i pjäsen, och i Åsa Lieberaths fantasieggande scenbild. Den sistnämnda präglas för övrigt av  en annan av modernismens stora riktningar, kollaget, ofta skapat av överblivna objekt, ”skräp”, som en gammal karusell eller hästskallar (som får  åskådliggöra olika centralgestalter i historien.)

Poängen med Jakobssons historieskrivning genom alla fragmentariska biografiska erinringar och synvinkelskiften, är hur stalinismen, NKVDterrorn och Gulagsystemet krossade drömmen om den fria konsten och den fria människan. Det kan tyckas vara en romantisk framställning, som saknar all historisk och ideologisk bakgrundsanalys. Men å andra sidan speglar den också en evig mänsklig dröm om frigörelse och att en annan slags tillvaro är möjlig.

Jakobssons kroppsteater firar triumfer i enskilda scener, frågan är om han någonsin använt sin teknik med en sådan perfektion som när kompositören Dmitrij Sjostakovitj utsätts för Stalins förtrycksapparat: det fysiska tvånget mot kroppen blir extremt tydliggjort. Eller när scenkonstens representant i konstexplosionen, Vsesevolod Meyerhold, håller demonstration om sina teateridéer. En annan höjdpunkt är läsningen av en annan modernistpionjär, Charles Baudelaire och hans dikt Berusa er!

Jakobsson sjunger, och dansar och skriker sig igenom föreställningen och håller uppfordrande brandtal, men framför allt berättar han den tragiska historien om hur en av mänsklighetens största frihetsdrömmar krossades i kölden bakom taggtråden i Kolyma eller i Stalins avrättningskällare. Det är ofta väldigt berörande. Och den åskådare som imponeras av Robert Jakobssons förmåga att berätta och gestalta med kroppen ska komma ihåg att han snart fylller 70.

* Björn Gunnarsson Hallands Nyheter/HallandsPosten lördag 14 juli 2018.