Det var länge sedan orkestern spelade

Bakgrunden till föreställningen Det var länge sedan orkestern spelade:

Jag lånade en bok …

För tjugo år sedan, i samband med att jag arbetade med en föreställning om förintelsen, ”Svarta Blommor”, gick jag in på Stockholms Stadsbibliotek och lånade Fania Fenelons bok Kvinnoorkestern. Det var särskilt slutet av första kapitlet i boken som grep mig. Jag tänkte nog redan då att jag ville göra något utifrån denna berättelse.

Men tiden gick, andra föreställningar föddes och gick i graven… Så dök Anne Krickeberg, en ung tyska, plötsligt upp på Tokalynga. Det var i slutet av december –96. Hon hade kommit för att fira nyår i lugn och ro, långt från Berlin. Hon hyrde en stuga i närheten. Hon blev mycket överraskad då hon under en promenad upptäckte instrument av metall i vår trädgård. Bland annat en cello. Av sotet att döma förstod hon att instrumenten ibland brukade brinna. Själv är Anne en klassiskt skolad cellist som mer och mer hade blivit en slags happeningartist. Hon hade låtit bygga sig en stålcello som hon brukade framträda med! Hon blev överraskad av att se dessa rostiga instrument. Hon gick in till oss på teatern, presenterade sig – och spelade cello! En av trä. Hon spelade improviserat, hon stannade tiden, hennes musik grep mig starkt. Mina tankar flög iväg. Plötsligt befann jag mig i slutet av Isaac Singers roman Familjen Moskat.

Andra världskriget har just brutit ut, tyska flygplan bombar sedan morgonen Warszawa, bland ruinerna på Swietojerskagatan står Hertz Yanovar. Han är orolig för sin fru. Hon har lunginflammation.

Han väntar på doktorn. ”Varför kommer han inte?” Hertz brister i gråt. Han säger till sin vän: ”Doktorn borde varit här för flera timmar sedan.”

Plötsligt säger han sedan på polska: ”Messias kommer snart.” Vännen stirrar häpet på honom. ”Vad menar du med det?”

-”Döden är Messias. Det är den verkliga sanningen.”

Annes musik trollband mig och jag bestämde mig för att, igen, ägna mig åt Holocaust och ”det judiska”. Faktum är att Anne Krickeberg och jag strax därefter bestämde oss för att göra en föreställning om Kvinnoorkestern i Auschwitz-Birkenau. Vi påbörjade också detta arbete, fick till och med pengar från Statens Kulturråd, men det blev inte så. Arbetet bar ändå frukt: 1998 hade Teater Albatross premiär på 2 nya föreställningar, ”HELIG!” Och ”I skuggan av hatet växer blommor”. Båda tematiskt relaterade till Förintelsen. Båda spelades mycket, ”HELIG!” runt om i världen, och ”I skuggan av hatet växer blommor” på högstadieskolor runt om i Sverige. ”HELIG!” förde oss in i filmens värld och ”I skuggan av hatet växer blommor” in i skolorna.

Efter att mycket vatten flutit genom Ätran träffade jag senare Kristina Jacobsson. Hon blev min medarbetare i det äventyr som ”Det var länge sedan orkestern spelade” blivit. Sju år har gått sedan Anne spelade cello här på Tokalynga, sju år med arbete runt Förintelsen, till sist blev det en föreställning om Kvinnoorkestern i Auschwitz.

Tokalynga 1/3 03       Robert Jakobsson

Föreställningen spelades 2002-2009.

Efter att Kristina Jacobsson gjort pjäsen med Robert, och spelat den under en kortare tid, slutade hon, och Lisa Eliasson tog vid. Lisa var sedan med hela tiden.

Efter något år gjorde vi också en variant av föreställningen som vi spelade för högstadiet, Befrielsen. Denna spelades t ex mycket på skolor i Malmö.

Det var länge sedan orkestern spelade gavs på ett par polska festivaler, den legendariska Konfrontacje i Lublin och i Poznan hos Biury Podroszy. Den spelades även på Porsgrunns Internationella Teaterfestival. Den fick fin kritik i Tyskland. I Vitebsk spelades den under Festivalen Slavianski Bazaar, vår film från Afrika, Bosse Harringers ”Eldshjulet” visades i samband med detta på Archangelsks TV-station… I Vitebsk spelade vi på Dockteatern, en fin teater där vi senare återkommit. Människorna där har blivit våra vänner! Vi som var med i Vitebsk 2005 glömmer aldrig det gästspelet… Kanske allra mest för de känslomässigt starka reaktionerna från publiken. Läs gärna mer om gästspelet i Vitebsk 2005 på ”Texter” här på hemsidan.

 

Information om Det var länge sedan orkestern spelade

Premiär på Västanå Teater.
Text: Robert Jakobsson och Kristina Jacobsson. Bygger en hel del på den välkända boken Kvinnoorkestern av Fania Fenelon.
Idé: Robert Jakobsson.
Skådespelare: Först Kristina Jacobsson och Robert Jakobsson, större delen av tiden spelade Robert med  Lisa Eliasson.
Ljus: Johan Forsman. Malin Jagborn tog senare över ljuset. Och framför allt Peter Bengtsson, som numer arbetar med Dramalogen, våra vänner.
Peter Bengtsson spelade dessutom under något år live guitar när Robert Jakobsson höll föredrag innan föreställningen!
Peter Bengtsson filmade också föreställningen, dels i sin helhet, dels gjorde han en bra trailer!
Regi: Teater Albatross. Cleo Boman hjälpte oss lite i början…
Scenografi: Robert Jakobsson valde att använda 3 skulpturer som blivit gjorda under en skulpturvecka. Linda Wallgren gjorde den ena, fågelnästet, Torsten Hammar de andra två. De modifierades till föreställningen.
Musik: Isildurs Bane, Mats Johansson gav oss den fina musiken! Dessutom spelade vi en originalinspelning av Fania Fenelon inspelad i Bergen Belsen i april 1945 samma dag lägret befriades.

Recensioner av Det var länge sedan orkestern spelade

Föreställningen fick överallt fina recensioner.

Känslostarkt om förintelsen…Det behövdes inte mycket rekvisita. Uttryck, agerande och berättande av Kristina Jacobsson och Robert Jakobsson är tillräckligt för att skapa spänning och närvaro…     Sändningen (från BBC) avslutar Teater Albatross fantastiska föreställning.

Annika Johansson Laholms Tidning

 

… teatern kan verkligen rekommenderas.

Filip Höglund, Norra Halland

 

Stark teaterföreställning om förintelsen…Skoleleverna som i går fyllde Forum i Hyltebruk satt i andäktig tystnad…med dans och mimik för de kaoset och dödskampen ända bort till sista bänk och eleverna är verkligen koncentrerade på allt som händer på scenen.

En viktig pjäs om verkligheten som aldrig får glömmas.

Åsa Montan, Hallandsposten

 Teater blir till skakande historielektion… Skådespelarna Lisa Eliasson och Robert Jakobsson berättar med hjälp av sång, musik och häftiga rörelser de fruktansvärda historierna om sorg och ångest. – Och om den magiska dagen 1945 när fångarna befriades. Efter pjäsen får eleverna prata i smågrupper. Sandra Mueller från Österledsskolan säger – Jag är intresserad av andra världskriget, pjäsen var väldigt bra, med mycket rörelse. Att se teater är ett kul sätt att lära sig historia, säger hon.

Per Kågström, Hallandsposten

 Från glada skratt till det djupaste allvar.

Värnamo Nyheter

 

Lysande och fruktansvärt stark teater

…. Smärtan, förtvivlan. hämndlystnaden, ofattbarheten, likgiltigheten inför att vara levande död uttrycks i stället i ytterligt uttrycksfull mim, i intensiva balettinslag, i skrik, jämmer, vrål, sång, gester och ansiktsgrimaser.

Dov och hotfull, bitvis disharmonisk musik bidrar till förtätning och suggestion. Att säga att det är uttrycksfullt är förresten en underdrift, plågorna drabbar direkt skoningslöst och värnlöst. Man skulle vilja tvinga en förintelseförnekare att se pjäsen, så omöjligt är det att värja sig mot dess budskap om det yttersta lidandet, om den yttersta ondskan.

Ska man överhuvudtaget göra teater om Förintelsen, är det så här det måste göras. Det är fruktansvärt starkt, och det är lysande sammansatt teaterkonst.”

Björn Gunnarsson, Hallands Nyheter

 

Nuddar vid det sanna

…Teater Albatross odlar en vision om förändring av människan, långt från alla kommersiella hänsyn.

….Det har gjorts många försök att skildra tillvaron i dödsfabrikerna i Tyskland under andra världskriget. Teater Albatross djupt originella och flyktigt monumentala verk hör till de få som förmår att nudda vid det sanna.”

Peter Grönborg, Borås Tidning

 

Kraften att orka leva vidare

….Precisa detaljer tecknar en hel, vidrig värld. Robert Jakobsson och Kristina Jacobsson samspelar tätt i styckets alla roller.

…Så erbjuder Teater Albatross en timmes förundrande kontemplation över den sköna, arma människan och hennes oerhörda livskraft.”

Lis Hellström Svenningsson, Göteborgs-Posten

Imponerande Allvar

Det omedelbart gripande när Teater Albatross premiärvisar sin pjäs om kvinnoorkestern i Auschwitz har med själva vanmakten att göra. Som gammaldags leksaker rör sig de två lägerfångarna i en stelt koreograferad balett. Ur en liten låda kommer Robert Jakobsson rullande på en sparkcykel, som i ett trollerinummer på cirkus.

Leif Zern, Dagens Nyheter

Teater Albatross gör med små medel ett stort intryck med pjäsen Det var länge sedan orkestern spelade

… En stark ton ljuder genom pjäsen: Vi går inte under, livet kommer tillbaka.

….De kraftfulla skulpturerna talar krigets språk om oro och sönderfall. Skirt glas och levande ljus ger andra, hoppfulla associationer.

Karin Nurmi, Hallandsposten

Stark pjäs om mörk tid

…De två skådespelarna Kristina Jacobsson och Robert Jakobsson fångar helt publiken…

Deras samspel och agerande lämnar en besk smak i munnen, att något sådant har fått hända.

Gösta Appelqvist, Stömstads Tidning

En omskakande föreställning

Det måste ha varit en timma mellan liv och död, alldeles innan de överlevande i koncentrationslägret Bergen-Belsen befriades. Teater Albatross återskapade detta ögonblick mellan hopp och förtvivlan till scenen på Theaterlabor.

Helt annorlunda än Hollywood är detta ingen förintelse med Happy End. Det blir en stunds mörker och tystnad innan applåderna för denna gripande och djuplodande föreställning bryter ut.

Silvia Steineker, Neue West-Fälische Zeitung

Om Förintelsen med många uttryck

Tror ni att ni har hört det förut, så stämmer det inte riktigt, för Teater Albatross gör något eget. Teatern skapar en mosaik av uttrycksformer, som får åskådaren att uppleva och ana skräcken och lidandet via både förnuft och känsla. Albatross bygger en mosaik av ren och rak berättelse i ord, helt fysisk gestaltning, samt scenografi, rekvisita och musik som skapar känslomässiga associationer. Tillsammans blir det förunderligt klart, letar sig in i medvetandet på olika plan.

Orden om Förintelsen har varit så många under årens lopp att de lätt travar fram på upparbetade vägar i mottagarens hjärna och bara åstadkommer förväntade reaktioner. När andra uttrycksformer får skapa första intrycket och tvingar tanken att komma i efterhand kan man göra nya upptäckter. Till de riktiga guldkornen hör inte minst de kulturella glimtarna av judiskt berättelsearv och musik. Det är välgörande, det judiska som skatt, inte bara som offer.

Marita Adamsson, Bohusläningen

Förintelsens orkester

…mycket suggestiv med sina ljus- och ljudeffekter och tekniskt briljant.

Elisabeth Nordgren, Hufvudstadsbladet, Finland

Skakande

Det hela är skrämmande verklighetsnära. Teater Albatross från Sverige framförde en stark och skakande föreställning om fånglivet i ett koncentrationsläger under andra världskriget. Man känner med den judiska Fania under hennes fångtillvaro med skabb över hela kroppen. Från lysande Cabaret-sångerska i Paris till Bergen-Belsenfånge.

Björn Johannessen, Telemarks Avisa, Norge

Vacker men mörk

Pjäsen fick ett mycket starkt slut. Nästan lite kusligt magiskt.

Den som ville ha en pjäs med klar handling blev nog besviken. Den som ville trigga sina sinnen och uppleva något starkt, så här på fredagskvällen, gick nog hem nöjd.

Anders Persson, Karlskogakuriren

Orkestern som spelar med livet som insats

Efter en ”skrikscen” och den nästan förlamande tystnad som följer är all tveksamhet borta… stor teater… Skådespelarna är fantastiska… Det var gott om folk på Esplanadteatern i tisdags. Och de bör ha varit lika imponerade som jag.

Urban Arenblad, Nya Lidköpings-Tidningen

Befrielsen på Tokalynga

I skogarna mellan Småland och Halland får ungdomar möta både experimentteater och historia. I teaterlokalen som tidigare var gymnastiksal spelas Befrielsen med Robert Jakobsson och Lisa Eliasson i rollerna. Föreställningen skildrar Kvinnoorkestern efter att den upplösts. Musikerna har transporterats till Bergen-Belsen, där de i ett hallucinatoriskt tillstånd inväntar döden. – men i stället befrias av Brittiska soldater. Skådespelarna dansar in och ut i samma roller, mera uppsluppet än sorgset. Robert ser ut som en Chaplin med brinnande ljus på hatt handlovar och skor. Det är knäpptyst under den knappt timslånga föreställningen.

Mikael Löfgren, Dagens Nyheter

Fångar det plågsamma lägerlivet

Robert Jakobsson bygger ofta sina iscensättningsidéer på skulpturer. Så också när det gäller skildringen av Kvinnoorkestern. På golvet står en rostig installation av Kristus på korset, något som liknar en stork vid sitt bo och en lägervakt av taggtråd – så småningom får en spröd vingformad glasfigur plats på scenen. Uppsättning äger rum mellan och kring dessa verk som fungerar som kommentarer och utgångspunkter. Spelet är kantigt, episodiskt och bygger på nästan privata röster, ingen sedvanlig gestaltning. Det är ett intressant, okonstlat grepp som också formulerar en diskussion om HUR man konstnärligt tolkar detta, det mest fruktansvärda

Till sist får vi höra Fania Fenelon spela från BBC-inspelningen den 15/4 1945.

Inspelningen är nästan outhärdligt plågsam. Tonerna trevar sig långsamt fram över en stel, ofattbar smärta.

                                                                          Lars Ring, Svenska Dagbladet