Svarta Blommor

Detta var den första produktionen. Efter två års forskning med intervjuer med överlevande från Förintelsen, besök i Polen och koncentrationslägren, studier av chassidisk dans och med betydande hjälp från den Judiska församlingen i Stockholm, hade pjäsen premiär 1984. Svarta Blommor spelades sedan i Sverige, Danmark, Italien, Tyskland, England, Skottland, Polen, Finland, Holland och Frankrike.
I Polen gjordes det flera stora turnéer, ofta organiserade av Teatr Provisorium, Akademia Ruchu eller Osmego Dnia. Pjäsen framfördes inne i Maidaneks koncentrationsläger, i en av barrackerna, för en publik av överlevande. Läs mer om de otroliga turnéerna i Polen under kommunisttiden.

”Detta var stor konst och kan som sådan inte beskrivas. Den hade sitt ursprung i nazisternas skräckläger Treblinka och upproret i Warsawaghettot, men kom som ekot eller ett skrik, ömtåligt, musikaliskt och metafysiskt. Jakobsson är en extraordinär skådespelare, häpnadsväckande i sin oförutsägbarhet, skrämmande fysisk och med förmågan att föra in publiken i sin värld – i sina drömlika meditationer.”
The Times, London

”Svarta blommor är svart humor, skärpa, livlighet och osentimental poesi medan Jakobssons starka kroppsliga utspel nitar fast publiken i stolarna i en trollbindande spänning.”
Glasgow Herald

Skådespelare Robert Jakobsson, Nadia Scapoli
Manus & Scenbild Robert Jakobsson
Regi Robert Jakobsson, Lars Matsson, Johan Bergström
Teknik Svante Grogarn, Johan Bergström, Per Egevad
Glaskarusell Ragnar Klenell

Nedan från Svarta Blommor i Maidanek, vi spelade för Klub Maidanku, en förening för överlevande.

Svarta Blommor Teater Albatross – Recensioner

Föreställningen spelades 1985 – ca 1993

”… Svarta Blommors säregna styrka är att pjäsen kan skryta med ett manuskript som kan matcha dess bildspråk vilket visades djärvt och framgångsrikt vid Mayfest- föreställningarna. Genom storögda hågkomster av judisk hågkomster av judisk barndom, unga nazisters desperata orerande och några stilla trovärdiga dialogscener mellan en mild ung jude och hans fru, når man till slut ut – i rättegångsscenens klimax långt bortom rutinmässiga fördömanden av nazismen till ett seriöst försök att förstå och förklara dess orsaker. ”

Joyce MacMillan , The Guardian 10/5/86

”… Detta var stor konst och kan som sådan inte beskrivas. Den hade sitt ursprung i nazisternas skräckläger, treblinka, och upproret i Warszawaghettot, bildade ekot av ett skri, delicat, musikaliskt och metafysiskt. Jakobsson är en extraordinär skådespelare, häpnadsväckande i sin oförutsägbarhet, skrämmande fysisk och med förmågan att föra in publiken i sin värld – i sina drömlika meditationer. ”

Brian Hayward, The Times 16/5/86

” Svarta Blommor är svart humor, skärpa, livlighet och osentimental poesi medan Jakobssons starka kroppsliga utspel nitar fast publiken i stolarna i en trollbindande spänning. ”

Mary Brennan, Glasgow Herald 9/5/86

” Sammanfattningsvis uppstod en teatral poesi som gav en ny syn på den realitet som gestaltades. ”

D.B Erlanger Nachrichten 25/4/86

” En doft av en helt annan teatertradition än den svenska infann sig på Östraboskolan på onsdagen. Hur vågar de? tänker man, och undrar när det ska börja rassla och mumla i bänkraderna. Men nej, det förblir tyst, åtminstone under den föreställning som jag besöker.

Britt Nordberg, Bohuslänningen 13/2/86

”…Robert Jakobssons och Nadia Scapolis starka kroppsliga utspel lämnar ingen oberörd . Deras häftiga rörelser bland scengolvens glasföremål tillsammans med texten och den intensiva chassidiska musiken blir en skildring över både människans ondska och hennes ibland naiva förmåga att tro och drömma, drömma när världen redan lämnat alla drömmar bakom sig. ”

Renée Neuman, Arbetet 22/10/86

” Västtyskland, Italien, Skottland, Polen, Danmark, Holland. Vart de kommer lovordas de, Teater Albatross från Göteborg och deras föreställning ” Svarta Blommor ”, som på ett personligt och bitvis utmanande sätt behandlar Förintelsen. ”Peter Ferm, Dagens Nyheter 14/11/86

”…Det försiktiga pendlandet mellan hopp och förtvivlan blir till en lyrisk upplevelse av sällsam intensitet…Samspelet och motspelet aktörerna emellan blev till en enhet som trots det ohyggliga temat lämnar oss i en stilla och andäktig djup beundran över ett fantastiskt framförande. ”

Eva Westberg, Nya Wermlandstidningen 21/11/86

” Åskådaren befinner sig verkligen öga mot öga med de båda skådespelarna.

Med sin kropp uttrycker Nadia Scapoli det outsägbara, den yttersta utsattheten. Ibland använder hon mask. Hon bär den i nacken och agerar alltså med ryggen mot publiken – oerhört skickligt. Lika fantastisk är Robert Jakobsson i sitt fysiska utspel. ”

Gun Zanton – Ericsson, Östgöta Correspondenten 5/12/86

”…Teater Albatross pjäs Svarta Blommor ställer många frågor, viktiga frågor. Därigenom är det en angelägen pjäs. ”

Anders Pauser, Västerbotten Kuriren 17/1/87

”…I mardrömslika scener målas så helvetet upp, ibland gradvis, plötsligt exploderande. In kommer Robert Jakobsson som ung nazist. Drömmande om den falska renhet som den ariska rasen trodde sig kunna erbjuda. Det är i dessa kontraster föreställningen får liv och själ. ”

Björn Widegren, Gefle Dagblad 18/2/87

”…Robert Jakobssons text har varken agitatoriska eller analytiska utgångspunkter. Istället målar han känslor och stämningar, genom att frammana situationer och miljöer… Lars Mattson och Johan Bergström svarar för regin till denna lika ovanliga som finstämda teaterföreställning. ”

Sören Sommelius, Helsingborgs Dagblad 27/2/87

”…Instinktivt vill man värja sig mot detta ofattbara, men det förödande utspelet i kroppsspråk och repliker, smärtan, uppgivenheten och den djävulska grymheten, är så naket och svidande påtagligt att det inte går att komma undan. Känslorna rörs om med våldsam kraft och de innerliga applåderna kan förvisso tolkas som ett bevis för publikens gripenhet men också beundran för skådespelarnas gestaltningsförmåga. ”

Mia Wendel, Barometern 23/2/87

”…En föreställning som arbetar med det utsökta, det som är omöjligt att beröra, detta bland glasföremål vars fragilitet materialiserar den fara som inte går att komma undan. ”

Kerstin Norén, Information Köpenhamn 85-01-11

” Svarta Blommor rör sig i ett teatralt gränsland som vetter mot dans, lyrik och bildkonst och riktar sig direkt till våra känslor… där finns ögonblick av sällsam skönhet…klackarna hamrar mot golvet, han skriker ut sin förtvivlan och ovisshet som en mänsklig ångvissla. Det är både styvt och suggestivt. ”

Sverker Andreasson, GP 85-02-28

” Svarta Blommor talar direkt till själ och hjärta, man blir rörd och vred, kinderna hettar.”

Christel Persson, Expressen 85-03-06