Reseskildringar

Så skulle vi till sist åka iväg på Norrlandsturnén!

För många månader sedan hade vi fått en förfrågan om vi ville spela Flickan och Havssköldpaddan i Norrland. Exakt var förstod jag inte, men det verkade ju spännande! – Så vi sa ”ja”!

Och nu var vi på väg! Nadina hade arbetat under lång tid med att organisera turnén, som ursprungligen skulle vara i två veckor, hon hade rätt snart förstått att det inte skulle bli enkelt, någon organisatör sa t ex, ”varför ringer ni mig nu, om ni ska komma om flera månader ring när det är på gång, så ser vi om vi kan boka er”. Flera gånger diskute- rade vi huruvida vi skulle lägga ner turnén. Det blev liksom inte nån ordning på nåt! Olika människor sa att olika re- gler gällde för vår turné… Så Nadina ringde ibland och suckade!

Vi som skulle åka hade andra bekymmer! Utan att titta på nån karta hade vi en känsla av att det var långt, sådär långt att det kunde bli väldigt besvärligt. Kroppen blir stel. Det gör ont i korsryggen. Livslågan blir svag. Och allt känns tungt. Och så börjar vi kanske att bråka!

Själv hade jag i månader innan resan vaknat emellanåt med väldiga dubier, bilen går sönder, avstånden gör att vi inte får vila nog, det blir ett helvete. Tiden gick, och eftersom vår producent arbetade mer och mer för turnén kän- des det som att vi MÅSTE åka.

Efter mycket fram och tillbaka vart det plötsligt bara 4 föreställningar. I 4 olika orter. En vecka lite drygt. Med resa. En förlustaffär, men lite spännande! Albatross har gjort flera Norrlandsturnéer förut, och även om det var länge sedan, minns jag dem i ett visst skimmer! Nån gång hade vi faktiskt åkt hela vägen till Haparanda, med Svarta Blommor, sedan fortsatte vi till Finland, till Kemis Stadsteater och Uleåborg och vidare ner till Helsingfors! Och det gick ju bra! Väldigt bra! Så varför oroade jag mig så??! Men det var länge sedan, innan Albatross betalade lagliga löner, vi var bohemer, min dotter var tre år och satt i baksätet.

Så, i lördags morse åkte vi, jag med fullastad buss, från Tokalynga, Nikita och Charlotta från Göteborgs Centralsta- tion, Vi skulle sammanstråla i Norrköping tjugo över elva.
Högsta fart. Bussen gick som en klocka. Kanske skulle jag hinna fika i Norrköping! Jag körde längs Vättern, hård sidvind, strålande sol som blänkte i i de skummande vågorna. Då hände det. Bilen gick plötsligt nästan inte alls! Och en symbol jag aldrig lagt märke till, en motor, lyste! Färgblind som jag är såg jag inte att den var röd. Ändå kändes det som att turnén redan var slut. Jag får ringa Charlotta! Efter samtal med Julle, mekanikern, Albatross väl- görare, provade jag att starta bussen igen. Och nu gick den som vanligt! Med hjärtat i halsgropen körde jag vidare mot Norrköping. Långsammare nu, för säkerhets skull!

Jag tror att jag inte riktigt visade hur orolig jag var, Charlotta och Nikita verkade ha fullt förtroende får vår buss. Den 23/3 2014 brukar ju alltid fungera. De oroade sig nog mer för avgasröret, som höll på att ramla av!

Vi körde och körde. Vi snek förbi Stockholm. Och så norrut! Och så stannade bussen igen, eller rättare sagt, den gick helt orkeslöst, med, som Nikita och Charlotta sa, den RÖDA motorlampan lysande. Hopplöst. En jättebuss knökad med vår rekvisita. Söder om Gävle.

Bussen fungerade plötsligt. Vi körde länge, blev supertrötta och tog in på ett Hotell, Höga Kustens Hotell. Det vi- sade sig vara ett Hotell så fint, med en vidunderlig utsikt, att vi alla på morgonen var märkligt återställda och glada.

Det fina humöret kom inte ens av sig när motorn snart la av igen! Som tur var fungerade fortfarande det hemliga tricket: Stäng av motorn, vänta lite. Prova igen! Gör detta några gånger och allt blir bra!

En ny dag av resande! Körande! Sitta i buss. Tyst långa perioder. Små samtal två och två. Ibland alla tre. Vänskap som smörjs genom resans böljande. Eftermiddag, vi är framme vid ett märkligt Hotell, där vi ska bo, tjugo minuter utanför Norsjö. Mitt i skogen. Inte en människa där! Hade aldrig hört talas om Norsjö tidigare! Det är märkligt vad sardintimmarna i bussen – man sitter trångt – tröttar oss! Så, vi vilade på Hotellet inför kvällens bygge av föreställ- ningen! Plötsligt kommer Charlotta: ”De har en pool här, ska du med och bada??!” Som i en dröm plaskade vi i en uppvärmd pool. Simmade och njöt.

Det var som en välsignelse. Oron för hur turnén skulle gå, nu med extra ved från den röda motorsymbolen, för- svann i det blå poolvattnet!

På kvällen, efter pizza hos den iranske invandraren som valt bort Malmö för Norsjö, med svensk fru och på väg till middag med vännerna, träffade vi Anders, en entusiastisk Folkets Hus-man, och överväldigades av hans hus och teater. En otroligt smakfull teater, modern, personlig, vacker, enkel… Sånt ger god energi! Anders och hans Folkets Hus-teater i Norsjö.

Nästa dag. Motorn stannade långt innan Norsjö, där vi skulle spela redan kl 08.30. Stannade mitt i skogen när vi åkte från Poolhotellet. Men den svek oss inte heller denna gång.

Norsjö Folkets Hus! Kanske 170 barn! Norsjö Bilmek tog hand om bussen. Föreställningen gick mycket bra, även om det fanns tendens till att ”det var den första på turnén”. D v s att den inte var riktigt på topp. Bilmeken kunde inte lösa motorproblemet.

Efter föreställningen och busspackning: Körning mot Åmsele! Och det låter väl inte så konstigt! Men, vägen, den första timmen, var smal som vore den enkelriktad, backig och kurvig som vore den Liseberg, och isig som vore den en bandybana. Desutom hade vi bråttom! Det kändes som att åldras snabbt när Nikita skickligt och försiktigt körde. Jag var säker på att om vi mötte en timmerbil, då var det slut! Antingen en frontalkrock, eller ner vid sidan av vägen. Och där var det brant!

Vi packade av och byggde i Åmsele Folkets Hus. Gösta hjälpte oss. Kaffet hämtade han nån stans. Och mackorna. Jag, som inte ville ha, åt flera stycken! Charlotta och Nikita skrattade.

Jag tror det var Charlotta som nämnde morden. Den där galne unge finnen som mördade flera människor i Åm- sele. Vagt mindes jag.

Vi bodde i Vindeln, ytterligare ett okänt ställe, ca trekvarts körning från Åmsele. Där passerar Vindelälven med en högljudd fors. Jag gick i kylan – kanske femton grader – de tre kilometrarna från vårt enkla hotell som den Polska

kvinnan hade med sin trevlige fabrikörsman., till just forsen med sitt vildmarkshotell. Där satt jag och njöt av Alice Munro, den kanadensiska kvinnan som fått Nobelpriset i litteratur!
Och av ensamheten vid forsen. Och av den trevliga kvinnan med ett så vackert hår att jag inte kunde undgå att kom- mentera det, Hon betjänade mig: Dom första nittio minuterna: en öl. Sedan en ståtlig middag, renkött! Dyrt! Men det är ju Norrlandsturné! En slags nära döden-upplevelse!

Men döden var långt borta de där timmarna å Vildmarkshotellet! Jag satt ensam i en rustik sal med jättefönster mot forsen. Vindelälven är ju inte utbyggd. Den är helig! Och Munro så stillsamt pricksäker, att jag bara njöt!

Nästa morgon vaknade jag före sju, rädd och omskakad… Skulle bilen klara att köra oss till Åmsele? Kanske kunde nån reparatör laga den nu på morgonen här i Vindeln? Reparatören bad mig komma på direkten. Jag öppnade dör- ren till hans bod, i samma ögonblick slänger sig en skällande lurvig schäfer mot mig! Chock! Vi blev dock bästa vän- ner, schäfern och jag, jag slängde pinnar som vi rotade fram ur snön. Vilken jycke! Hon var underbar.

Husse hittade dock inte felet på bussen. När han provkörde bussen, körde somen rallyförare. Jag var livrädd. Så pra- tade han om Åmselemorden. Hur hemskt det varit. Om att tre dödats för en cykel. Om att där, i Vindeln och i Åm- sele, var det inte ett tidningsreportage, det var på riktigt. Och sorgen och alla andra känslor var tunga att leva med. Jag blev gråtfärdig. Han körde lite lugnare nu.

Efter frukost iväg tlil Åmsele. Föreställning, underbara barn, allt detta gav oss den där glädjen som teater kan ge! Gösta hjälpte oss att packa. Det måste nämligen gå fort nu! – Vi var tvungna att så fort som möjligt komma till Sto- ruman – den orten kände jag till – eftersom vi hade fått tid på Fordverkstaden där samma eftermiddag! Denna dag åt vi inte förrän efter sju på kvällen, vi hade fullt upp efter frukosten! Hungern hade försvunnit när vi klockan fem pustade ut på hotellet i Storuman! Charlotta hörde av sig: ”De har bastu!” Så där satt vi, 75 grader, vatten på ste- narna, en charkuterist, Charlotta och jag. Utsikt över fjäll. Utsikt över vida skogar och över Ume älv. Efter bastun fällde vi tunnan med det kalla vattnet! Olja på kroppen och ner till middagen!

Under middagen insåg vi att vi var rädda för morgondagen. Först skulle vi bygga upp scenografin i Storuman, sedan spela och sedan åka till Tärnaby i en buss som kanske inte går! Och Tärnaby?! Var ligger månne det!?

Storumans Folkets Hus var en stor fin byggnad med, som vi först tyckte, lite förvirrad personal. Senare förstod vi att ledaren varit sjuk i flera veckor. Därav osäkerheten om vårt gästspel. Hjälpsamma unga människor fick dock bäran- det att bli lätt. Hur många som skulle komma, skolbarnen, visste man inte riktigt. Troligen mindre än femtio. Jag frågade om SFI skulle komma, det trodde man inte.

Det kom 180 personer! Mest skolbarn, men även SFIare från Somalia, Eritrea och andra länder. Och naturligtvis hon från Teaterföreningen. Folk satt på stolar där man inte fick, var teaterstol var upptagen!
Ett jätterum som kryllade av folk. Vi njöt, och fick många lovord. Av alla. En kvinna Kaarina, hade dragit ihop männi- skorna! Jag hade ringt henne för några månader sedan med anledning av att de hade ett TV-reportage om hur fint

man tog hand om Somalier i Storuman. Jag ringde till Storuman och råkade tala med Kaarina och bjöd hennes SFI- elever till föreställningen. Ibland kan ett samtal betyda mycket! Kaarina hade ordnat allt!

Efteråt, när Charlotta och jag gått till en av skolorna för att äta– så brukar det gå till – sa Charlotta att vi var som rock- stjärnor… I vilket fall var det väldigt roligt! En pojke, kanske sju år, Filip, sa till mig när vi satt och åt, att han kände många kineser! Så var han tyst en stund. Och så sa han att han kände alla kineser!

När vi vinkande gick från skolan skrek barnen på Parkskolan till oss, de ville uppenbarligen inte skiljas!

Efter maten körde Mikael från Folkets Hus mig i sin obesiktigade bil till Fordverkstan. De hade reparerat avgasröret! Men inte kunnat greja felet! Tillbaka på noll.

Nu ställdes kosan mot Tärnaby! Tärnaby var för mig ett namn jag kände igen, men det sa mig inte så mycket… Under färden blev fjällen höga, vilda floder forsade fram, vi var tvungna stanna för att fotografera. Många gånger stannade vi! Och lite omärkligt förstod jag gradvis att vi var nära Norska gränsen, att detta var fjällvärlden, Ingemar Stenmarks värld!

Vi bodde, med en hänförande utsikt, på Tärnaby Fjällhotell! Plötsligt hade vi en ledig timme. Innan bygget. Char- lotta och jag spatserade runt, njöt av sol, snö och berg! Nikita passade på att sova, att försöka kurera mandlar och halsont.

Lars, eller Laara, som han hette på samiska, var vår skolkontakt i denna vidunderliga fjällvärld. Det tog tid att bygga, i Sporthallen, som var full av konst av en lokal konstnär. Det tog tid med bygget för att Laara berättade så mycket, om konstnären som gjort väggmålningarna, om Samiska Teaterns historia mm mm. Laara och jag hade många gemensamma vänner, t ex Åsa Simma, en känd samisk profil.

Senare på kvällen bjöd vi Laara till Hotellet på middag. Hans berättelser från den samiska uppväxten , från Tärnabys historia och annat tog lite andan ur oss. Det var en härlig kväll. Med utsikt över vidderna. Ljust , snön och stjärnorna lyste upp fjället. Charlotta, som vet att uppskatta god mat, njöt av rödingen! Vi satt och trivdes, tänkte på all vänlig- het och nyfikenhet vi mött i Tärnaby, på kvinnan i Trolltrumman, affären med samisk konst, på honom som har kon- ditoriet. Rika på upplevelser gick vi till sängs.

Så, sista spelningen! Kanske 75 barn, de satt på våra medhavda bänkar och kuddar. Det var en ovanligt mogen grupp barn. Från förskolan till fjärde klass, alltså den vanliga åldern. Att de var mogna, hade lätt att koncentrera sig, märktes tydligt redan när vi presenterade förfilmen. Själv vart jag lite överraskad, jag hade associerat till hur skär- gårdsungar, eller barnen i nowhere land i Halland brukade vara. Härliga, men lite oregerliga.

Efter Tärnabyföreställningen, efter en riktigt lång applåd, kändes det kymigt, trist att vi skulle åka hem! Men innan barnen lämnade teatern ville de titta närmare på våra saker, på masker och täljda varelser. Prova sillmunderingen och annat! Men, hur skulle vi lösa detta? Sakerna är rätt sköra! Vi sa till barnen: Ok, om ni är väldigt försiktiga, om ni tar det riktigt lugnt, inte river i sakerna, sätter foten på något, så får ni gå upp allihopa, nu, och se och prova alla våra saker! – Scenen fylldes av ungarna. Framför och bakom fonden. Vi kände oss helt trygga. Kunde detta skett nån annanstans än i detta ljuvliga Tärnaby???!

Och att vi dessutom måste skynda oss. Det hade börjat snöa, man pratade om snöstorm! Laara hjälpte oss att packa, vi talade om att han kanske kunde vara med på vår Poesi-Festival i maj! Om han vore med på Tokalynga då, kunde vi tala om Albatross arbete i Sydafrika med en ursprungsbefolkning som kämpar mot en titangruva. Laara skulle kunna läsa dikter och annat från gruvkampen i norr, från samernas kamp. Samma kamp där som här!

Snön gjorde resan lite nervig. En gång en sladd som skrämde mig. Gårdagens solsken var förvandlat till snö och dimma. Och snömoln efter bilar! Och vinden slet i vår höga buss. Det snöade in i bagaget.

Jag sitter nu i bussen och skriver. Det är dan därpå, fredag. Sjunde dagen på turné! Vi sov i Östersund. Vi kom dit vid halv nio på kvällen. Charlotta och jag åt väldigt god indisk mat. Nikita tog en drink.

Nu är vi kanske tio mil från Karlstad. Bussen har stannat mer än vanligt. Till sist valde vi att köra trots att röda motorn lös! Då gick det inte fort! Charlotta gjorde nån magisk manöver, nu skyndar bussen fram över det värmländska skogslandskapet! Vi kör med Frykensjön på vänster sida. Ingen snö nånstans! 110 kilometer i timman! Yipee!

Bussen bör vara på Tokalynga runt kl tio ikväll. Peppar peppar.

Robert Jakobsson, Teater Albatross

Ps. Bussen körde in på gårdsplanen på Tokalynga halv tio. Det hade blivit mer än tolv timmars körning denna, den sista dagen. Motorn, som gått bra sedan Värmland, skorrade plötsligt till två kilometer hemifrån. Nu lät den märk- ligt, lampan lös, Ellinor stod på trappan och hälsade välkommen hem! Jag berättade att vi kört cirka 320 mil på dessa sju dagar! 

RESEBERÄTTELSE FRÅN 120607

Teater Albatross är just hemkomna från turné i Kongo DRK.

Albatross var, tillsammans med Theatre Marabout och Svenska Ambassaden i Kinshasa, medarrangör av Internationell Festival i Bonga Yasa, 50 mil öster om Kinshasa. Vår samproduktion med Theatre CANACU, föreställningen ”Dag”, blev en publiksuccé i Bonga Yasa och Kinshasa.

Teater Albatross har varit på elva dagars turné i Kongo. Vi har spelat Flickan och Havssköldpaddan, en föreställning som skall ha premiär i höst. Den handlar om en fiskeby i Västafrika. Om havets och naturens utsatthet. Om fattiga fiskarfamiljers utsatthet. Om trålarnas framfart. Om verkligheten längs Atlantkusten i Västafrika. Och i världshaven.

Pjäsen är under arbete och vi spelar den i ofärdigt skick, mycket kommer att vara helt annorlunda när premiären kommer! Ändå har vi, både på provföreställningar i Sverige, och nu i Kongo DRK haft en entusiastisk publik. Vi spelade först i Kinshasa på den kanske bästa teatern, det belgiska kulturcentret Walloni. Vi spelade då på svenska med fransk textning. Ett mycket positivt gensvar.

Dagen efter ledde Charlotta från Teater Albatross ett genussamtal för högskolan för konst och teater i Kinshasa utifrån Theater Marabouts föreställning ”Fröken Julie”. Detta i samarbete med Hedvig Lohm, Svenska Ambassaden.

Sedan spelade vi i Bonga, långt från närmaste stad, i en lokal i det lokala sjukhuset med ca 500 personer i publiken. De satt packade som sillar! Ett hav av huvuden. En liten scen. Vitkalkade väggar. En fantastisk stämning. Massor med barn längst fram. Och ett mottagande vi inte riktigt kunnat drömma om! Entusiasm! Vi spelade nu på franska, vilket tydligt uppskattades.

Senare samma kväll spelade på denna internationella festival, Carée, Theatre CANACU sin föreställning Dag. Den har framarbetats med hjälp av Charlotta Grimfjord Cederblad, regi, och Pia Nordin, koreografi, från Teater Albatross i januari-februari 2012 på Tokalynga Teaterakademi. Teater Albatross Svensk-marockanska Yasmina Ould Kebla spelade föreställningen med fem kongoleser. Spelningarna här i Sverige var en ovanlig händelse, i den meningen att samarbetet var så otroligt lyckat. Publiken, vare sig det var vuxna eller skolbarn, älskade föreställningen! Internationella projekt blir inte alltid en win-winhändelse.
Också i Bonga älskades föreställningen Dag. De spelades senare Kinshasa. Igen fick de en entusiastisk publik.

Eftersom föreställningen Dag handlar om Kongo av idag har det diskuterats om föreställningen ev. skall visas i parlamentet på självständighetsdagen, den 30 juni! – Spännande!

Slutligen några ord om Festivalen i Bonga Yasa:

En märklig företeelse, då den äger rum långt från stad eller större by. Däremot kommer folk från en många andra byar till Bonga under Festivalen. En mängd byar framför sina egna föreställningar. Alla tittar, stämningen är hög.
De har också en karneval, med masker, fantastiska dock-jättefigurer och traditionella vilda utklädnader av vass, grenar och stora löv. Alla är med. Dans! Upptåg! Det trummas, man kunde tro man var i Rio! Det dricks palmvin. Jag såg inte en berusad människa!

En kväll i Bonga ansvarade Teater Albatross för filmvisning! Har aldrig skett tidigare. Elektricitetsverket puttrade, och både projektor och DVD och ljud fungerade. Först visades två korta Teater Albatrossfilmer, sedan kom huvudnumret: Chaplins pojke, en stumfilmsklassiker visades på duken som långsamt svajade i vinden, de sex hundra åskådarna vred sig av skratt, den stjärnklara himlen var vårt tak. Vi var sexhundra som fick ett minne för livet!

För Teater Albatross

Robert Jakobsson

Rapport från Teater Albatross arbete med två teatergrupper i Kongo (DRK) i februari 2011

Vi åkte två veckor till Kongo, jag (Robert Jakobsson) och Johanna Tjernström. Vi arbetade med Theatre Marabout. Charlotta Grimfjord Cederblad var med oss en vecka, hon arbetade med Theatre CANACU. Båda teatergrupper från Kongo (DRK).

Redan vid flygplatsen möttes vi av något främmande… Värmen, närgången som vanligt, kändes bekant… Men: inga påflugna bärare. Inget surr av stressframkallande unga män som vill ta hand om bagaget. Och ibland bråkar sinsemellan om vem som skall bära i vilken ände. Nu var allt lugnt och stilla i väntan på bagaget. Märkligt! För övrigt är det så att Albatross ofta har så mycket bagage att jag lärt mig att uppskatta dessa hyperintensiva hjälpare.
Och inte nog med det! Vi gick med våra av flygplatsen nyinskaffade väskvagnar mot tullen, sista anhalten. – Och där var det bara att gå igenom! Inget rotande i väskor! Inga stönanden, inga pengar till fattiga tullare! – Oj!

Väl utanför, på väg från flygplatsen kunde jag inte låta bli att tacka några militärer för att de (?) gjort det så lätt att komma till Kongo. ”Nu får ni nog fler turister” sa jag.

Så bar det av till vår bostad. Nzey och Mr Six, ledarna för Marabout och CANACU ledsagade oss. Trafiken! Alltid lika spännande och outgrundlig! Finns det en fri yta så kan man köra där! Väl vetande att t ex folk flyttar sig på trottoaren om du kör där! En tutning, men ingen inbromsning. Man sitter i igenproppade små transportbilar, med sätena utkastade. Träbänkar gör att tjugo Kinoaser (Kinshasabor) får plats i en liten f d Volkswagen hippiebuss, dyrt importerad från Tyskland. Man står i öppna sidodörrar. Och bankar i taket åt föraren om något oförutsett är på gång. Man är lika effektiva som fattiga. Skickliga på gränsen till konst.

Skönt att vara tillbaka!

Vi körs till ett för oss okänt kvarter, Ngaba. Vi får höra att där är det fattigt. Vi måste vara försiktiga. Inte gå runt och fotografera. Alltid ha någon infödd med oss.

1
Gatuvy från Ngaba

Vi skall bo på ett NGO som driver verksamheter för hemlösa barn. Johanna och jag i ett pytterum med våningssäng à la Tokalynga! Jag sover överst. Inget rinnande vatten. Men spänner med vatten som Theo, vaktmästaren, fyller på. Och ett stort kar att stå i om vi vill tvätta oss. Bit- för bitmetoden,. Med öskar. Det kalla vattnet gav oss lyckokänslor dessa Ngabadagar!

På NGO-n finns en sal. En ren och fin sal. Säkert 30 kvadratmeter. Stort, rent, bra! För att vara en teater i Kinshasa blir detta en bra arbetsplats. Vi har lokalen själva hela tiden. Vi har ett elaggregat som går på bensin. (Den kommunala elen funkar ibland, då stänger vi av ”groppen”, som den heter, apparaten som dånar.) Vi behöver elen för musiken som ofta ledsagar vårt arbete. – Och så passar alla på att ladda sina mobiler!

Vi minns att vi redan tidigare, i juni 10, besökt detta ställe. Vi får vidare reda på att vi kan spela för och göra pedagogiska projekt på hemlösa barn- skolan de driver en bit bort. Vi kommer överens att nästa gång vi kommer till Kinshasa, då möter vi deras barn med vår teater.

Martin Makitakow, skådespelare i Theatre Marabout

Teater Albatross är förväntade att leda ett arbete med Theatre Marabout. Vi har sedan flera tidigare turnéer med våra afrika-föreställningar i Kongo en idé om att göra en film och teaterperformance ihop. Det skall handla om Kongo idag. Om hur det är att leva i Kongo idag. En slags mosaikidé att på ett dokumentärt och konstnärligt fiktivt sätt blanda spelkort av spännande berättelser och bilder till en rörande Kongoberättelse.

De vill introduceras i vår teaterträning. Och jag är naturligtvis mycket osäker. Kommer de att gilla metoderna jag visar och delar med dem!? Johanna är visserligen med som mitt bollplank och som tolk, men ändå känner jag mig räddhågsen.

Vi sätter igång med en slags aktiv meditation, till musik. Vi dansar. Kroppsdel för kroppsdel. Vi stelnar i olika positioner. Vi rör bara en kroppsdel. Vi går i slow-motion. De har en stark närvaro. De verkar både koncentrerade och glada. Jag känner mig säker.

När några dagar gått får jag en känsla att allt mitt arbete med teatern fram till nu lett just till detta: Mötet med dessa receptiva Maraboutskådisar! Det är lite som en tidsresa. Bakåt i tiden. Till de dagar när teatern sprängde mina egna gränser och var än mer på riktigt. Jag njuter och svettas oerhört.

Vi samtalar mellan de svettdrypande övningarna av kropp, själ och röst, samtalar om vårt projekt och framtiden. Om filmen. Om hur vi träffas härnäst. Om hur de bland annat med hjälp av den halvprofessionella kamera vi, Teater Albatross, givit dem, själva ska kunna fortsätta arbetet när vi är borta.

Marabouts ledare Nzey van Musala och Arianne Mbaki

Efter några dagar kommer Charlotta från Teater Albatross med i arbetet på förmiddagarna. Hon inspirerar med sitt graciöst mjuka fysiska arbete. På eftermiddagarna är hon med CANACU, de arbetar på en pjäs om Dag Hammarskjöld i Kongo.

Det visar sig att Marabout är duktiga på vad jag brukar kalla inre resor. Detta ligger nära det vi i Europa kallar schamanism. De år ena hejare på sådana resor. Vi får fantastiska berättelser till
oss. Komiska, mytiska, rörande. Vi har hittat
en källa. ”Sourcerie” som man säger på afrofranska.

2 3 Jag försöker, med viss hjälp från Charlotta, att lära dem ett arbete som för mig är lite av ett skötebarn, sekvensarbetet. Detta är ett arbete där skådespelaren själv arbetar fram koreografier. Oerhört noggranna koreografier med frysningar. Det bygger på att vara asymmetrisk i kroppen, utmana balans och bekvämlighet vad gäller bäcken och knän (= böjda knän, ofta stående på ett ben, fötterna olika mot golvet etc) Vidare är isolering, att bara röra en kroppsdel, viktig… Det rör sig vidare om att stanna redan i början av den rörelse som verkar påbörjad. Allt för att hitta ett kroppsspråk som är väldigt suggestivt. Sedan kan man sätta musik och framför allt texter till detta! Där alltså rörelserna görs helt frikopplade från innehållet i texterna, som tillkommer senare. Detta arbete är mycket koncentrationskrävande. Svårt. Och det var inte helt lätt att börja med. Ögon flackade. Det var svårt för skådespelarna att bestämma sig. Hur skall jag låsa min kropp i vissa av mig själv bestämda exakta rörelsemönster!? Efter några gånger började det lossna, och plötsligt kunde vi, sista dagen, filma fyra koreografier med text och musik. Vilken närvaro! Vilken intensitet! Jag var glad. Det abstrakta exakta arbetet hade landat på upplevelsens hav. Och håll i minnet att abstrakta rörelser inte riktigt är hemmastadda i Afrikansk teater… Vi hade material till film och performance!

De sista dagarna var vi på resande fot. Vi åkte ena dagen till bonoboeaporna. Det finns en skog utanför Kinshasa där de finns i ett semifritt tillstånd. Johanna, jag och Theatre Marabout umgicks med dem ett antal timmar. De är märkligt intelligenta. Våra kusiner, kloka åtminstone som sjuåriga barn. De finns bara i Kongo. De är utrotningshotade. De är helt igenom vänliga. Sex är deras terapi. En stark terapi, då de aldrig lär ha några skärmytslingar. Att sitta i timtal och titta på dessa djur är en djup meditation! Förra gången jag var där, för några år sedan, kom en bonoboe fram till mig och räckte med sträckt arm fram sin hand mot mig… Jag tvekade länge. Sedan tog jag hans hand. Vi tittade in i varandras ögon. Det kändes stort. Vi har bestämt, Theater Marabout och vi att i vårt arbete också göra något om bonoboeapan. – Kanske som en metafor för hela Kongos utsatthet – och vänlighet!?

Vidare var vi med när Theatre CANACU invigde en skola i en by utanför Kinshasa. Skolan heter ”Dag”. Folk från FN var där liksom talesmän för stat och kommun. Och hela byn! Tänk att en teaters engagemang kan leda till att en by får en skola! Alla var tacksamma mot Mr Six, CANACUs ledare! Både FN mannen och statstalesmannen från Kisangani hade spännande saker att berätta från sina respektive horisonter! Berättelser som förhoppningsvis blir del av vårt arbete, filmen och performancen om Kongo av idag!

Ngaba, där vi bodde, visade sig vara ett vänligt, trasigt och spännande område. Vi slutade snart att ha eskort, förutom när det var mörkt. Vi gick runt och hejade på äggförsäljerskor, konservburksförsäljare, banan-, avokado- och läskförsäljerskor, på hundar och katter, på lastbilschaufförer, grannar och förbipasserande. Gick jag ut på morgonen trött och hängig behövdes bara några ord med omellettkvinnan så var livet tillbaka.

Nu är jag sedan ett par dagar, hostig och utarbetad, tillbaka på Tokalynga. Men det är som att själen dröjer sig kvar. Den längtar redan tillbaka. Och vi sms-ar och mailar mellan Sverige och Kinshasa om framtiden. – Vi skall ju göra stordåd!

Robert Jakobsson, Teater Albatross 11 mars 2011

Några ord om bakgrunden till Teater Albatross resor till Kongo Kinshasa:

År 2008 var Theatre Marabout och Theatre CANACU med på ett Kongo-symposium på Tokalynga Teaterakademi, Teater Albatross bas. De blev intresserade av att inbjuda Albatross

till turnéer i Kongo. Hösten 2009 åkte de två Albatrossföreställningarna KONGO (om Kongos historia, speciellt tiden under belgarna) och Mary Kingsley (om en extraordinär engelsk upptäcktsresande) till en turné i huvudstaden Kinshasa.

Sommaren 2010 turnerade KONGO igen i Kongo, denna gång förutom i Kinshasa också i Goma och Bukavu i östra Kongo. Turnéen var nu en officiell del av Kongos 50-årsfirande som självständig stat. Det var en mycket engagerad publik Albatross mötte i östra Kongo. Båda dessa turnéer anordnades på ett fantastiskt sätt av Theatre Marabout och CANACU.

Sommaren 2010 väcktes tanken på samarbeten. Med Theatre Marabout bestämdes ett samarbete kring en performance och en film om Kongo av idag. Med CANACU ett arbete kring Dag Hammarskjöld i Kongo.

Marabout är speciella genom att de så professionellt driver en teater trotts total brist på resurser. Ledaren, Nzey van Musala, är chef på den statliga Scenskolan, och flera av medlemmarna går på/är verksamma på denna skola. Gruppen är nu mycket entusiastisk till ett omfattande fysiskt teaterarbete i ODIN-teatrets och Grotowskis efterföljd. De slukar nu ODIN-filmer som Eugenio Barba generöst skickat.

CANACU har alltså skrivit en pjäs om Dag Hammarskjöld och en religiös upprorsledare, Simon Kimbangu. Vidare har de ett stort socialt engagemang. De gör ihop med FN-organ pjäser kring dagsaktuella teman. De jobbar med föräldralösa barn, med våldförda kvinnor. De gör filmer kring liknande sociala teman. De är engagerade i en fattig by, en grön by. Det var där de invigde en skola häromveckan!

Rapport från Teater Albatross turné till Kongo och Rwanda 5-20 juni 2010

I samband med att Kongo (DRK) i juni 2010 firade 50 år av självständighet, gästspelade Teater Albatross föreställningen KONGO på en rad olika orter i Kongo: Kinshasa, Bukawu, Goma – och i Rwanda: Kigali och Butare! 

Här nedan kan du läsa mer om hur det gick för Robert Jakobsson (regissör/skådespelare), Carl Johan Kilborn (skådespelare), Johanna Tjernström (översättare/tekniker/Rwanda-expert) och Peter Bengtsson (filmare/tekniker) under resans gång! 

Lördag 5 till måndag 7 juni

Turnén till Kongo började med lång övertalning av personalen på flygplatsen. Våra många, stora och tunga trälador ställde till vissa problem; vikten och mängden bagage var en stötesten. Hur som helst kom vi med och allt var frid och fröjd tills vi anlände till Kinshasas flygplats. Där fick vi först veta att vårt bagage fastnat i Bryssel, och efter några timmars dealande visade det sig att de förväxlats med vapenlådor! Ingen hade vågat öppna våra lådor, inte ens röra dem.

Efter många om och med befann vi oss till sist på Kinshasas gator på väg till vårt hotell. Den första dagen avslutades med en kall öl på gatan granne med en begravning som spelade armé-jazz hela natten för att hedra den döde.

Dagen efter (söndag) visade det sig att vi skulle spela, vilket vi inte hade en aning om. Efter att väntat på frukost i 2,5 timmar började vi förbereda kvällens utomhusgig. Det visade sig att det fanns lite ljus vi kunde låna och använda med vårt eget. En dimmer och ett mycket mystiskt hemmagjort ljusbord, massor med tvinnade sladdar fram och tillbaka, en kongolesisk elektriker och jag (Peter Bengtsson) som inte kan franska.

Länge verkade det som om ström aldrig skulle komma, men plötsligt sa lös det lite och vi var alla mycket glada. Det började mörkna och klockan slog 18 – vilket skulle betytt att föreställningen skulle börja – men publiken hade inte riktigt kommit ännu. Detta passade oss utmärkt for nu när vi kunde se videoprojektorns bild visade det sig att den hade blivit ohjälpligt oskarp, gått sönder på vägen helt enkelt. Detta innebar att vi var utan översättning och modet sjönk. Men plötsligt dök någon upp med en ny projektor som vi kunde låna. Det finns knappt några kontaktuttag men de fixar fram en projektor!

Klockan slog 19 och en timme efter utsatt tid började vi föreställningen. När skådespelarna äntrar scenen visar det sig att Roberts skärp forsvunnit. Han lånar av två olika personer i publiken men inget passar – återstår att köra utan skärp helt enkelt.

Föreställningen gick utmärkt och blev stor succé. De cirka hundra i publiken var överlyckliga – och såklart vi också! Därefter nedriggning i mörkret: inget glömt men allt på fel ställe.

På måndagen inleddes samarbete med två teatrar i Kinshasa – Theatre Marabout och CANACU. Det kan bli frågan om någon slags film eller pjäs, eller bade och. Kanske blir det en stor turné i Europa och Afrika. Inget är hugget i sten ännu men väl skrivet i sand, vilket ju inte är det sämsta!

Over and out!

Peter Bengtsson, i Kongo, 7 juni 2010

Tisdag 8 till onsdag 9 juni

Två ytterligare dagar har gått och det händer konstiga saker hela tiden. Igår spelade vi på en 50-talsteater som belgarna byggde strax innan deras kolonialvälde tog slut. Mycket lik svenska teatrar från samma tid. Helt orenoverad, allt var som när belgarna lämnade Kongo, fast 50 år senare.

Dagen har mest spenderats åt att skaffa pengar. Vi har åkt runt i Kinshasa i galen fart – ofta i mötande fil eller på en slags kombinerad trottoar, marknadsplats och körbana som finns bredvid en och annan väg. Chaufförerna tar varje chans att vinna en sekund, som om tiden gällde livet, men plötsligt stannar han och börjar laga stereon. Alltså: det är bråttom men man måste ha musik.

Pengar var det, vi är kanske den enda teatergrupp på turné som inte har slantar så det räcker. Efter en massa försök på olika ställen hittade vi till slut en trevlig bankman som med några enkla knapptryckningar kunde ta ut 2000 dollar till oss, så vi har till hotell, båt, taxi och allt annat som gör livet värt att leva.

Igår (tisdag) skulle det köpas flygbiljett och även då var det problem med slantarna. Det slutade med att Johanna efter många om och men fick ta ut en mycket stor summa till våra super-dyra flygbiljetter till Goma på Roberts kort genom att lova att hon var en kompis, som enda säkerhet.

Vi lyckades, ganska intermezzo-fritt, checka in vårt bagage inför morgondagens flygning. Dock insåg vi försent att anledningen till att alla tejpade sina väskor fulla med brun tejp nog var en stöldskyddsåtgärd snarare än något annat. Nu är vårt bagage (otejpat) och våra stora vapenlådeliknande lådor på väg till Goma. Skall bli spännande att se om allt kommer fram.

Skepp ohoj, land i sikte!

Peter Bengtsson, från Kongo, 10 juni 2010.

Torsdag 10 juni

Efter alla finansaffärer senast hamnade Robert och Johanna på en marknad där de genast inhandlade diverse fantastiska frukter och grönsaker men även lite otippat mycket små räkor med skal på och en slags svarta torkade larver som inte var så goda.

Vi inledde ett kalasande och plötsligt fylldes gatan med fotbollsspelare och ett slags uppvärmning inför Fotbolls-VM började. Med avbrott för en och annan bil som kom åkande på gatan gick matchen mycket bra.

En stund senare var det dags för oss att åka till en slags dansuppsättning som scenskolan gav. Det var en festival på konsthögskolans område. Största behållningen var nog de manliga dansarnas nakna ryggar som var otroligt vackra.

På väg tillbaka visade det sig att “grabbarna grus” som jobbar på hotellet (personalen har varit ett gäng unga grabbar som helst vill kolla på platt-TV på hög volym och röka i restaurangen) ville bjuda oss på en speciellt fantastisk kväll. Det var hela tiden lite oklart exakt vad som ingick i denna fantastiska utekväll och i och med att vi skulle upp klockan 5 för att hinna med ett flyg var vi lite skeptiska, men OK.

Vi var superhungriga och kom till ett slags diskotek fyllt med plastbord. Vi blev placerade vid ett bord mycket nära en gigantisk högtalare. Efter en ganska lång stund kom varsin öl samtidigt som diskjockeyn började skrika “Jesus skall dansa” (till saken hör att eftersom vi är de enda vita i Lemba, ett område med ca 800 000 svarta, har jag kallats Jesus av ungefär alla.) Dans fick det bli, ganska mycket, plötsligt dansade alla, det blev liksom en dans-restaurang. Ett otroligt afrikanskt drag och alla vräkte loss för fullt.

Sedan väntade vi i evigheter på mat. När den väl kom så visade det sig att restaurangen som vi var på inte alls var någon restaurang utan att maten köptes i ett hål i väggen utanför och levererades i en påse. Något omtumlade gick vi hem med kött i en påse och kände oss glada. Vi sa farväl till alla vi träffat i Kinshasa och förberedde oss att dra vidare österut.

Kl 05.00 ringde väckarklockan och det var dags att gå upp. Tämligen intermezzo-fritt de första tre minuterna, men sen visade det sig att grinden var låst, så vi kunde inte komma ut från hotellet. Vi fick klättra över grinden för att sen vänta på vår taxi som var en timme sen.

Hur som helst har vi landat i Goma, en mycket viktig stad i den kongolesiska historien. Här och häromkring har Afrikas världskrig utspelas, efterspelen efter Rwanda-massakern och mycket annat. Våra ”vapenlådor” gick otroligt nog genom tullen väldigt smärtfritt – alla problem vi tänkte att denna flygtur skulle innebära uteblev.

Nu är vi här i en av de mest kontrastrika städerna på jorden. Så sent som våren 2008 verkade det som om N’kundas gerilla skulle ta över staden men sen gjorde plötsligt Rwanda och Kongo gemensam sak (vilket de absolut inte gjort innan) och plötsligt var gerillan utrotad och N’kunda blev fängslad. Det återstår andra milisgrupper i områden kring Goma men nu är det alltså inget krig.

Vi har alltså kommit hit, åkt lite bil på roddiga vägarna, där mycket koltan och pengar passerar. Många fina bilar och hus men inget vägnät och rikedomarna sipprar inte ut till alla.

Vi bor på ett fint hotell och kan blicka ut över den vackra Kivu-sjön. En mil från oss ligger en fantastisk nationalpark och gränsen till Rwanda är bara 500 meter bort. Samtidigt finns Hutu-milis inom en timmes radie.

I morgon (fredag 11 juni) skall vi spela pjäsen KONGO för 400 studenter i samma lokal som fredsavtalet 2008 skrevs under i. Otroligt otroligt kan man säga. Vi känner oss påverkade av stundens allvar.

Allt för nu.

Peter Bengtsson, från Goma, 10 juni i herrens år 2010.

Fredag 11 juni

Idag har varit ännu en tämligen otrolig dag. Det började såklart med att vi försov oss i och med att det är en timmes tidskillnad mellan Kinshasa och Goma. Ingen visste det utom Robert som visste det men på något vis hoppade över frukosten och som inte tyckte det var konstigt att ingen gick upp.

Efter mycket stress gav vi oss ut på en 50 minuters bilfärd på en väg som mer liknade en knagglig bergssida, fast platt på marken. Robert var extra glad för han hade träffat en man som säljer information till FBI (kanske) och som berättade att det inte var livsfarligt att åka och hälsa på Hutu-milisen som bor i skogarna häromkring. Vi blev alla lite sugna men också aningen rädda.

Man kunde kanske åka och hälsa på men vår organisatör berättade att man även kan råka ut för bakhåll på vägen dit. Milisen här i Goma-trakten är rester av de som begick övergreppen i Rwanda 1994. Nu är de gerilla och bedriver lite gruvdrift, handlar med koltan med mera. När vi kom fram började vi så sakteliga fråga oss var ljuset och ljudet var. Det visade sig att det var kvar på Roberts rum. Johanna fick sticka och hämta…

Sen började vi rigga för glatta livet. Vi skulle spela i samma lokal som 400 gerillaledare, presidenter och representanter för två år sedan skrev på ett fredsavtal som på något vis innebar slutet för det som kallas Afrikas världskrig (5,5 miljoner döda och en massa elände). Klockan 12.00 var det sagt att pjäsen skulle börja och 11.30 blev det plötsligt så att vi var tvungna att gå att hälsa på rektorn, sedan var det dags för mat – otroligt nog fick vi alltså mat samtidigt som vi borde börjat spela. När vi kom tillbaka satt publiken och väntade men vi kunde inte börja för någon slags president skall dyka upp. När han kom slutade strömmen såklart att fungera. Nu började det brinna i knutarna för det var något slags Fotbolls-VM-evenemang kl 15.00.

Ett aggregat startade bakom knuten och en och annan omkoppling senare har vi, till de 400 kongolesernas glädje, börjat föreställningen.

Pjäsen blev en stor succé, eftersnacket blev 1,5 timme långt och sedan ville alla fotografera sig med oss, vilket tog ytterligare en bra stund. Vätskebrist och brådska till hamnen där vi skulle köpa båtbiljetter för morgondagens färd gjorde att vi fick dra. Vi hann inte hälsa på milisen och kanske var det lika bra det. FBI-mannen syntes inte till, kanske dyker han upp senare med någon festlig rebell-ledare som vi kan snacka med.

Nu är vi åter i den idylliska hotellträdgården och skall snart äta. Det skall bli gott. Skepp ohoj! från en mycket vacker plats som också är mörkrets hjärta och man fattar ingenting.

Peter Bengtsson i Kongo, 11 juni 2010. 

Lördag 12 till måndag 14 juni

Oj, nu har det hänt en massa saker igen. Det började med att vi skulle lämna Goma och det fantastiska hotellet till förmån för Bukawu, en stad som ligger i andra änden på den otroligt vackra Kivusjön.

Till vår stora glädje blev färdmedlet båt, vi kom inte för sent och allt var bra, tills en man kom och tog våra pass och biljetter för att sedan försvinna en mycket lång stund. Till och med Clotilde, vår ypperliga organisatör, började bli märkbart orolig när kapten skrek “skepp ohoj” och vi fortfarande var papperslösa. Men det ordnades såklart och ombord vi klev.

Skeppet hade en kraftfull dieselmotor och Robert klättrade genast ner i maskinrummet för att inspektera samtidigt som han berättade rövarhistorier om sin pappas båt, men det var svårt att höra vad han sa i det öronbedövande oljudet. Det fanns en liten motor för ström och en stor för fart på denna fantastiska skuta. När det sedan var dags att gå in hittade Robert en stege som ledde upp en liten plats precis bredvid skorstenen där han satte sig, tills upprörda matroser kom och beordrade alle man på sina platser.

Vi åkte ut på kanske den vackraste båttur jag någonsin varit med om. Runt Kivusjön ligger berg, kullar, fantastiska träd och en och annan åker. Vi blev alla lite smått heliga och mycket glada. Undertecknad och Carl Johan hamnade till slut i en soffa under Afrikas sol där vi halvsovande med vinden fläktande låg till en av oss blev ganska mycket röd (själv hade jag solkräm).

Det finns en historia om Carl Johan som ännu inte blivit berättad: Han har varit lite sjuk och innan spelningen i Goma var det lite segt, men han reste sig och spelade teater som en tok och fördrev på så sätt delar av sin sjukdom, i alla fall ett tag. En slags kulturell kämpainsats med stor publik kan man säga.

Vi bor hemma hos Clotildes föräldrar, i Bukawu. Pappan är en go’ Ingvar Oldsberg-typ och de har ett stort hus precis vid vattnet. 500 meter bort ligger gränsen till Rwanda, man kan se den över vattnet. Allt är mycket bra och vi får massor med mat.

Vi spelade vår fjärde föreställning idag (måndag). Lokalen tillhörde katolska kyrkans och var prima. Fem minuter innan vi skulle börja hade bara sju personer kommit så vi beslöt oss att vänta lite. Plötsligt dök stadens alla prominenter upp och det blev tämligen fullt, kanske närmare 200 personer, bestående av en slags Bukawisk överklass och studenter.

Föreställningen gick mycket bra. Robert dansade bland publiken och pjäsen blev mycket uppskattad. Efteråt var det dags för diskussion och alla höll fantastiska tal. Det blev en slags “hur skall vi nu göra med Kongos framtid”-diskussion som kändes mycket bra. Några tyckte somliga ting i pjäsen var märkliga, vissa ironiska partier verkar ha missuppfattats på grund av kulturkrockar och språkförbistring.

Vi riggade vi ner och blev samtidigt lite antastade av ett gäng mystiska grabbar som varit fulla eller så stora delar av dagen. De blev inlåsta i all välmening av en vaktmästare i ett betongrum fullt med mygg och sedan hemkörda.

Nu har vi ätit igen, först hungriga sedan mycket mätta. Hela gruppen är ganska slitna på grund av de alla de tusen olika intrycken, de tidiga morgnarna och delvis på grund av Primus, Kongos öl som smakar mycket likt Carlsberg.

Imorgon (tisdag) bär det av till Rwanda och den näst största staden i landet: Butare (lär vara stor som en gata). Där skall vi träffa ATOME, den mest kända skådisen i hela Rwanda sägs det. Skall bli kul att träffa honom, hoppas vi.

Skepp ohoj! säger jag utmattat och nu strax innan 21.00 är det läggdags.

Peter Bengtsson i Kongo, 14 juni 2010.

Tisdag 15 till onsdag 16 juni

Kära ni som läser det här. Inte helt oväntat har en och annan märklighet inträffat nu igen.

Vi befann oss i Bukawu i Kongo, hemma hos Gerard och hans fru. Nu är vi någon helt annanstans som på många sätt är mycket väsensskilt från det kaosartade och pulserande Kongo vi lämnat. Såhär gick det till:

Vi åkte till gränsen mellan Kongo och Rwanda efter ett nödstopp på ett internetcafé. Robert blev plötsligt säker på att han tappat sitt pass, men hittade det i ”passfickan” på datorväskan. Vi skulle skriva på lite papper i gränsövergången, Robert tog på en nymålad vägg vilket ledde till stor uppståndelse och att mycken Afrikansk t-sprit plockades fram. Vi kom fram till tulldelen och fick vänta jättelänge, öppna lådor med mera. Allt var som vanligt.

Det är cirka 3,5 timmars bilfärd genom bergen från Bukawu i Kongo till Butare i Rwanda. Vi hade tänkt ta en vanlig buss men de hade slutat gå för dagen och vårt ganska digra bagage fyller en minibuss så det kanske inte hade gått. Jag och Johanna åkte med bagaget och en chaufför som inte pratade något annat än Swahili. Konversationen blev korthuggen: “Vad heter du?” (på franska) – “Uff”. “How are you?” – “Gruff”. Johanna hade någon slags Swahili-parlör som hon gjorde när hon var i Rwanda förra gången och plötsligt kunde vi säga både “hej” och “hur är läget”.

Bilresan tog oss genom otroliga scenerier. Vackert och så otroligt vackert igen och sen in i en nationalpark, träffa babianer och andra apor, samt en gorilla i kostym. Varje sväng en otrolig utsikt. Hela tiden vackert. Det enda som bekymrade oss var att vi bara hade en dollar med oss och började bli mycket hungriga. Alla slantar var såklart i den andra bilen som vi inte sett röken av på länge. När svältkänslorna blev för stora stannade vi och köpte ganska äcklig och torr majs utan smör och salt – aldrig har ganska äcklig majs varit så gott.

Den fantastiska resan stoppades ofta av beväpnad militärpolis som nyfiket tittade i vårt bagage. Plötsligt fick vi åka vidare, vi var säkra på att det mutades, men så var det nog inte i alla fall.

Kvällen spenderades på Ibis, ett ganska lyxigt hotell med tämligen västerländsk mat. Robert beställde traditionell Rwandisk mat och fick stekt kött med vitlök och pommes – märkligt, ganska likt hemma.

Rwanda är ett mycket välordnat land. Här finns asfalt överallt, en fungerande statsapparat, inga mutor, mycket uppodlat. Efter folkmordet 1994 har Rwanda gjort en slags kometkarriär bland afrikanska länder. Ordning och reda, påminner på många sätt om Västtyskland efter kriget tänker jag mig. Det finns dock mycket konflikter kvar.

I Kongo är man mycket arg på Rwanda och menar att de bidrar till utsugningen av de Kongolesiska rikedomarna, i form av guld, coltan med mera. Rwanda var också i allra högsta grad inblandat i Afrikas världskrig. I Rwanda är man helt oförstående till att man skulle plundra Kongo. Någonstans i botten ligger den gamla Hutu-Tutsi-konflikten kvar. Rwanda har “avskaffat” dessa klaner men är i praktiken Tutsi-styrt. Man pratar inte om vilket man är och det verkar inte gå helt vattentäta skott mellan de båda. På ett sätt har vi kanske inte sett det sista av det här. Här finns mycket under ytan.

I Butare skulle vi spela på en teater. Mycket spännande. Vi kom dit, till vad som visade sig vara världens största scen. Salongen rymde 1 500 personer plus en balkong och scenen var gigantisk.

Vi började rigga och hade två olika Jean-Pierre till vår hjälp. Det tog lång tid och var lite segt då det var typ 1000 meter till taket och man fick klättra på en slags byggställning för att kunna rikta ljus.

När vi sedan gick på strömmade det in en ganska modig publik på kanske 350 personer. När vi spelat ett tag dök det upp andra, mer huliganartade typer utanför som ville ha bra platser till nästa match som skulle visas på en stor duk på scenen (Brasilien-Nord Korea). De ville så gärna ha bra platser att de försökte bryta sig in. Våra arrangörer låste dörrarna, vilt tumult uppstod och samtidigt spelade vi en pjäs om Kongos historia. På ett konstigt sätt blev det en bra spelning, i alla fall helt otrolig. Utanför skreks det, salen och scenen var stor som hela Öresund, och ibland uppstod en tystnad som var fantastisk och texten bar fram – och sen tumult igen.

Carl Johan och Robert gjorde en otrolig insats, återigen en slags maraton-teater. Sen kom vår arrangör, tillika Rwandas enda komiker, ATOME upp på scenen och drog några skämt till allas stora glädje, samtidigt som alla tog plats inför matchen. Det var ett otroligt tryck.

Detta om detta. Vi avslutade dagen med middag och fick ett detaljschema över resterade dagar av vår organisatör Steve. Det verkade mer uppstyrt än någonting annat någonsin och vi är ju mera bra på kaos och ”vi får se hur det blir” när vi är i Afrika.

Land i sikte!

Peter Bengtsson, i Butare, Rwanda 16 juni 2010.

Torsdag 17 till lördag 19 juni

Det börjar dra ihop sig mina vänner. Vi har besökt Kinshasa, Goma, Bukawu, Butare och nu är vi i Rwandas huvudstad Kigali. Här var det tänkt att vi skulle spela två föreställningar men det visade sig att den ena inte kunde bli av, så vi fick helt enkelt nöja oss med en. Den skulle gå av stapeln på Ishu kulturcentrum, det närmaste en scen som finns i stan.

Kigali är en miljonstad belägen otroligt vackert på flertalet kullar med fantastisk utsikt över varandra. Staden ligger i hjärtat av framtidsstaten Rwanda och det byggs som aldrig förr här. På många sätt är det västeuropeiskt. Säkerhetsbältes-tvång, trafikpoliser, rödljus, asfalt och trottoarer. Trafiken är lugnare än i Spanien, nästan som Skottland. Rwanda har som mål att 2020 vara en slags internetstat i Afrika. När vi var i Kongo kändes det löjligt att tänka sig men här är det trådlöst på varje kafé och 3G och allt rätt in i bärbara datorer.

Det går bra för Rwanda, i alla fall på många sätt, dock verkar det vara lite av en diktatur, men kanske med en snäll diktator?! Någonstans inunder finns en slags sorg hos alla här, folkmordet ligger som i allas undermedvetande; man pratar inte om det.

Gruppen har tämligen oväntat gått in i ett slags sångstadie ”acapellum stadium gruppus” kanske det heter grupp-psykologiskt. Vi sjunger massa olika låtar hela natten lång. Jag trummar på knäna som enda komp och alla kan fantastiska låtar som vi sjunger i samtliga tonarter samtidigt till de andra hotellgästernas stora förtjusning (det har visat sig att det är olagligt att låta på natten i Rwanda men det har vi varit lyckligt ovetande om).

Föreställningen var det ja. Det var en schysst scen med mörkläggningsmöjlighet och gött ljus som vi hyrde in. Det kom en märklig ljuskille som först var sur och sen blev glad och det hade blivit någon slag märklig missuppfattning med tiden för när vi skulle börja var plötsligt en poesiklubb i lokalen och en ganska pompös gubbe läste dikter i 45 minuter. Sen var det lite snacks och vin, sen var det vi. Det blev mer som en spelning i Sverige: helt koncentrerad publik som skrattade på rätt ställe. Delar av Kigalis kulturelit verkade det vara som var på plats, och en och annan ambassadanställd. En fantastisk avslutning på denna märkliga turné och en kanonföreställning helt enkelt.

Sedan dess har vi sjungit mer och varit på kalas hemma hos Steven som är vår turnéledare här i Rwanda. Vi har också verkligen lagt till alla klutar vad gäller filmen som vi gör om oss själva. Det kommer att bli en mycket märklig historia, missa inte den. Nu återstår egentligen bara att packa ihop sina grejer och börja dra sig hemåt.

Jag märker att det är lite svårt att avsluta det här inlägget och i och med det turnén. Svårt att sammanfatta. Det klart att till dess att “vapenlådorna” är incheckade så kan fortfarande allt hända, så kanske blir det ytterliggare en liten story, vi får se. Nu skall vi gå på folkmordsmuséet och checka ut, så det var kanske allt för den här gången.

Tack för att jag fick vara med, det var verkligen fantastiskt.

Peter Bengtsson, i Rwanda, 19 juni 2010.

Lördag 19 till söndag 20 juni

Dra på trissor, just när man trodde att det var slut på äventyren så inleds ett nytt kapitel i historien. Men först något helt annat.

Igår var det dags för oss att lämna Rwanda. Vi skulle bara göra en snabb intervju med ATOME, vår arrangör och en go’ kille. Han verkar alltid bo på lyxhotell, så vi, fula, skitiga och elaka som vi var besökte honom för att käka sista måltiden och prata lite om Rwandas framtid. ATOME och Steve som är vår andra arrangör tyckte det var löjligt när Johanna introducerade idén att vi kanske borde dra till flyget så vi inte skulle komma för sent. Herregud, skall ni sitta och vänta på flygplatsen?

Men så blev det såklart inte som ni säkert förstår. Plötsligt var klockan ändå lite för mycket och Steve skulle gå och hämta bilen, och kom tillbaka en halvtimme senare. Vi började bli tämligen stressade och så även Steve för han började köra bil på avstängda gator och tränga sig fram i bästa Kinshasa-stil.

Väl framme vid kulturinstitutet där “vapenlådor” och övrigt bagage var instuvat visade det sig naturligtvis att vaktmästaren slarvat bort nycklen. Alla började skrika och gorma, kanske kunde vi åka utan bagage, kanske missar vi planet, kanske kan man krossa rutan så vi kan få ut våra prylar. Hur som helst var det mycket snart det skulle göras, annars skulle vi komma försent.

Efter 15 minuters ståhej och letande efter tillhyggen att bryta upp dörren med, kom plötsligt vaktmästaren med nyckeln i handen och låste upp! Nu var det bråttom. Jag hamnade i bagagebilen med en dörr som inte riktigt gick att stänga och ett kraftigt biljud så fort vi kom upp i 80.

Men vi hann såklart. Då var det bara att checka in, övertala personalen att vi skulle få ta med våra för många, för stora och för tunga kollin samt handbagage. Robert fick betala lite straffavgift men vi kom ändå iväg.

Nu till det märkliga: Vår mellanlandning var i Belgien, Kongos gamla kolonialmakt och vi hade 10 timmar där. Ingen av oss hade tänkt på det innan, men nu kändes det plötsligt självklart att gå på museum. Vi kollade in en samling museum byggda av afrikaner under Kung Leopold II. Och sedan åkte vi till Afrika-muséet i Leopolds gamla hem.

En viktig poäng här är att Leopold II hade Kongo som sin egen privata koloni. Han drev ett fruktansvärt slavvälde och Kongos invånarantal halverades. 1908 reagerade omvärlden och belgiska staten köpte kolonin av Leopold. Det är detta föreställningen KONGO handlar om. Och nu var vi alltså i Kung Leopold IIs gamla palats som nu är ett Afrika-museum. Cirkeln blev på något märkligt sätt sluten. Trots att det på muséet berättas om kolonialismen och det fanns en utställning om Kongos frigörelse, så finns det ytterst lite information om vilket otroligt skräckvälde det var runt sekelskiftet och absolut inte att mellan 10 och 30 miljoner människor mördades och dog under den perioden.

Nu sitter vi på planet till Göteborg, på väg åter från Mörkrets hjärta (Kongo) där det är fantastiskt och otroligt märkligt – där alla på olika sätt är påverkade av en fruktansvärt blodig historia. Där det ändå finns framåtrörelse, glädje, grillspett, musik, dans, hårda frasvåfflor på gatan, galen taxi, fantastiska vyer och sjöar, roliga djur, varmt klimat och fantastiska människor.

Kongo och Rwanda – det var verkligen en intressant upplevelse att frontalkrocka med er. Jag lagrar er i det innersta av mitt hjärta och önskar er all lycka och framgång. Hoppas att det är slut på det helt sinnessjuka eländet och blir bättre. Det är ni värda!

Over and out!

Peter Bengtsson

Teater Albatross reste till Vitryssland i slutet av juli 2005

Sedan några år spelar Teater Albatross DET VAR LÄNGE SEDAN ORKESTERN SPELADE, en föreställning om kvinnoorkestern i Auschwitz-Birkenau.
Teater Albatross har en historia alltifrån tidigt 80-tal med massor av spelningar under mängder av turnèer i Östeuropa, framför allt i Polen men också i Estland. Ofta handlade det om den östeuropeiska jiddischvärlden och om Förintelsen.

Nu sommaren 2005 fick vi chansen att för första gången åka till Vitryssland, till en festival som heter Slavisk Bazar i Vitebsk, Marc Chagalls stad. Slavisk Bazar är ett jätteevenemang som funnits i många år, artister från hela det gamla Sovjetunionen deltar. Mest är det sång och musik, men också konst och en hel del teater. Vi, Albatross, var i stort sett den enda teatern från väst. Under en vecka invaderade150 000 människor den charmiga staden, som påstods vara stor som Göteborg, men ändå hade en omisskännlig småstadsatmosfär. Vitebsk ligger vackert i knutpunkten av tre floder. Före kriget bestod Vitebsk av 70 % judar och på den tiden förstod alla i Vitebsk jiddisch. Den världen är naturligtvis helt borta idag.

Eftersom våra pjäser alltid slagit an känslosträngar i Östeuropa, såg vi fram mot detta. Vi kände också en viss bävan för tull, byråkrati och poliser. Vitryssland har inte världens bästa rykte. – Och kriget vi hade med den ryska tullen för några år sedan när vi skulle spela i Kaliningrad hade inte gjort saken bättre. Då vann vi kriget efter 10 förtvivlade timmar vid den lilla stormpinade gränsstationen genom att börja sjunga, dansa och spela jiddischmusik. Vi dansade mellan bilarna i kilometerkön som uppstått bakom oss. Då fick vi till sist resa vidare. Vi hade onda aningar inför Vitrysslandsturnèn.

Redan Vitrysslands tull överraskade oss. Vänligheten. Och efter mindre än 2 timmar var vi igenom. Vi åkte vidare de ca 25 milen till Vitebsk. Festivalen hade skickat en tolk till oss, tur var nog det, de ryska bokstäverna på vägskyltarna förbryllade oss.
Det var först tidig sommarnatt. Ljust. Ett vackert böljande åkerlandskap. Dungar av lövträd. Inga städer. Inga människor. Senare natt med vid horisont. Och så kom vi till Vitebsk. Plötsligt var det fullt av människor. Ute på gatorna. Klockan var halv två på natten. Alla var välklädda, den ryska dryckeskulturen såg vi inget av. Allt gick lugnt och snällt till. En annan värld. Lite 50-talskänsla. Hela välklädda familjer var ute på de biltomma gatorna och torgen. Biltomma för att det var festival, och centrum var avstängt för bilar. Bara vi åkte runt och letade efter hotellet.

Vi undrade var vi kunde parkera… Eftersom det finns få bilar fanns det ju parkeringsplatser överallt, viket blev svaret till oss. Jo, men var kan vi ställa bilen så att vi inte inte blir bestulna på dyrbar utrustning, undrade vi. Och märkligt nog menade hotellpersonalen att bussen stod ju mitt i stan… – Här gör ingen inbrott. – Hmm, märkligt!

Så fortsatte det i samma stil, middag trollades fram kl. 03.30 på hotellrestaurangen, som var full av gäster!
Därefter bygge av scenografin på teatern nästa dag. De som arbetar på Teatrar, med teknik, är inte alltid världens mest nöjda människor, samarbetet mellan frigrupper och institutionstekniker går många gånger inte alls smärtfritt, men återigen möttes vi av idel vänlighet, arbetet gick som en dans. Trots vår obefintliga ryska!

Nästa dag skulle vi spela. Teatern var en slags studioteater med plats för ca 120 personer.
Stor nervositet. Också vår tolk var nervös!

Vi började med att berätta om Teater Albatross, om våra turnèer i bl. a. Polen. Vi samtalade med publiken, som var mycket nyfiken. Sedan visade vi Filmen Eldshjulet, en vacker film om hur vi turnerat i Europa och Afrika med en gatuteaterföreställning om Förintelsen. Och sedan: Föreställningen Det var länge sedan orkestern spelade, om Kvinnoorkestern i Auschwitz- Birkenau. Publiken som hade visst ljus på sig hade fått texten i sammandrag (10 A4 sidor). De flesta följde med exakt i handlingen,och vände blad samtidigt! En del brydde sig inte om texten, satt och tog in händelserna på scenen med stora ögon.

Vi var oerhört spända på hur pjäsen skulle tas emot… Även om Teater Albatross t. ex.1986 spelat inne i en barack i Majdaneks koncentrationsläger för överlevande fångar, detta som ett exempel på en föreställning med historiska vingslag i luften, så kände vi även nu ett stort pirr i magen.

Så var vi färdiga. Tyst. Spridda applåder. Vi var fortfarande spända över reaktionen. Så började publiken resa sig och skrika. Skrika SPASIBO (tack) och annat. Vi har aldrig, någonstans, fått ett så entusiastiskt mottafande! (Det enda som skulle kunna vara jämförbart är kanske det starka mottagande vi fick när vi spelade en föreställning om poeten Allen Ginsberg i legendariska Woodstock på 90-talet!) Omtumlade tackade vi. Överlevande från Auschwitz kom och tackade. Sedan samtal igen med publiken. Två timmar senare en ny föreställning. Nu var det helt fullt. Publiken ännu mer entusiastisk. Vi var rörda, och lyckliga.

Efteråt middag med Teaterdirektören, som menade att gud nog hade ett finger med i spelet vad gällde vår pjäs!

Och så hemresa dagen därpå. Tullen avklarad på en halvtimme, Vi sov i östra Lettland, i närheten av den lilla byn Krasnaja, som ligger längs floden som kommer från Vitebsk. Sov över hos en rysktalande bondfamilj som inrett några rum för turister. Ännu en gång möttes vi av idel lugn och vänlighet. Den kvällen funderade vi över vår resa. Hur annorlunda den blivit, jämfört med vad vi förväntat oss! Jag tänkte på Kamerun, också dit hade vi åkt med viss ängslan! Också där hade vi överraskats! På morgonen märkte vi att bussens avgasrör hade skakat sönder på de skraltiga vägarna. En granne svetsade galant ihop röret, och sedan fortsatte resan hemåt!

När vi hade kommit hem bestämde vi att vi måste beskriva denna vår resa, att vi härigenom vill tacka alla, inklusive Svenska Institutet (som bidrog med pengar), och Dmitri Plax (vitryss som bor i Sverige och arbetar på SR), vi vill tacka alla som hjälpt oss att få denna upplevelse!

För Teater Albatross, Tokalynga den 25/8 05
Robert Jakobsson

Med clownen Manne – Tio dagar i Kamerun år 2001

Efter turnén med Teater Albatross föreställning Helig! 2000 blev Robert Jakobsson återigen inbjuden till Kamerun. Denna gång för att arbeta och uppträda för barn på instutitioner. Denna gång gick resan i sällskap med Clownen Manne.

Våra arrangörer, Teater Chocolat, ville att jag hade med mig en clown. Och att vi dessutom skulle hålla en kurs! Det blev Clownen Manne och jag. Vi kände inte varandra innan resan.

Det var otroligt att anlända, att igen gå på gatorna i huvudstaden Yaoundé! Samtidigt var det en kick att märka att många kände igen mig, dom frågade efter Teater Albatross etc! En otrolig, och överraskande känsla! Vi fick ett centralt rätt bra hotell som låg nära stadshuset där vi spelade Helig! förra året. Där fanns inget varmvatten (har nog inte funnits på åratal), min toastol hade ingen ”ring” – den detaljen märkte jag direkt – men dessa saker var inget vi hängde läpp för!

Det blev några hektiska första dagar, teaterfestivalen började, det var en kameruansk barnteaterfestival som ägde rum i CCC, Kameruanska kulturcentret. Detta ställe, där Kameruns Nationalteater håller till kan liknas vid en garagelokal som fått en ”scen” och så har man med hjälp av stenar och annat klämt hjälpligt fast något hundratal gamla biostolar, där ca var 6:e stol saknade antingen ryggstöd eller sits. Hela anläggningen är minst sagt shabbig! Men där huserade en mängd teatrar som visade mycket bra teater! Vi såg mest olika slags berättarföreställningar! Gjorda med charm, lekfullhet, ett fysiskt utspel, dynamiskt röstarbete o.s.v. Dom handlade ofta om ”det gamla livet i byarna”, dom var roliga och moraliska, i god mening uppfostrande!

Hejar-klack

Det var härligt att se den höga kvalitén. Underbarast var barnen! Resten av publiken bestod mest av skådespelare från teatergrupperna och några få kulturmänniskor. Barnen bussades dit från olika privatskolor. I Yaoundé verkade väldigt många ha sina barn i billiga privatskolor. Dessa har i alla fall skolsalar, d.v.s. lektionssalar med 4 väggar och tak. Kanske 25-40 elever/klass. De allmännyttiga skolorna har kanske 150 elever/klass, och oftast problem med väggarna och taken!

Barnen verkade hur som helst älska teater. Dom var koncentrerade, lyssnade, medagerande och obeskrivligt söta. Efter ett tag märkte Manne och jag ett mönster: Föreställningarna brukade börja med någon slags uppvärmning av publiken, lite som vid en fotbollsmatch. Ramsor, klappningar, retoriska frågor med kollektivt högljudda svar, etc. Så vidtog nästa fas: Några barn kommer upp på scenen, dom dansar. Alla klappar takten. Nu kommer ofta en utvärdering, vem dansade bäst? Denna del tyckte vi var idiotisk, det är inte roligt att höra 150 barn ropa att man inte har dansat ”bäst”, att någon annan ska ”vinna”! Vi framförde kritik mot denna konkurrens, kanske betyder våra synpunkter något för framtiden. Efter dansen brukade föreställningen börja, – och när den var slut brukade det nästan alltid sluta med att alla barnen var uppe på scenen och dansade! Underbart!

Så, vad var då f.ö. ”Kameruns Nationalteater”? Jo, en mängd människor som vill ägna sig åt kommunikationens magi, d.v.s. teater, som oftast är panka och rätt unga, deltar ibland i olika uppsättningar som görs för festivaler eller för skolor eller annat. Dom som är med är oftast därigenom med i ”Kameruns Nationalteater”! Dom är på något minimalistiskt sätt subventionerade av regimen. Med tonvikt på tomma händer och passion för teatern!

Rädsla och energi

Så skulle vi då själva uppträda! Och hålla kurs för Kameruns Nationalteater! Manne skulle prova den figur han brukar göra, jag skulle prova ett slags collage av judiska scener – barnvagnen omvandlad till 40-tals sparkcykel med vild chassiddans och specialversion av Tuli Kupferbergs Nothing där nothing ersatts av sacré! Jag var beroende av inspelad musik, ett golv (steppdans!) lite mörker – eftersom jag hade levande ljusen på sparkcykeln, skorna, i hatten och på hållare längs överkroppen; detta fodrade ett visst mörker. För att stearinljusen inte skulle slockna fodrades också ett minimum av vind. Där på CCC gick det jättebra.

Manne var först ut. Han tyckte det var svårt med språket, att förstå barnens franska kommentarer, han tyckte möjligen att det var en s.k. arbetsseger! Jag tyckte Manne var super! En varm clownföreställning. Röd näsa, för stora skor, en oduglig snäll figur som inte klarar av ens de enklaste saker. Som tur är hjälper barnen honom! Och dom hjälper med ett väldigt engagemang! Min föreställning blev annorlunda än jag tänkt. Jag har ju egentligen nästan aldrig uppträtt i första hand för barn. Deras entusiasm och överraskande reaktioner gav mig rädsla och energi och vi landade tillsammans i överraskande nya saker. En del praktiska saker funkade inte alls. Musiken schabblades, min nyinlärda superkomplicerade chassiddans som måste följa musiken EXAKT från startpunkten blev helt fel då musiken startade ca 10 sek. inne i låten… Usch! Jag var lycklig när det var över. Jag såg fram emot att spela igen! Verkligen! På något sätt hade jag nog nått barnen! Dom ville ALLA tacka. Det var så härligt!

Abstrakta händer

Nästa dag: kursen! Sexton deltagare, hälften kvinnor! Fram med ögonbindlar! Rörelser – och stillhet. Ibland tystnad, hela tiden med ögonbindlarna på! Eleverna fick koncentrera sig på olika kroppsdelar. Vi avslutade med teknikträning som Manne ledde. ”Hur man slår till någon i ansiktet utan att skada den slagne”. Spännande, exakt rörelse- och impulssamarbete som fodrar mod, förtroende och koncentration!

Nästa dags kurs fortsatte bl.a. med ”att låta händerna dansa”. När deltagarna fått ett organiskt, livfullt arbete (många hade lätt att uppnå detta) skulle de berätta en historia. Nu skedde något intressant! Det tidigare abstrakta dansandet med händerna förändrades och blev nu ett rent gestaltande av berättelsen – på ett i bästa fall lekfullt naturalistiskt sätt. Mycket av det självständiga livet i händerna dog då berättandet började. Här var en tydlig skillnad mot ”europeiska” elever, som inte brukar ha problem med ”abstrakta händer och konkret historia”! Plötsligt tyckte jag mig minnas något Marta Westin sagt om afrikaners svårighet ”att arbeta abstrakt”! Vi avslutade med röst. Två masserar och arbetar med den tredje som ”sjunger” en jämn lång ton. I slutet lyssnar vi alla på ljuden. Sublimt! sa någon av deltagarna – eller snarare ”sublääm” – det är som sagt franska som gäller i Yaoundé.

Gå på styltor

Efter kursen gick vi igenom ett litet clownscenförslag med en man och en kvinna från en av de fria grupperna. Vi hade tagit med styltor, musik och en del annat som behövdes för scenen. Styltgåendet var svårt för killen, detta löste han så att han gick hemifrån på styltorna till teatern nästa morgon! Han bodde långt ifrån, och Yaoundés gator är söndriga och ofta starkt lutande. (Yaoundé är byggd på en mängd kullar!) Så han var något av en virtuos när vi arbetade vidare nästa dag! Hoppas dom gör något av denna clownscen, att våra kvarlämnade styltor och den härliga musiken lever vidare! Nästa dag spelning på en restaurang! Utomhus. Manne spelade utan mig. Publiken bestod av 9 barn, Niklas från Assitej, två mammor och restaurangägaren. Föreställningen var underbar. Ines, en kanske 5 år gammal Yaoundé-flicka, var en god medspelerska till Manne! Vi njöt alla.

Ut på landet

Och sedan hastade vi styrkta iväg, vi skulle åka ut på landet! Österut, mot centralafrika! Förra året då Albatross var i Kamerun hade vi en ”semesterort”, Akonolinga, ca 12 mil öster om Yaoundé. Vi älskade Akonolinga med floden Nyong och de stora goda fiskarna, kanga! Nu var tanken att vi skulle åka ytterligare 5 mil längre österut, till nästa by, Ayos som ligger längs samma flod! (uttalas som adjöss utan prickarna!)

På kvällen anlände vi till Ayos. Där var det mycket mörkt. Ingen el. Plötsligt lyste ett och annat upp, elen hade kommit! Snart var det stearinljus och oljelampor igen! Under de två dagarna vi var i Ayos var det för det mesta elavbrott, som naturligtvis också innebar att det inte fanns vatten mer än i brunnarna, eller att vår magmedicin, yougurten, inköptes varm. (I Yaoundé var det bara elavbrott kort någon gång om dan)

Resan till Ayos är värd några ord! Minibussar går till de olika byarna. Ofta är dom i ett osvenskt skick. Framrutan rejält sprucken, någon sidoruta helt sönder, avgaser går in i bussen eftersom avgasröret är paj, så det svider i ögonen! Bussen avgår när den är full. ”Full”, vill säga när det inte finns något mer utrymme för någon eller något! D.v.s. att när vi trodde att bussen var helt full trängdes ytterligare 4 personer in. Så, runt 20 personer i dessa minibussar är det normala. Bagaget uppe på taket.

Kanga med pygméernas vän

Nere på torget i Ayos strax efter vår ankomst åt vi den lokala kultfisken kanga – väl så god som lax även om den mer ser ut som en långsträckt spegelkarp! I Ayos härskade lugn, vänlighet och öppenhet. Manne och jag som lärt oss bli samförståndsambassadörer kom verkligen på grönbete! Vi träffade vid denna, den första kangamåltiden en trevlig man från östraste delen av Kamerun. Han berättade att han, i egenskap av jägare, var vän med pygméerna i skogen utanför hans by. När kameruaner pratar om pygméer brukar de göra en snabb antydan till gest. Om den, vilket jag antar, gäller deras längd, så är dom verkligen små! Jag var välkommen att hälsa på honom, att ge mig ut i skogen för att besöka dom sympatiska pygméerna. Då detta varit min dröm sedan första besöket i Kamerun blev jag mycket glad. Han hade t.o.m. nästan en adress! Normalt har folk ingen adress, husen inga nummer, gatorna inga namn. Men han arbetade på den bilelektriska i byn vid torget, ”så det skulle inte vara svårt att nå honom. Brev skulle också funka.”

Alla talade med oss, män ville föra ihop oss med olika kvinnor. Vi gick runt ett par dagar och njöt i och kring Ayos. Bland lerhus med korrigerade plåttak strosade höns, grisar, ankor, får, getter, hundar och katter. Nere vid floden hade befolkningen båtar gjorda av urgröpta trädstammar. Man stakade sig fram med långa trästavar.

Slemmiga kakaobönor

Vi tog en lång simtur. Vi visste att krokodilerna var långt borta, och boaormarna ofarliga. En mängd barn var där nere och tvättade kläder och efter simturen lekte vi någon slags vattenakrobatik med barnen! En fiskare kom med 4 stora kangafiskar som han svepte in i någon sorts palmblad. En annan man klättrade vigt upp i ett träd och plockade ner en vacker gul långsmal frukt. Han berättade att det var en cacaofrukt, slog den mot marken så att innehållet blev bart. Och bjöd oss. Vi åt några cacaobönor, dom smakade ”så där”, lite beskt, så märkte vi att bybefolkningen runt oss skrattade så dom kiknade! Man skall inte äta bönorna, man skall suga i sig det söta syrliga slemmet runt bönorna! Naturligtvis! Voilá! Gott. Bland husen i Ayos växte inte bara kakao. Dessutom såg vi banan, jordnötter, ananas, kokos, papaya, kaffe, och säkert mycket mer ätbart bortom min halländska horisont.

Skulptur och batik – i väntan på…

Så åkte vi tillbaka för att avsluta våra tio dagar med några spelningar för barn i Yaoundé. Som vanligt vad gäller Kamerun visste vi inte riktigt vad som skulle hända. Om något skulle hända alls. Efter vår förra turné till Kamerun med den stora utomhusföreställningen HELIG! visste vi vad det innebär att sitta på hotellrummet och undra varför arrangörerna inte är möjliga att nå, eller vart alla stolta planer tagit vägen. Nu anlände vi just i tid till Yaoundé för att hämtas till en spelning på en skola. Men Desirée kom inte. Jag var ju van. Manne tyckte det var lite konstigt.

Vi gick istället och tittade på traditionella skulpturer. Vi hittade några kongolesiska mycket speciella figurer i en stil som intresserar mig. Dom verkar utan tvekan ha inspirerat den moderna konsten. Tittar man på den polske konstnären Hasior, eller andra assemblagekonstnärer som blev kända under 60- eller 70-talet, finns vad jag förstår, tydliga influenser. Dessa skulpturer är människor med spikar in i kroppen, ibland med fjädrar och spikar. Dom kan istället ha vackra rostiga metall-lameller instuckna i kroppen. De har vidare snäckor och än mer ben och benbitar fastsatta med snören vid kroppen. Glasbitar hör också till. Dessa, några decimeter stora skulpturer är mycket dramatiska. Jag kan inte undgå att associera till Kongos fruktansvärda historia med en kolonial historia som dröp av blod kring åren 1880-1920!

Och så tittade vi på tyger! Vackra, billiga, färgstarka batiktyger! Orkar man pruta, vilket man självklart förväntas göra, så är det mycket billigt. Jag bestämmer mig för att låta sy upp en klänning till min sambo. Vi tar en taxi! Det kostar 1,75 kr och taxichaffisen försöker hålla de små gula japanbilarna – mest gamla Toyotor – så fulla som möjligt. Helst ska det vara 7 pers i samtidigt! 2 passagerare fram, 4 bak! Vi anländer till en gata där det vimlar av skräddare och tygförsäljare! En muslimsk stadsdel, la Brickoterie. Även här möts vi bara av vänlighet! Några känner igen mig från förra året.

Vi passade också på att gå till radion för att be dom efterlysa en ambulerande gatuförsäljare, Achil, som vi blev god vän med förra året. Achil, som brukade gå från sin bostad i utkanterna av den vidsträckta staden Yaoundé kl. 6 på morgonen med ”hela affären” på en bricka på huvudet, och återvända i mörkret på kvällen, råkade se oss spela teater året innan. Han stod vid ett torg där vi spelade föreställningen HELIG!. Sedan såg han oss var vi än spelade, och till sist åkte han med oss på turnè. Han blev en vän. Med hjälp av taxi försökte jag hitta hans lilla hem, men förgäves! Till sist tillgrep jag denna möjlighet, radioefterlysning. Men ingen Achil dök upp på hotellet.

Jag vill vara med!

Nästa morgon anländer Desirée. Inte ett ord om gårdagen. Vi måste skynda oss! Vi ska spela på två skolor! Vi ser verkligen fram mot detta! Första skolan heter Papegojskolan. Den har naturligtvis bara svarta barn. (Under dagarna i Kamerun såg vi sällan någon vit människa!) Spelplatsen är utomhus. För mig är det tekniskt sett omöjligt att spela. Men för Manne skall det väl gå. Fyrahundra femti förväntansfulla barn värms upp med ramsor, hanklappningar och danstävling av Desirée!

Så anländer clownen. Det som nu sker är märkligt och rörande. Mannes humor, hjälplöshet, upptåg och samtal med publiken gör oss alla, barn och vuxna, delaktiga i något stort, ett möte bortom koloniala och postkoloniala sammanhang. Vänskapens, överraskningarnas och glädjens möte! Manne är mycket glad efteråt, vi ilar vidare till nästa skola! Madonnans skola heter den och är en större skola. Jag känner min besvikelse när jag ser att jag inte kan spela här heller. Utomhus i intensivt solsken på en sandgård för kanske 700 barn!

Efter de vanliga uppstartningsprocedurerna är Manne igång! Även nu går det Mycket bra! Dessutom är Kameruns TV där och spelar in! Jag börjar bli svartsjuk på Manne, och har bestämt mig för att göra en rolig gubbe och sjunga lite när Manne är färdig. Också jag vill vara med!! Delvis beroende på min dåliga franska missbedömer jag ögonblicket när jag kan börja, när jag dessutom avbryts av ”no” från en del barn tror jag att dom inte vill höra min sång (fast Manne berättar efteråt att dom bara ville hjälpa mig med franskan, jag sa ”le” istället för ”la”.) Hur som helst fick jag en del skratt men kände mig mycket misslyckad. Fast ändå glad och lite stolt att vara med ”i ett vinnande lag”. För det var vi ju verkligen!

På eftermiddagen kände jag mig mer och mer misslyckad och ältade hur mitt dåliga inhopp gått till! På natten på hotellet drömde jag för första gången om förintelsen. Jag var i en godsvagn på väg till ett läger. Jag var helt tillintetgjord. Allt var mig redan fråntaget. Alla mina nära var borta. Jag hade gett upp. Jag var så tillintetgjord att jag kände självförakt. När jag omskakad vaknade insåg jag att det självförakt jag känt utifrån min mindre lyckade insats på Madonnaskolan liknade offrets i godsvagnen! Något att fundera över.

Tillstånd

Det började dra ihop sig till hemfärd! Sista eftermiddagen, tre timmar innan vi skulle åka till flygplatsen, tog vi oss till det hotell där Teater Albatross bodde under två månader förra året, Hotel Prestige. Det var en sådan härlig känsla att komma tillbaka, träffa madamen på restaurangen och flera andra. Ett ljuvt återseende!

Efteråt gick vi ner bakom hotellet, ner i en liten vild skog längs en bäck. Detta är ändå mitt i den centrala huvudstaden, ibland får man en känsla av att städer som denna egentligen är en enda jätteby på landet. Därnere finns en fotbollsplan. Och ett litet kvarter av skjul. För en gångs skull, för min nostalgis skull, tog vi ett par bilder. Några barn snappade upp det, ville vara med, vuxna kom springande och ville också fotograferas! Så, under god stämning togs bilder! Vi var på väg att gå, skrev våra adresser åt någon, då plötsligt två bistra män gjorde sin entré! ”Vad gör ni? Tar ni bilder? Har ni rätt till det? Tillståndet! Var finns tillståndet? Ni får följa med till polisen, förresten är jag polis!” Han visade legitimation! Vi sa att vi skulle åka till flygplatsen och vidare till Sverige om två timmar. Det fanns ingen tid till att göra en polisutredning. För övrigt, berättade jag, fanns inget tillstånd att få, (jag hade faktiskt talat med Kameruns kulturdepartement förra året) och för övrigt ville de här människorna själva vara med på bilderna.

Nu blev de bistra än bistrare. Arga. Inte åka till flygplatsen, rejäl undersökning, skandalöst! Manne, som kände att marken började gunga, hittade en ton som bröt igenom. Och efter att ha varit vänskapsdiplomater i tio dagar var vi ett starkt par när det äntligen började vända! När vi gick från folksamlingen upp mot stora vägen märkte jag att Manne – och därmed troligen också jag – gick som en hund går när den passerar en annan, större, farligare, hund! I slowmotion. Med sinnena på helspänn! Skulle dom låta oss gå?

Vi kom hem, men inget bagage! Det var samma sak förra året! Då kom efter ett dygn en taxi ut hit till torpet, där jag bor. Chauffören sa att han inte vetat var ”vägs ände” låg. Men nu visste han. Och jag fick mina väskor. Från årets resa har jag nu efter en vecka fått en av mina två väskor! Air France lär ha 50 000 väskor på drift!

TOKALYNGA DECEMBER 2001

ROBERT JAKOBSSON

TEATER ALBATROSS

Kamerunresan

Åsa Lieberath har arbetat som scenograf med Teater Albatross tre föreställningar om Afrika. Våren 2006 åkte hon, tillsammans med Teater Albatross konstnärliga ledare Robert Jakobsson, till Kamerun för att göra research inför en föreställning om Kongos historia. 

Det här är hennes personliga reflektioner från denna och senare resor med Teater Albatross till Kamerun.

2004 fick jag pengar från Ophavsretfonden för att resa till Kamerun i Afrika.

Jag skulle åka på researchresa efter Nkisi-föremål som inspiration för en kommande föreställning om Kongos historia som Teater Albatross och Robert Jakobsson skulle sätta upp. Eftersom läget i Kongo uppgavs vara kaotiskt var det inte lämpligt att åka dit som vit. Så vi for till Kamerun, ett närliggande afrikanskt land. Nkisi-traditionen  har mest förekommit i Kongo men finns också i andra delar av Afrika.

Nkisi är en slags skulpturer föreställande gubbar eller djur, genomborrade med spikar och järnplattor, på magen finns oftast en liten kapsel förseglad med ett glas, där olika helande plantor och annat material förvaras. Det har länge spekulerats i vad dessa figurer har använts till. Missionärer och kolonisatörer ansåg de som hedniska, för dem var symboliserade figurerna negativitet och våld och brändes därför cermoniellt på bål, som en symbol på att afrikanen nu hade kristnats. Men antropologers forskning säger att de har använts för att möjliggöra komunikationen mellan de två världarna, där de levande och döda fanns. Med föremålens hjälp kunde anfädernas och anmödrarnas andar aktiveras och ta hämnd eller skipa rättvisa, läka eller beskydda. I den turbulenta och brutala koloniseringsperioden fanns det orsak att öka tillverkningen och användningen av dessa föremål. Som inspiration har de ett suveränt uttryck av teatralitet och lidelse vilket skulle passa fint in på hela Kongos  brutala historia.

Vi åkte alltså till Kamerun, detta har blivit allt som allt tre resor för mig. Första resan var framförallt en överväldigande upplevelse. Afrika, denna lidande kontinent där det verkade oöverskådligt och farligt att röra sig i. När vi landade på flygplatsen i Douala och alla rev och slet i en för att hjälpa och tulltjänstemän öppnade våra väskor, hittade saker som skulle ges i gåva, talade om för oss att gåvor måste förtullas, då överväldigades jag av detta enorma kaos som präglar Afrika, detta virrvarr av upplevelser som får en till att älska Afrika. Kanske för att kaoset är så mycket liv. Allt kan uppstå, några pojkar håller en bambustång över en väg, här var det tull och man måste betala och som tack får man ett av dessa underbara leenden, ”vi vet, att du vet att du blev lurad men vi är ju fattigare än vad du är”, säger de. Man frågar, finns det gorillor här, vill du att det ska finnas gorillor här, självklart finns det gorillor. Finns det krokodiler i den här floden? Självklart finns det krokodiler. Här är en man som har en kiosk. Ibland finns det kaffe att få men en annan dag, trots att burken med kaffe finns där också i dag, kan man inte få kaffe.

En historia från förr

När vita tog sig tid att lära något av alla dessa tusentals afrikanska språk förstod man att de flesta byar, städer och berg som var utmärkta på upptäcksresandes kartor bara hade namnet ”jag vet inte” på deras språk, det var det svar man fick då man frågat om dess namn.

För den första resan hade vi stora planer, med karta i hand märkte vi ut givna platser med möjliga skulpturitraditioner, Bafoussam, Bamenda och Foumban i Northwest Province cch när vi ändå var där kunde vi ta en sväng till en nationalpark liggandes mot Nigeria.

Från Douala till huvustadenYaoundé med buss, inga problem, man kommer i någorlunda god tid, vet att bussen inte kommer att avgå i första taget, men när man suttit och väntat på avgång några timmar i trettio graders värme infinner sig den totala kapitulationen för detta land, man kommer in i ett meditativt tillstånd som väl får kallas Afrika-tid, man betraktar barnen med stora brickor på huvudet som säljer frukt, vattenflaskor som ser härligt kylda ut i hettan och man vet att vattnet är tappat eller kanske hämtat från en flod i närheten. Illaluktande maniok invecklat i blad, torkad fisk, grillspett, lysande, orangeröda och i perfekta bitar på en pinne. ”Hur kan det gå till”? Ett fattigmans-apotek med malaria- och huvudvärkstabletter, plåster, näsdukar med mera, balanserande på huvudet, en man med en sko på huvudet – en skoaffär! Allt ackompanjeras av ett väsande ”psst, psst, psst”-ljud.

Välklädda kvinnor i otroligt vackra mönstrade tyger, muslimska män i långa kaftaner. Alla ser så rena och vackra ut, själv känner man sig mer och mer vit och svettig. En man talar inte, utan piper fram märkliga ljud som ett eget språk medan han tar hand om packningen. ”Är han en galning?”. ”Nej, han leker”. Undrar vad han leker. ”Packa bussen” kanske?

Snart är bussen full och man sitter inklämd med sin arm tätt slingrad runt någons axlar för att överhuvudtaget få plats, ingen tycks bry sig. Under timmarna som går sitter man på skift med en liten bit säte bakom ryggen eller en halv kropp som ryggstöd, det är varmt och man svettas, det strömmar afrikansk musik ur högtalarana och vi guppar fram i rasande fart. Ibland är det höns med på taket, fint packade med det övriga bagaget. De flesta somnar, armar och ben domnar i hettan, man vaknar till av nya försäljare med brickor på huvudet, sedan skumpar man vidare.

Kvinnornas konstfärdigt flätade frisyrer eller stora varma peruker och männens rakade huvuden blir till sömniga guppiga bilder på vägen. Ett ungt par kommer upp med ett nyfött barn. Underligt nog känner man att man är en del av allt detta, man hör till. När man kommer fram efter timmars resa, är man först och främst glad över att man överlevt, sedan upptäcker man denna signifikant röda färg som alla ens kläder har fått, detta som kallas för poussiére, dammet från de röda vägarna. Många olycker sker på dessa vägar, bussarna skulle väl få en dansk syningsman till att byta jobb. Så man tackar Gud att man överlevt. Det känns förståeligt att dessa tålmodiga människor lägger sitt liv i Guds händer, många gör korstecknet innan och efter bussresor.Man blir lite religiös på dessa bräcklig breddgrader. Men den första bussresan fick inte oss att ändra dessa famösa planer, att kryssa hela Kameroun på 14 dagar. Dumdristiga som vi var.

Vid ankomsten i Yaoundé kastade en av de otaliga hjälpvilliga taxichafförer sig över oss. Han verkade inte som de andra, han hade ju till och med en auktoriserad bindel på sin arm där det stod Taxichaufför. Honom tar vi, sa vi och satte oss tillrätta i den gula fallfärdiga Toyotan. Alla kör Toyota. Det tycks vara den enda bilen som kan klara den guppiga afrikanska terrängen. Väl inne i bilen åkte den fina taxibindeln av och lades i hanskfacket.

Detta var monsieur Albert, en stor vänlig man som vi råkade ta med ut på ett äventyr under en av de följande dagarna. Vi hade läst om ett vattenfall, Nachtigals Falls, i närheten eller det vill säga två timmars bilfärd från huvudstaden, vid Sanga-floden.

Vi planerade att övernatta där om det var fint. Det blev till minst tre timmars bilfärd med en ständigt suckande Albert då  hans bil gång på gång bumpade och skumpade på en hålig väg, en väg som man förmodar hade stängts för länge sedan hos oss och betraktats som livsfarlig. Framme vid ”vattenfallet” möttes vi av ett gäng kraftigt berusade män som tiggde cigaretter och en bro som verkade ha kollapsat, men jo, de ville visa oss vattenfallet i en pirouge, det vill säga en kanot.

Jag minns inte om där var ett vattenfall, jag minns bara att jag var något skrämd av stämningen runt den trasiga bron, kanoten som vippade runt i det virvlande vattnet och de berusade männen och jag minns att Albert som bar en av våra väskor, viskade lite bryskt till Robert: ”Monsieur Robert, det är inte lämpligt att ni övernatta här!”. Så vi skumpade tillbaka, på vägen hem stannade Albert och köpte en hel bananstock till sina barn. En liten, tunn kvinna i trasiga kläder med ett tiotal taniga barn omkring sig, framför ett gammalt ruckel, fick idag sålt en hel bananstock. Albert blev vår vän.

Andra gången vi besökte Kamerun var det han som bjöd hem oss till sig och hans överdådiga och generösa familj i ett  av Yaoundes slummiga kvarter. Bland en massa plåtskjul hade han ett någorlunda fint hus. Här flöt Albert ut, som en stor björn i en enorm fåtölj, visade stolt fram sin familj och sina grannar.

Jakten på masker och Nkisi-figurer gick inte så bra och vi insåg att planen med att åka runt lite här och var under dessa veckor i Kamerun var närmast omöjlig med tanke på vägarnas kondition och allt detta evinnerliga väntande. Upplevelsen av Afrika var desto mer intensiv och fantastisk. På en lång promenad på den kameruanska landsbyggden möttes vi åter av gästfrihet och vänlighet. Människor som knappt har mat för dagen, delar det de har med oss. Middag på jordgolv, ätandes med händerna och vacker psalmsång framförd av bybefolkningen.

De sista dagana av vår resa gick till södra Kamerun, där hade vi läst att Kameruns verkliga paradis skulle ligga: en liten fiskeby med ett ännu större vattenfall rakt ut i Atlanten, milsvida stränder med djungel ner till havet. Kanske hade de någon masktradition?

Fullproppad buss igen, lång väntetid, samma helvetes-skump men nu på den absoluta landsbygden. Grodor som kväkte i vägkanten när bussen kantrade sig fram, nära att välta ner från provisoriska plankor som lagts ut över vattendrag. Som att rida på en elefant kan jag föreställa mig, krängandes hit och dit. Sen eftermiddag nådde vi Ebodjé – paradiset. Jo, det fanns beredskap för att ta emot vitingar, trots att det sällan kommer några. Vi blev inkvarterade i ett fint litet hus med stengolv och säng. Så blev det mörkt, och där blir det verkligen mörkt, i denna by finns det nämligen ingen el. Men mat skulle serveras lite längre bort så vi trevade runt i mörkret, längs den lilla stigen, över allt ”bonjour” från de små jordhusen. ”Undra om vi ska bli uppätna nu?”

Vi passerade ett parasoll med några män sittande under, där dracks det öl i mörkret, ”slå er ner”.  Vi hade lagt märke till ett oroväckande ljus, som en pärlräcka, nära kusten.Vi frågade och fick berättat om vad som, vilket vi senare har förstått, är ett av Afrikas verkliga problem, nämligen utfisket. Främmande båtar, oftast från Kina och Spanien står för en stor del av tjuvfisket utanför Afrikas kust. Detta är naturligtvis ett stort problem för lokalbefolkningen som livnär sig av fisket. Detta var vad de sa och Robert, som har fiskat sedan han var liten, upprördes och lovade att han skulle berätta om detta till svenska tidningar när vi kom hem.

Vi åt vår mat hos Brigitte och hennes familj. Bekantade oss med hennes fina barn Dieu Merci och Nanno. FISK. Alltid fisk och under våra första resor var det torrperiod och det fanns inget annat än fisk. Rökt fisk, kokt fisk och stekt fisk med piemonte, stark sås, men det lär ju vara sunt. Vi blev involverade i Ebodjés fiskeproblematik, fick sett de fina båtarna i Limbe och Botaland med namn som ”Into the bones are rutten”, ”Sea never dry”, Ghetto Boy”, ”No Condition is permanent” med mera.

Historien om fisket blev så småningom en teaterpjäs: Bortom havet. Den handlar om en liten fiskarpojke från en afrikansk by som har drömmar om att arbeta i FN för att kunna göra något åt orättvisarna i Afrika. Detta blir så småningom verklighet och vi får följa hans frustration över att egentligen inte kunna göra så stor skillnad även om man blir FN-tjänsteman.

Så det var vad vi fick med oss hem. Robert skrev pjäsen och jag och Timja Femling gjorde scenografin i bästa 70-talsstil, hela historien broderad och applicerad på tyg som stora gobelänger inspirerad av afro-amerikansk berättande-patch-work-stil. Kongoföreställningen kom ett år senare och inspirerades av vårt eget arbete med afrikanska tyger och Nkisi-figurerna.

Senaste delen av Kamerun-äventyret

Den kameruanska teatergruppen Teatre du Chocolat från Yaoundé har varit kopplad till Teater Albatross sedan 2000, då det arrangerades en gatuteaterfestival i Kamerun där Albatross var en av deltagarna. Det var bestämt att ge Bortom Havet till dem, översätta den till franska och sedan spela den i Kamerun. Vi skulle då göra samma scenografi men nu tillsammans med kvinnor från byn Ebodjé. Efter att Teatre du Chocolate hade varit hos Teater Albatross sommaren 2009 och repeterat in texten på franska, planerades vår resa att gå av stapeln mitt under regnperioden, tre veckor i september och oktober.

Att arbeta med en afrikansk grupp, eller i alla fall med denna afrikanska grupp, är ett verkligt tolkande av hur saker och ting egentligen hänger samman.

. Vi utgår från vår naturliga effektivitet, tider och möten är ju en naturlig del av vårt arbete, men här är det som bussmentaliteten måste tas i bruk: vänta och se! Och märkligt nog när man minst anar det så dyker den person, som man trott hade glömt allt om vad som sades på en dålig telefonförbindelse från Danmark för några månader sedan, upp bak på en motorcykel. Oftast tar det lite tid att förstå men sedan utbryter glädje som om alla blivit räddade från skammen av missförståelser. En annan sak är ekonomin, i detta fallet skulle Teater Albatross betala Teatre du Chocolate för att de spelade vår pjäs!

Denna gång skulle vi inte slåss med dammiga vägar utan med regn och leriga vägar.

Vägen är dålig, vägen är dålig! Inga problem jag kan köra är en vanligt förekommande fras och märkligt nog tror man på mirakel.Taxichaffisen Elvis som kört oss ett år tidigare och även då haft problem med bilen, blev utskälld av lokalbefolkningen då vi satt fast i geggan, ”hur kan du köra ut med en med en vanlig taxi?” En familj förbarmade sig över oss under den regniga eftermiddagen. Huset vid vägen var vana vid gäster, varje gång man hörde bilarnas hjul snurra på högvarv var det dags att ge sig ut efter nya gäster, vad kunde vi ge, en leksaksbil var ett scoop.

Eric var tapper, hans bil stank av gammal fisk blandat med någon oidentifierbar lukt, men efter att han stannat och köpslagit med en pygmé, om en just ihjälslagen varan, kunde man ju bara gissa var odören kom ifrån. Erics bil hade fyrhjulsdrift, han hade just varit inne i Kribi, den stora hamnstaden, och kom tillbaka för att hämta oss. Det närmade sig sen eftermiddag då vi kunde fortsätta ut till Ebodjé, det ösregnade och bilen gled fram igenom leran. Mörkret föll och djungelns alla ljud intensifierades, månsken och Erics bil som slingrade genom den ena efter den andra farliga backen, med stora fördämningar runt om. Halvfärdiga broar och utlagda planker över strilande vattendrag. Stämmningen i bilen var tryckande, som om man inte vågade knysta ett litet pip för då hade bilen vält ner i en av alla vattendrag. Men det gick inte att undgå, bilen slirade ner i diket, Eric gasade på en tjugo meter för att få den på rätsida igen. Total tystnad, endast djungelljud. Ingen sa något, Eric ut, titta på bilen, såg naturligtvis helt omöjligt ut. Där halvlåg vi inne i en bil som stank gammal varan mitt ute i mörkaste Afrikas djungel. Allt för Teatern!!!!!

Skulle vi övernatta? Skulle vi gå till fots med vår gigantiska packning av tyg och annat scenografimaterial? Ingen sa något, Eric gick omkring och lyste med en liten lykta i dikeskanten, kom plötsligt släpande på en stor sten. ”Här kan vi inte sova, vi måste hjälpas åt”. Alla ut och släpa sten, inte tänka på att våra  fötter var djupt begravda i lera och att det kanske faktiskt fanns ormar, parasiter eller större djur som kunde angripa oss och våra bara fötter. På något mirakulöst sätt hade vi alla en fokuserad styrka till att släpa stora stenblock på en hal, lerig och månbelyst väg, stenarna blev lagda i diket. Plötsligt som i ”Närkontakt av tredje graden” dök ett enormt strålkastarsken upp bakom backkrönet på vägen längre bort. Jaha, så var väl våran sista stund kommen, nu skulle vi bli rånade och kidnappade. Men ut ur en gigantisk lastbil hoppade en flock hjälpsamma män, som lätt vippade bilen på rätt köl, medan Eric gasade och snart var vi på väg igen, i  hysteriskt skrattande chocktillstånd.

I Ebodjé blev det ett glatt återseende med alla vi lärt känna från de sista gångerna. Jag är inte så lättrörd men när lille Dieu Merci slog sina armar om mig och Brigitte som la sitt huvud ner på mitt bröst så vällde tårarna fram. De kommande tolv dagarna organiserades en skolsal som blev vår verkstad. Kvinnan från Campo dök upp på motorcykel dagar när vägen var farbar. En gång med sin lilla dotterdotter på tre år som snällt satt och såg på medan vi sydde dagarna i ända.. Brigitte och hennes döttrar kom och sydde mellan mat och vedhämtning och den helt igenom underbara Sandrine, stor som ett hus, vilket är ganska ovanligt i Afrika, alltid springandes. Hon är dessutom ordförande i kvinnoföreningen som träffas varje söndag.

Det mest förvånande var att de flesta som vi hade räknat med kunde sy, aldrig hade hållit i nål och tråd. Roligt var att det inte bara var kvinnor och barn som ville sy, även skolläraren och en fiskare kom för att sy. Vi hade  förberett en grund av svarta tyger och några applikationer. Eftersom det inte fanns någon elektricitet så kunde vi inte använda symaskin och vår arbetsdag slutade vid solnedgången. Applikationerna improviserades fram på plats, men vi hade också bilder från den svenska scenografin. Sedan kom Teatre du Chocolate med deras önskemål. Den svenska versionen består av fyra delar, Chocolate ville ha den fördelad på två, en Afrika-del och en Amerika-del, därför blev nog deras version mer pro-Amerika med en demonisk Frihetsgudinna och slavbåten tydligt visad. Afrika-sidan fick en mer lantlig idyll över sig.

Det man kanske skulle önska sig var att förbredelserna var lite bättre så att de från Ebodjé hade kunnat komma med egna förslag vad som kunde vara med. Detta att sy sin historia har sina rötter från afroamerikaner och känns som en otroligt givande handling som jag kan tänka mig att arbeta vidare på. Under arbetets gång kom folk förbi för att se historien växa fram, speciellt skolbarnen var en fast publik. Theatre du Chocolate dök upp någon dag senare än sagt på grund av de dåliga vägarna och ett ihållande regn och premären kunde bli av.

Vi spelade i en av skolsalarna, takhöjden var cirka två och en halv meter, scenografin tre och en halv. Allt hängdes upp på bambustavar och en meter fick ligga på golvet. Bensin blev köpt till byns generator och kunde dra igång två strålkastare, en CD-spelare och en DVD-spelare under ett helvetiskt larm. En informativ film om utfisket som Robert filmat, mestadels i Ebodjé, visades på ett lakan framför dekoren. Folk satt som packade sillar, som bussen! Småbarn satt längst fram knäpptysta i en och en halv timme. Kvinnor med spädbarn i famnen ammade. Vilken stämning, ett tjoande och visslande, skrattande och fnissande. Förvåning och nickande. Speciellt för filmen där många kunde känna igen sig. Ett tag under en del i pjäsen, när huvudpersonen håller ett brandtal om europeers underbetalning för kaffe och annat i Afrika, tänkte jag ”det är det här man kallar för uppvigling”. En fiskare berättade att han inte kunnat sova på hela natten efter föreställningen. Plötsligt hade han förstått sammmnahanget med de i byn, fisket och världen. Hövdingen, Julien, sa att vi tagit världen till Ebojé.

Föreställningen spelades i huvudstaden Yaoundé och fiskestaden Kribi med fantastik respons. Nu hoppas vi bara att Teatre du Chocolate har möjlighet att fortsätta spela förställningen. De har inget offentligt stöd, så de lever ett tufft liv som teater med en nästan obefintlig lön.

Åsa Lieberath 30 oktober 2009

Tack till Ophavsretsfonden SDS