Texter

Eldteatern

I Göteborg bildade 1976 Ulf Skogsén, Pita Fridell och jag Eldteatern.  Vi var uppfyllda av en längtan till kommunikation bortom vardagens spel. Inspirerade av Jungs arketyper, av Baudelaire och Leo Trotskij satte vi igång. Bakgrunden var den att sedan några år hade Ulf och jag arbetat i Hammarkullen på Fritidsgården där. Vi hade lyckats aktivera många ungdomar.

Det var ungdomar med stora problem. För att komma vidare med detta ungdomsarbete började vi med teater… Att vi började med teater hade också att göra med att jag hade råkat se teater i Polen 1970. På den tiden hade jag inte det minsta intresse för teater eller konst, men den teaterupplevelsen satte djupa spår. Jag minns att jag förstummad upplevde ett oerhört lugn, det var som om världen åter blivit synlig, så stor och så verklig. Då bestämde jag mig för att börja med teater. Även om åren gick fanns upplevelsen kvar, och tanken att jag en dag skulle göra teater…

För att lära oss teater började Ulf och jag hösten 75 på Göteborgs Universitets Dramalinje, där vi mötte Pita som kom att arbeta med oss när vi gjorde en pjäs med ungdomarna i Hammarkullen, ”Hammarkullepjäsen”.  Pita hade gjort mycket teater som barn, så hon hade lite erfarenheter av teater! Under dramastudierna såg jag plötsligt bilder från föreställningen jag sett i Polen! Det visade sig att det jag sett var världsberömt, det var Grotowskis föreställning ”Apocalypsis cum Figuris”. Jag var mycket förvånad. I boken stod att danska Odinteatret var något liknande, vi ringde dit, och bara några dagar senare var vi, de flesta eleverna från Dramatiken, i Danmark och hälsade på Odinteatret. Vi såg teater, ”Dansenes Bog”, och vi hade alla starka reaktioner på denna Odin-föreställning.

Hemkomna till Göteborg bildade vi efter den starka Odinupplevelsen Eldteatern. Ulf hittade på namnet.

Nu ville vi utveckla våra egna visioner.

Vi hade inte riktigt tid med ungdomarna, nu skulle vi själva göra storverk! Vi råkade under en period träffa en man, Ingemar Lindh, som arbetat både med Grotowski och Odinteatret. Han lärde oss mycket. Vi bråkade en del med Dramautbildningen, ibland var det tal om att jag skulle relegeras! Ulf brukade tala mer förståeligt och mindre upphetsat. Ulf gjorde våra tankar mer förståeliga. Ulf räddade vårt anseende.

1976-79 arbetade vi  -mer än tre år-  på att göra en pjäs! Heltid. Det var en mycket speciell tid. Vi levde på en slags mer eller mindre olagliga studiecirklar, som gav var och en av oss 700 kr i månaden. På dessa pengar levde vi.

Vi arbetade mycket på landet. Lånade bygdegårdar i Bohuslän (vid Bokenäset) och i Västergötland (utanför Ulricehamn där Pitas mormor hade ett gammalt torp.) Det var i sanning som en saga: Vi arbetade 6 dagar i veckan, ofta från 9 på morgonen till 9 på kvällen. En ledde, de två andra arbetade. Egentligen kunde vi ju inget om teater, så det var ingen enkel tid. Vi ville ju göra något extraordinärt, vi var mycket nedlåtande mot den teater som var den gängse då.  Det var en tid av politisk, förutsägbar teater. I Göteborg härjade KFML-r som värst…

Pjäsen hade som utgångspunkt Baudelaires prosadikt ”Berusa er!”

I dikten säger Baudelaire: ”Berusa er! Med vin, med poesi, eller med dygd, allt efter ert behag!” Vår föreställning utgick från denna trehövdade berusning; drogens, konstens och moralens berusning.

Dygdens berusning blev den ryska revolutionens frihetsdrömmar. Föreställningen, som till sist fick namnet ”Uppståndelsen” hade premiär 1979. År 1978 hade vi dock premiär på en tidigare version av föreställningen, Medan Tid Är. Detta på Arbetarinstitutet i Göteborg. Den lades dock snabbt ner. Medan Tid Är var en oslipad föreställning, gjord av tre passionerade autodidakter. När föreställningen var slut brukade en total tystnad råda. Vi fick sällan applådtack. Ofta sa någon högt, ” det här var det sämsta jag har sett !” Det satt ofta publik kvar och grät. Vår föreställning var så annorlunda, att jag tror att den gick utanför teaterns konventioner vad gäller mötet skådespelare – publik. Men som sagt, ett år senare hade Uppståndelsen premiär. Den var mer som ”teater ska vara”, den fick alltid applåder.

1978 – 79 arbetade vi mest med föreställningen i Göteborg, på Backa Fritidsgård där Nationalteatern flyttat ut, och senare på Sprängkullen, det röda allaktivitetshuset. Vi trodde först att vi skulle bli motarbetade av Sprängkullen, för att vår pjäs Uppståndelsen var för mångtydig och extrem. Till vår glädje märkte vi att ungdomsmiljön runt Sprängkullen tog vår pjäs till sitt hjärta, och vi fick snart en fast scen på Sprängkullen, där vi sedan höll till.  Ibland var det sedan så att vi mer eller mindre kom att driva Sprängkullen under perioder, de sista åren stället fanns! Internationella Teaterfestivaler hölls. Vi arbetade upp en rätt stor publik som var intresserad av alternativ, expressiv teater.

Uppståndelsen blev snart inbjuden till många länder, och fick ofta extremt goda recensioner. Ibland skrev t ex tyska tidningar att vi var bland de bästa teatrarna i världen!  En tysk tidning skrev att bara T Kantor gick att jämföra! Vi turnerade dessutom i Polen, Italien, Frankrike, Norge, Danmark… I Frankrike spelade vi på Nancyfestivalen, en världsteaterfestival dit bara en svensk teatergrupp tidigare inbjudits! Vi spelade på Fassbinders teater i Frankfurt Am Main, det var ett väldigt hallå när vi spelade i Milano…

Men vår relativa framgång hade också kostat på! Vi blev t ex, tyckte vi, påhoppade  av GT:s Bo Lundin. Han såg Medan Tid Är och skrev –78, att vi var borgerlighetens nya teater… Vi svarade (detta är ett utdrag ur vårt svar.) i GT :

 

”….Det som sker på scenen skall i en betydelse vara sannare än det vi normalt upplever i vardagen. Något att hålla fast vid och komma ihåg när man lämnar teatern. En ton. Något som brutit igenom stelnade förväntningar, konventioner och dogmer.  En utgångspunkt för ett avstamp. En möjlighet att kunna skilja lögn från sanning. Ett reningsbad för själen.

 

Denna teater får inte fångas av det ” politiska flummet” som idag präglar mycket av konsten och snävar in den  och i många fall blir fördummande och förenklande.

 

Vi söker en total teater som bryter med det främlingsskap, den uppdelning av människor och ting i kategorier och fack, som vi lever med idag!

I just den konstnärliga situationen finns en möjlighet till ett brott med samtidskulturen, ett brott med vardagen. I detta brott finns möjlighet till ” öppenhjärtlighet ”  och ” ärlighet” . Hela människan med sin besatthet och asocialitet kan träda fram. Också tron på människan och kärleken till livet.”

Jag tror Ulf skrev det mesta av vårt svar. Jag tycker fortfarande att orden inspirerar. 1980 lämnade jag Eldteatern och Sverige för Teatro Nucleo i Italien.  Senare bildade jag Teater Albatross. Det är en annan historia.  Ulf och Pita blev kvar i Göteborg.  Jag har senare rotat mig i Halland, på Tokalynga Teaterakademi.

Men en sista sak: Vi brukade kalla vår teater, Eldteatern, ” apolitisk” .  Märkligt. När jag tänker tillbaka var det väl inga som gjorde så politisk teater som vi gjorde. Ibland tar det några år innan självinsikt!

För Folke Edwards, Röda Sten.  Med anledning av utställningen ”Avantgarde i Göteborg 1950-1980”.

Tokalynga 7/5 02

Robert Jakobsson   

Teatro Nucleo

Under Eldteateråren blev vi mycket hyllade. En av dem som haussat upp vår pjäs Uppståndelsen var Renzo Casali, ledare för legendariska Comuna Baires, ex Argentina. Han såg oss på en internationell teaterfestival hos Teater 9 i Stockholm. Det bör ha varit 1979. Han sa att sedan Meyerhold hade ingen i teatervärlden gjort något så betydelsefullt som vi! Han var allmänt arrogant och förlöjligade många av de andra teatrarna. Vi, Eldteatern, var hans gunstlingar, och blev stolt inbjudna till Italien, deras nya hemland. Väl anlända till Milano, veckor innan premiär, förvånat uppmärksammande att mer än tusen jätteaffischer proklamerade vår ankomst, blev Pita plötsligt sjuk. Vi insåg att vi inte skulle kunna spela första helgen utan att riskera Pitas röst, varför vi ville ställa in, och bara spela den senare hälften av spelningarna. Nu tog det hus i helsicke, Renzo menade att teater är på liv och död, bara bankfolk stannar hemma för lite feber! Plötsligt var hela Comuna Baires aggressiva mot oss, vänskapen var som bortblåst. Renzo slutade komma till teatern, och vi fick över huvud taget inte spela på Comuna Baires. Trots alla affischerna!

Detta var mycket chockartat för oss. Vi var dessutom på en märkligt lång turné som hade börjat i Polen och skulle, via Ingemar Lindhs Institutet för Scenkonst som då höll till i Frankrike, avslutas med en Världsteaterfestival i Nancy. Vi var sårbara, fattiga, svenskt naivt hyggliga. Angreppet mot oss i Milano var inte lätt att skaka av sig.

I vilket fall: Comuna Baires berättade att det fanns en annan teater, Teatro Nucleo, som kanske kunde hjälpa oss att turnera i Italien! De bodde i en liten stad, Ferrarra. Vi åkte dit!

De höll till i ett stort, mycket gammalmodigt mentalsjukhus. Man såg genom fönstren i teatern de rejält galna människorna på innergården. Senare märke vi att när vi gjorde röstövningar, sjöng dårarna med!

I vilket fall: det visade sig att, eftersom vi var i konflikt med Comuna Baires, och Renzo Casali, så var vi mycket populära. Teatro Nucleo, som hade sina rötter i Comuna Baires, planerade snabbt in ett antal föreställningar i Ferrarra och dess omgivningar! Vi började en daglig träning hos Nucleo. Vi fick ett hus att bo i. Vi började gilla Italien! Föreställningarna gick extremt bra, publiken var exalterad, både kulturpubliken och människorna i olika förorter, vi hade en underbar tid i Ferrarra. Trots detta längtade vi hem. Jag tror hemlängtan var med oss under hela denna långa turné!

Teatro Nucleo tillhörde de få som inte verkade tycka att det vi gjorde var något speciellt! De hjälpte oss, men hyllade oss inte.

Senare åkte vi vidare, till Ingemar Lindh och en festival i Frankrike där vi uppträdde tillsammans med Teater Scharazad, till världsteaterfestivalen i Nancy, dit vi var inbjudna tillsammans med den legendariske Butohmästaren Kazuo Oono, med Sankai Juku, med Ewa Demarczyk, Polen (vår favorit!) med Pina Bausch! Det märkliga är att det jag minns bäst, i Nancy, är att vi alla längtade hem. Vi var så uppfyllda av vårt eget, att vi såg mycket få föreställningar. Medan de andra teatrarna träffade internationella teaterproducenter, levde vi i vår bubbla, vi var bl a upprörda över att vår premiär i Nancy inte gick som vi ville, vi var rejält missnöjda trots en mycket varm publik. Vi tyckte det var jobbigt med alla människor, med den stora staden, med anonymiteten.

Något år senare splittrades Eldteatern. Jag undrade var jag skulle göra av mig. Jag kom att tänka på Teatro Nucleo, på mentalsjukhuset, på den fantastiskt vackra staden Ferrarra.

Jag tänkte, eftersom de inte tyckte att vi var fantastiska, så kanske jag har något att lära av dem. Och så blev det. Jag kom till Ferrarra en iskall senhöst, jag kom till en helt annan värld, jag fick tusen kronor i månaden att förlusta mig med, ett fint rum i ett hus med ett stort fikonträd, jag blev en del av en teater där den dagliga träningen började i ottan, sju noll noll. Jag vande mig vid att dårarna utanför ibland insåg att jag tränade själv i en sal. Vissa dårar tyckte om mig, då kunde någon hoppa upp på fönsterblecket och titta… Det var stora lokaler utan värme. Det var stengolv, det tog många gånger emot att träna akrobatiken, som var en viktig del av vår träning. Fönstren stod öppna året runt, tills jag berättade för Teatro Nucleo att innetemperaturen kunde bli varmare om man stängde dem på vintern… Då det ibland var nära nollgradigt ute och vi hade små moln runt våra ansikten, var det tuffa villkor att vara skådespelare hos Teatro Nucleo.

Själv var jag nog lite av en främmande fågel i Nucleos menageri. Det var en teater, hårt styrd av ledarna Cora och Horazio, vi var alla utlämnade åt deras nycker. Horazio kunde man förstå sig på, medan Cora var riktigt svår. Trots den auktoritära stilen, arbetsdagar som kunde börja klockan 07.00 och sluta klockan 02.00 på natten, trots kyla och italiensk småstadsmentalitet, så trivdes jag rätt så bra. Jag var med i en föreställning, Romanzo di Lupi, där jag spelade präst. Jag försökte få lite fason på den bångstyriga Cora… Jag träffade min blivande fru, i början trodde jag att hon var ryska. Hon hade förklarat att hennes namn kom från Ryssland. Min italienska var länge usel.

Vi ordnade stora internationella workshops. Deltagare kom från hela världen. Också från Sverige, det var jag som hade bjudit dit svenskarna. Jag träffade faktiskt min käresta, Åsa Lieberath, på ett seminarium på Teatro Nucleo. Studio KP under Sören Larssons flagg kom till Nucleo!

Vi blev mycket goda vänner, Åsa och jag, vi gjorde en liten föreställning tillsammans under seminariet, men det skulle ta ytterligare nästan 25 år innan vi blev tillsammans! Och började arbeta tillsammans på riktigt!

Cora och Horazio hade en hård ledarstil, trots att man var väl medvetna om att man stammade från Comuna Baires, väl medvetna om förbannelsen, förbannelsen att ha arbetat i en grupp ledd av en excentrisk demon, så uppfattade jag det ändå som att ränderna inte hade gått ur…

På Teatro Nucleo arbetade de år jag var där: Nullo Facchini, som senare kom att, i Danmark, starta Teatret Cantabile 2,  och Paolo Nani som blivit världsberömd. Vidare arbetade Siegmar Schröder, som kom att bilda TheaterLabor, Bielefeld, Tyskland och Pucchio Saviolio som med Michell Kramers bildade Theater en Vol på Sardinien. Jag nämner detta då Teater Albatross historia i viss grad formats av samarbeten med dessa människor, med dessa internationellt framgångsrika teatrar. Föga anade nog vi kuvade teaterkämpar på Nucleo att vi var och en skulle bryta ny mark i nya sammanhang.

Sommaren 2014 blir speciell i så motto att historien sluts: Till Tokalynga Flying Theatre Festival i augusti 2014 kommer Teatro Nucleo, Teatret Cantabile 2, TheatreLabor och Alarm Theater, också ex Nucleo!

Teater Albatross arbeten i Afrika

År 2000 åkte Teater Albatross första gången till Afrika, till Kamerun. Vi hade spelat HELIG! i Lyon, Frankrike, på en världsteaterfestival. Theatre Chocolat från Kamerun såg oss, och bjöd oss till sin festival.

Några av oss var där i 6 veckor, resten av gruppen i 4 veckor.

Det var en stor upplevelse för oss alla. Skillnaden mellan ”att veta” så som man vet när man har lyssnat på nyheter, och att själv uppleva med alla sina sinnen.

Afrika kröp innanför skinnet. Vi var tolv Albatrossar, vi var alla tagna av att världen kan vara så annorlunda. De av oss som inte har fått åka tillbaka, längtar dit. Under denna, den första resan, i den lilla byn Akonolinga, längs den underbara floden, floden med de goda fiskarna, Kanga, läste jag om Kongos historia. Vi i Albatross diskuterade Kung Leopolds hemska tid i Kongo. Hur Kongos befolkning halverades runt år 1900. Jag, sedan tidigare upptagen av Förintelsen, hade hittat en ny förintelse. Sittande i det fuktiga gräset ackompanjerad av fjärilar och det stilla suset från ån, bestämde jag mig för att göra en föreställning om Kongos historia.

Teater Albatross har alltsedan år 2000 gjort osedvanligt många Afrikaresor. De första åren till Kamerun, där vi först kom tillbaka för att visa Bo Harringers film Eldshjulet från vårt första gästspel. Senare var vi där t ex med Clownen Manne.

Åsa Lieberath, scenograf, och jag åkte till en fiskeby, Ebodje, år 2006. Detta blev inledningen till en långvarig relation. Svenska Fiskeriverket fick reda på att vi filmat, och genom Mikael Cullberg fick vi stöd för ytterligare resor av just Fiskeriverket.

En film och en pjäs om utfiskning, om internationell rättvisa.

Detta ledde till att Teater Albatross gjorde en film, No Condition Is Permanent, som bl a gick på Kameruns tv, och gav upphov till debatter i olika städer. Kameruns Fiskeriverk deltog. Teater Albatross gjorde också en pjäs, Bortom Havet, som handlar om utfiskning, om hur människornas liv längs kusten i Kamerun hotas genom att stora fisketrålare från rika länder dammsuger deras kuster. Genom samarbetet med Fiskeriverket har pjäsen spelats för folk från Världsbanken, och för en mängd tjänstemän inom europeiska fiskeriverk. Theatre Chocolat, som vi samarbetat med från början i Kamerun, ville nu sätta upp vår pjäs Bortom Havet.

Detta ledde till att pjäsen delvis i byn Ebodje, delvis i huvudstaden Yaoundé, gjordes i en ny variant av Theatre Chocolat. Första delen i samarbetet runt Bortom Havet skedde på Tokalynga Teaterakademi, där Theatre Chocolat var på residens. Sedan arbetade vi både i huvudstaden Yaoundé och i Ebodje, där ett antal kvinnor hjälpte oss att under några veckor göra scenografin.

Mary Kingsley reste utan hundra bärare, utan porslin och kanoner.

Under tiden då vi brukade resa till Kamerun, började Charlotta Grimfjord Cederblad och jag att drömma om en föreställning om Mary Kingsley, en samtida med upptäcktsresanden Stanley. Stanley var brutal och satte lite en ribba för de vitas framfart på jakt efter kolonier.

Mary var mild. Obeväpnad. Lyssnade på afrikanerna. Älskade Afrika. Vi ville göra en föreställning om Mary Kingsley.

Marika Lagercrantz och jag var med Charlotta på denna resa. Musikern Anna Ottertun kom också med. Föreställningen har gått oerhört bra, också i Afrika.

Under en Kamerunresa frågade jag Etoundi, Chocolats ledare, om han kände någon teatermänniska i Kongo. Jag ville göra en föreställning om Kongos historia.

Genom Etoundi mötte jag Nzey van Musala i Kinshasa, Kongo DRK. Ett nytt äventyr skymtade. Åratal av Kongoresor. Stora visioner av att göra film och teater om Kongo av idag. Tyvärr blev detta inte möjligt. Vi fick inte de pengar vi behövt. En känd filmare från Burkina Faso, Dani Kouyaté, var rejält inblandad.

Pjäsen KONGO.

Däremot gjorde vi en pjäs om Kongo, KONGO. Denna är speciellt inriktad på den långa perioden belgarna styrde Kongo. Allt ifrån Leopolds tid.

Nzey van Musala leder Theatre Marabout, Kongos viktigaste teater. Han är också en av cheferna på Kongos scenskola. Med Theatre Marabout har Teater Albatross gjort många arrangemang. Ett stort projekt vi har drivit tillsammans är Teaterfestivalerna i Bonga/Yasa. Bonga och Yasa är två småbyar ca femtio mil öster om Kinshasa. Där har Albatross varit medarrangör av två lite fantastiska festivaler, 2010 och 2012. Dessa festivaler har besökts av tusentals människor som bor i djungeln, miltals runt Bonga och Yasa. Alla småbyar har sina egna teatertrupper, och de visar föreställningar för varandra. Dessutom fanns det internationella teatrar närvarande som vi, Teater Albatross, och professionella kongolesiska grupper som Theatre Marabout och Theatre CANACU. Mer om CANACU nedan. Teater Albatross spelade år 2010 Mary Kingsley i Bonga/ Yasa, år 2012 spelade vi Flickan och Havssköldpaddan. Båda föreställningarna på franska. Föreställningen KONGO spelades mycket i Kongo 2009-10. Se info om föreställningen.

I Kongo har vi vidare samarbetat med Theatre CANACU, Kinshasa. Det är en teater med stort socialt engagemang. De driver en ekologisk by, de hjälper hemlösa barn, och de gör bra teater. Teater som försöker påverka Kongo att bli ett bättre land. Med CANACU har Teater Albatross samarbetat kring föreställningen DAG, om Dag Hammarskjöld i Kongo. I januari 2012 kom CANACU till Tokalynga. Redan under 2011 hade Charlotta Grimfjord Cederblad arbetat med CANACU i Kinshasa, arbetat med det manuskript som Mr Six skrivit. Mr Six leder CANACU.

CANACU på Tokalynga blev en väldig succé. Pjäsen och skådespelarna älskades av gymnasister och högstadieelever som tog del av evenemanget. Debatter och samtal i Helsingborg och Falkenberg, om situationen i Kongo. I Helsingborg deltog Anna Roxwall, i Falkenberg Bengt Göransson. 

Flickan och Havssköldpaddan.

En ny Afrikaföreställning växte fram under 2009-12, Flickan och Havssköldpaddan. Vi ville göra något för lågstadiet. Vi ville göra något väldigt visuellt. Åsa Lieberath, vår scenograf, överträffade sig själv, detta med hjälp av alla sina assistenter.

Vi hoppas resa med denna föreställning, inte bara till Kongo, utan framför allt till Kameruns fiskebyar, liksom till Senegal. I Senegal har vi kontakter med småskaliga fiskare som kämpar mot trålarnas tyranni.

Pondoland.

Sommaren 2012 kom Nonhle Mbuthuma, Sydafrika, till Tokalynga Teaterakademi. Hon höll ett föredrag om en kamp människorna i Pondoland fört sedan lång tid mot en australiensisk gruvfirma, och mot regeringens planer på att bygga en motorväg genom Pondoland. Nonhle berättade om stolta människor som vill fortsätta att leva i samklang med naturen. ”Man säger att vi är fattiga, sanningen är tvärtom, vi är rika.” Hon menade att även om de inte har mycket pengar, har de ett bra liv.

De producerar själva det mesta av det de behöver. De stora böljande fälten där kreaturen går, är deras hem. Den flera mil långa gruvan skulle ta deras hem ifrån dem. Teater Albatross arbetar sedan våren 2013 med Amadiba Crises Committee med att skapa en stor utomhusföreställning om konflikten med gruvbolaget och regeringen. Utomhusföreställningen hoppas vi kunna vara med att skapa år 2015. Detta tillsammans med lokala sångare, dansare, healers mfl. Dessutom tillsammans med teatermänniskor ifrån den närmaste staden, Durban. En del av dessa har rötter från Pondoland.

Det finns en mängd intressanta länkar/infoblad som har med texten ovan att göra. Du kan t ex titta under Föreställningar, Nyhetsarkiv, Reseskildringar och Filmer.

Här kan du öppna en pdf med bilder och skildringar: Turne Bongajuni 2012

Tokalynga 18/11/13

Robert Jakobsson

Teater Albatross och Förintelsen.  Albatross och Jiddischland.

Bakgrund

Teater Albatross första föreställningen blev en internationell succé!

Svarta Blommor, om Förintelsen och Warszava-gettot, var vår första pjäs.

Den var en succé runt om i Europa, spelades i tretton länder, hyllades av The Times och The Guardian… I Sverige spelades den för Judiska Församlingen i Göteborg, Stockholm och Malmö. Dessutom för Köpenhamns, Helsingfors och Ferrarras (It) Judiska Församlingar! Redan vid denna tid etablerades en del av de kontakter vi fortfarande har i den judiska världen, som Salomon Schulmann, Ingrid Lomfors, John Gradowsky m fl m fl.

Svarta Blommor kom att fungera som en brobyggande föreställning i Polen i slutet av 80-talet, en föreställning som spelades för fulla hus i ett tjog städer, dessutom på många internationella Polska festivaler. Det mest spektakulära framträdandet var inne i en barack i Maidanek, där vi spelade inför fd politiska fångar. Det var dessa som arrangerat den minnesvärda händelsen!

Fler pjäser med judiska teman följde:

Senare har vi gjort föreställningar som Den Brinnande Mannen, Sams Trasiga Änglar, Det var länge sedan Orkestern Spelade, I skuggan av Hatet växer Blommor och HELIG!, som alla, på olika sätt, haft judiska teman. Sams Trasiga Änglar om Allen Ginsberg, vars östeuropeiska judiska föräldrar spelar en stor roll i föreställningen. Det var länge sedan Orkestern spelade handlade om Kvinnoorkestern i Auschwitz, I skuggan av Hatet växer Blommor handlar om en judisk pojke på flykt i Polen, och HELIG! är en stor gatuteaterfresk om Förintelsen. – Alla dessa föreställningar, förutom I skuggan av Hatet växer Blommor, som är en berättarföreställning, har spelats i många länder, och har nästan bara fått väldigt bra recensioner. Intressant är att HELIG! spelats i Lublin inför en jättepublik, och i en mängd små byar runt Lublin, i f d shtetls. I dessa byar gick man man ur huse, vi hade alltid en stor och varm  publik!

Förutom föreställningarna har vi samarbetat med en mängd överlevande, speciellt med Genia Wirschupsky, med Hanna Dahlgren och med Emerich Roth. Extra mycket med Hédi Fried och med Adam Luxemburg. Med alla dessa har vi gjort en mängd aktiviteter.

Med Gabryela Bromberg, Livia Fränckel och Judith Popinski har vi också samarbetat. Alla dessa människor har varit viktiga för Teater Albatross verksamhet! Också i Polen har vi intervjuat och blivit vänner med överlevande, t ex med ledaren för ex. Bialystoks Judiska Församling.

Teater Albatross nominerades av Förintelsens Ögonvittnen, Malmö, till ett pris, som Hela Sverige – Artister mot nazism delade ut 2009. Teater Albatross fick det stora priset.

Teater Albatross har dessutom, förutom föreställningsverksamhet, och pedagogiskt arbete i skolor, ordnat seminarier, t ex två seminarier i Göteborg, där ungdomar som var med i Backabranden mötte överlevande från Förintelsen. Dessa båda seminarier, på Pusterviksteatern och Stadsbiblioteket, var välbesökta och många var rörda.

År 2008 ordnade vi ett stort tredagars Judiskt seminarium på Tokalynga, vår bas i Halland. Många överlevande, judiska intellektuella, många allmänt intresserade människor kom. Vi spelade teater, dikter lästes, föredrag hölls, speciellt minnesvärda var Salomon Schulmans dikter från Vilnius och Stephane Bruchfelds berättelser om en viss dag 1942. Också samtalen mellan de överlevande, ledda av Hédi Fried, var synnerligen intressanta. Teatr NN från Lublin spelade teater och berättade om deras arbete med den polska judiska historien.

Mellan åren 2000 – 2012 arbetade Albatross mest med afrikanska teman!

År 2000 åkte Teater Albatross till Afrika, till Kamerun. Vi åkte med HELIG!, gatufresken om Förintelsen. – Bo Harringers film Eldshjulet handlar om denna resa! – I Afrika reagerade vi starkt på fattigdomen, vi började studera kolonialismen, och fr a Kongos historia. Vi upptäckte andra Förintelser, andra  folkmord… Vi lade ner HELIG! efter denna Afrikaresa, och ägnade oss under åren 2000 – 2013 mest åt afrikanska teman!

Samtidigt som vi arbetade med de afrikanska mysterierna fortsatte vi en bra bit in på 2000-talet att spela Det var länge sedan Orkestern spelade. Dessutom har vi hela tiden fortsatt att spela I Skuggan av Hatet växer Blommor.

Nu 2014 har vi bestämt att igen ta upp vår i många länder lovordade stora utomhusföreställning HELIG!, dessutom att satsa på att igen nå ut stort med I Skuggan av Hatet växer Blommor. Vidare skall vi igen ordna en Judisk Festival, den skall ske över ett veckoslut i sept 14.

Om HELIG! 2014

Som tidigare, när vi spelade HELIG! , 98-00, kommer denna fresk över Förintelsen att ha stora brinnande skulpturer, mest iögonenfallande är ett nära 4 meter högt brinnande hjul av järn! Vi kommer att göra en ny version av föreställningen. Med delvis ny rekvisita. Vi tycker föreställningen är viktig, i denna tid när rasismen växer runt om i Europa, viktig eftersom den är slagkraftig som konstverk, människor blir gripna av HELIG! . Vi kommer speciellt att prioritera att nå ut till invandrarungdomar vad gäller publikarbetet!

Om I Skuggan av Hatet växer Blommor, nu, 2014

Denna föreställning om en ung judisk man på flykt i Polen under andra världskriget gör ett djupt intryck på de flesta ungdomar, men speciellt invandrade ungdomar brukar ta föreställningen till sitt hjärta. I Malmö tex på Hermodsdalsskolan, en skola som senare lades ner p g a disciplinproblem, tog eleverna föreställningen till sig på ett märkligt intensivt sätt. Vi fick ett långt brev från ansvarig lärare… En annan gång när vi spelade i Malmö, kom det fram ett gäng ungdomar efter föreställningen, de berättade att de var palestinier, de vill åka till Stockholm, för där trodde de att huvudkaraktären Daniel från föreställningen, bodde. De ville träffa Daniel, höra mer om hur Förintelsen drabbat honom… De var mycket besvikna när jag berättade att historien var en fantasiskapelse.

Nästa år, 2015, är det sjuttio år sedan Auschwitz befriades, sedan kunskapen om Förintelsen blev allmän… Vi vill satsa på att återigen nå ut brett med I Skuggan av Hatet växer Blommor…, och nu i extra intressanta miljöer, t ex bland unga afrosvenskar i Göteborg, i nätverk runt Fryshuset/ELEKTRA, Malmö etc. Genom vårt arbete med integration, som kommit naturligt genom vårt arbete med afrikanska teman och människor, kan vi nu nå ut med våra judiska föreställningar på ett mer intressant sätt än tidigare. Vi kommer också att satsa på att spela mycket i skolor från våren 2015. Ofta är dessa föreställningar sammankopplade med seminarier och diskussioner.

Om  Judisk Gränslös Festival i sept 14

Många av dem som var med 2008 återkommer, t ex Stephane Bruchfeld (Om detta må ni berätta), Salomon Schulman, Teatr NN (PL).  Dessutom kommer Olle Katz från Göteborgs Judiska Församling. Tyvärr är de överlevande som var med 2008 nu för gamla och trötta. Men Emerich Roth kommer. Emerich har tidigare satt Teater Albatross i förbindelse med Alán Ali, en ung duktig antirasistisk man från Malmö, som arbetar på Fryshuset/Elektra. Alán har bl a haft Siavosh Derakhti, Wallenbergsstipendiaten, som sin elev. Siavosh kommer också till Festivalen, tillsammans med andra ungdomar från Malmö. Vi tror även att en del förortsungdomar från Göteborg, med Ahmed Ali i spetsen, kommer till Festivalen!

Det är just detta vi är ute efter, en blandning av människor! En öppen atmosfär där tankar kan delas mellan människor som många gånger lever i åtskilda världar! Ett brobyggande mellan oförenliga ståndpunkter, eller i alla fall en början på en dialog.

Teatrar som framträder på Festivalen: Teater Albatross med I Skuggan… och HELIG! Dessutom, lite sensationellt, ODIN-teatret med Memoria (om Förintelsen, en fantastisk föreställning). Teatr NN med Trollkarlen från Lublin. Dessutom musikerna Sofia Berg Böhm och Louisa Lyne m fl m fl Vi har också bjudit in företrädare för Frihetsteatern på Västbanken. Hoppas de kan komma!

Om Robert Jakobsson och Teater Albatross. Aktiviteter i Polen.

Vi åkte till Wroclaw

Våren 1970 frågade några vänner mig om jag ville följa med dem till en stad i Polen.
En av dem hade lånat Pappas Volvo Duett. Varför inte? Och snart var vi på väg. Körande söderut genom från Swinouscje, genom vackra skogar. En gammal Volga körde
ikapp oss. I baksätet på bilen satt en man med hatt, viftande med armen som om han
ville säga ”välkommen till Polen”.”Vilket land” tänkte jag. Så trevliga människor,
som vinkar till varandra sådär. Några minuter senare stoppade samme man vår bil.
Han stoppade oss mitt i skogen. Han ville växla pengar. Jag hade hört talas om att man inte skulle växla pengar i polska banker. Inte en chans. Så varför inte!? Han verkade så trevlig.

Över nyårshelgen hade vi åkt till en stad som var omöjlig för mig att uttala : Wroclaw. Jag mötte en värld, som var väldigt olik Sverige. Den var full av fattiga, men vänliga människor och hade mjölkbarer, som inte kostade någonting. Jag gillade verkligen mjölkbarerna! Även om jag inte var intresserad av teater, följde jag med en vän för

att se ett skådespel. Det var en fantastisk upplevelse. Det var som om en dörr hade öppnats inom mig. Världen var plötsligt så stor och jag kände mig fullständigt lugn.
Jag bestämde mig omedelbart för att bli skådespelare, för att arbeta med teater i fram- tiden. Jag tog med mig skivor med Marek Grechuta och Ewa Demarcyk till Sverige.
De blev mig kära. Särskilt Grechuta. En av de sista dagarna i Polen bjöd jag in alla, också våra polska vänner, till middag på en fin restaurang. Mina svenska pengar hade gjort

mig snuskigt rik – Volgamannens pengar fanns i min plånbok. När jag betalade, blev det lite kaos. Folk skrattade. Först förstod jag inte. Mina pengar var från 1942.
Inget värda. Mannen med den långa svarta rocken, hattmannen, var inte min favorit längre!

Förundran väckte teaterdrömmar.

Att börja med teater tog sin tid och åren gick. Fem år senare började jag
faktiskt med teater och det jag hade sett i Polen var fortfarande min referenspunkt. Efter en tid, medan jag studerade teater vid Universitetet, såg jag foton av pjäsen
jag hade sett i Wroclaw. Jag förstod att det var en mycket berömd pjäs av en legen- darisk teater. Det var ”Apocalypsis cum Figuris” av Grotowskis Teatr Laboratorium. Så jag köpte böcker, läste artiklar och pratade med folk för att förstå mer om Grotowskis teater.

Vi bildade ELDTEATERN.

Vid den tiden, 1976, startade jag med två vänner en teater, som hette Eldteatern,. Vi ville göra teater som tog människor långt bort från vardagslivet. Vi genomförde en

skådespelarträning som hade sina rötter hos Grotowski och Odinteatret. Vi arbetade på landet med en hemgjord blandning övningar. Vi var tre personer, som arbetade tre år

för att skapa en entimmesföreställning om ryska revolutionen. Vi hade inga förbindelser med resten av teatervälden

Den hösten, 1976, såg jag en stor utställning av Wladyslaw Hasior i Göteborg. Utställ- ningen har funnits med mig sedan dess. Och i framtiden skulle jag möta honom igen. Jag kommer att återkomma till det.
Efter tre år av väldigt intensivt arbete, ofta schemalagt från morgonen till sena kvällen, hade vi premiär på pjäsen, som hette ”Uppståndelsen”.

Vi mötte starka reaktioner och något senare, när vi spelade på en obskyr vänsterklubb i Göteborg råkade den polska teatern Osmego Dnia se oss. Det var den polsk-svenska fotografen Johanna Helander, som tog dem till vår föreställning. De ville att vi skulle komma och spela i Polen. De talade om en festival i Lublin, Konfrontacje 1981…..

Trollkarlen från Lublin.

Åka till Lublin? Jag hade läst ”Trollkarlen från Lublin” av Isaac B. Singer, den polsk- judiske författaren. Jag älskade boken och jag blev, genom Singer, mycket intresserad av den östeuropeaiska judiska värld som utrotades av nazisterna. Singer var min favorit- författare i många år framåt och naturligtvis såg jag fram emot att åka till Lublin.

Men sedan åkte vi ut på en europeisk turne ́med ”Uppståndelsen”. Vi spelade på Akademia Ruchos scen nära Gamla Stan. De, Akademia Ruchu, gjorde ett starkt intryck på oss. Vi såg en immobil(!) pjäs föreställande en bussresa. På Kulturpalatset såg vi också något av Jozef Szajna.Vi filmade medan föreställningen pågick. De blev arga.

Sedan, 1981, besökte vi Konfrontacje Festival i Lublin. Polen kokade av Solidaritet- drömmar. Affärerna var tomma. Folket var fullt av hopp. Men det starkaste för mig var inte festivalen, utan besöket i Maidanek. Det skakade mig i djupt. Och var det första av många besök, kulminerande med vår föreställning 1986 i en barack i Maidanek för överlevande politiska fångar..Vid det här första besöket i Maidanek förlorade jag kontrollen över mig själv. Jag sprang fram till stängslet och försökte riva ner det.

Gamla Staden i Lublin hade en speciell atmosfär, full av historia. Vi ville komma tillbaka. Vi fick många nya vänner, till exempel människorna kring Teatr Provisorium och de andra så kallade studentteatrarna i Lublin. Och en ung flicka, Beata Ziemska, som vi hjälpte till Sverige, var vår underbara värdinna.

”Uppståndelsen” mötte mycket starka reaktioner i Lublin och i festivalens ”Biuletyn” skrevs mycket bra saker om oss. Skådespelare är ofta osäkra och behöver bra ”feedback” då och då.På den tiden var jag ofta -– och är antagligen fortfarande – misstänksam mot publik som applåderar efter pjäsen. En artighetsgest. Denna ”Biuletyn” var annorlunds,
de hade intervjuat åskådare. Och de var verkligen entusiastiska. Jag behöll den länge.
Jag har den faktiskt fortfarande. Vårt skådespel började på gatorna. Jag gick omkring, täckt av ett bandage, med en röd flagga och sade HALLÅ. Polisen tog mig. Jag fortsatte spela i polisbilen och sa fortfarande bara HALLÅ…. Festivalen räddade mig ur polisbilen.

Solidaritet.

I augusti 81 och 82 var jag tillbaka i Polen igen. Stora demonstrationer i Warszawa.
Jag tror det var 82. Jag såg en gammal man bli slagen av en Zomo-man. Jag var helt klädd i vitt. Jag hade en stor blombukett ( med en liten kamera inuti ). Jag gick omkring

längs med Gamla Stan. Polisen hindrade alla från att komma in i Gamla Stan…. Men när jag kom gående väldigt långsamt för mig själv, helt klädd i vitt, med blommorna, öppnade polisen spärren för mig! Jag gick ensam över det stora torget vid början av Gamla Stan. Bakom mig slogs, sprang och skrek folk. Jag tror, att det här var sommaren, när de stora blomsterkorsen låg i Warszawas centrum. Allt var så märkligt. Verfremdung, kan man säga.

Lägren.

Overkligheten passade bra till mina besök i både Auschwitz och Maidanek. I Birkenau vandrade jag på vintern med en guide, en fransktalande före detta fånge, som ville lära mig många saker. Han kommunicerade på ett väldigt intensivt sätt. Jag förstod inte mycket. Han var verkligen gammal. När han talade om kriget, var det som om det fortfarande pågick. Det var tät dimma och de nakna skorstenarna såg overkliga ut. Plötsligt ser jag en hjort gå

bara några meter ifrån oss. Jag kommer aldrig att glömma det. I Lublin bodde jag
alltid hos min vän Malgorzata. Från hennes vindsfönster kunde jag se ut över Maidanek. Jag hade en del kontakt med de före detta politiska fångarna. De hade en förening, som hette Klub Maidanka. Väldigt trevliga gamla människor, som berättade sina häpnadsväckande historier. De sade att Jag kunde komma med min teater och spela i en barack i Maidaneklägret. De ville arrangera det.

Vid det här laget hade jag lämnat Sverige och arbetade med en italiensk teater, Teatro Nucleo. Det var där jag fick höra talas om Jaruzelskis kupp i december. Jag ringde till vänner i
Polen och Sverige från den lokala baren utanför teatern. Det var en mardröm. Och telefonsamtalen var alldeles för dyra.

TEATER ALBATROSS och vår tama kaja.

1984 var jag tillbaka i Sverige. Jag bildade teater Albatross tillsammans med min f.d
fru. På sommaren åkte vi till Poznan för att besöka Osmego Dnia. Vår plan var, att senare åka runt i Polen ett tag. Vi tog med oss en kaja från Sverige. Kajan blev sjuk. Allt var plötsligt väldigt dramatiskt. En natt dog kajan. Jag kommer ihåg, att strax innan han
dog blev han plötsligt helt tillfrisknad. Jag väckte min fru: ”titta, han är OK! I samma ögonblick dog han.Vi åkte hem. Min fru tyckte att det var för jobbigt att vara i Polen under den tiden. Folket på Osmego Dnia trodde att vi åkte hem för att kajan dog.
Men så var det inte. Hur som helst roade det dem mycket.

1985 hade vi gjort en pjäs, SVARTA BLOMMOR, om Förintelsen. Vi for på turne ́
till Polen. Osmego Dnia, Teatr Provisorium och Akademia Ruchu hjälpte oss. Vi spelade i Bialystok, Lomza, Torun, Bygdgozsc, Katowice, Slupsk, Krakow, Poznan, Lodz,
Lublin och Warszawa. Vi spelade på Dom Kulturys, på teatrar, på studentklubbar.
Vi spelade också på ett gymnasium i Torun. Det var ofta unga människor,
som stod något utanför det etablerade samhället, som hjälpte oss. På vissa platser
var borgmästaren och mycket officiella personer inblandade. Då fick vi medaljer och vodka.

Det var en märklig tid.Vi var inte så kända i Sverige och i början var det lättare att sälja vår föreställning och få stor publik i Polen än i Sverige! Dessutom var vi extremt

rika i Polen. I Sverige hade vi ingenting. I Polen åt vi Bif Tatarski, i Sverige vanlig spaghetti.

PAGART.

Vi kom tillbaka 1986. Den här gången hjälpte den officiella Art-Agency, PAGART oss
att organisera turnèn. Bakgrunden: När vi skulle spoela på ett av Dom Kulturys i Warszawa ́85, gick vi en vecka före föreställningen ( på väg från Lomza till Torun ) upp till PAGARTS kontor i Warszawa. Vi ville, att de skulle se vår pjäs. De var väldigt otrevliga. De sade att de bara stödde professionell teater. Albatross var, enligt dem, bara en
studentteater. De var inte intresserade. När vi lämnade kontoret ( väldigt arga på grund av deras arrogans ) berättade vi igen när och var vi skulle spela nästa lördag i Warszawa.

– Hursomhelst, vi spelade i Warszawa, i någonting som jag minns såg ut som en stor

lägenhet, är det möjligt? Efter pjäsen kom en gammal kvinna till oss. Hon grät högljutt. Efter ett tag förstod vi, att det var kvinnan från PAGART. Chefen. Hon var helentusiastisk över vår pjäs. Plötsligt kunde hon tala tyska och antagligen lite engelska. Hon berättade om sitt liv för oss, om kriget, om Hemmaarme ́n. Ibland berättade hon och ibland grät hon. Senare blev hon vår vän. Jag tror att hon hette Alina Jablonska.

Alltihop ledde till att PAGART 86 organiserade en internationell studentteaterfestival
på Stodola, den berömda studentklubben i Warszawa. Jag tror att den gjordes i samarbete med Akademia Ruchu. Vi var glada att komma tillbaka. Jag minns att pengarna till
båtresan till Polen gavs till mig i handen av en polsk turist i Göteborg. Chefen ville inte
ha något med västerländska banker att göra! En annan egendomlig sak: vi ville ha bensinpengar från PAGART. Vi var lite trötta på det faktum, att vi, när vi skulle köpa bensin, var tvungna att fylla en dunk och sedan bära den till bilen. Och det måste vara en polack, som köpte bensinen. Så de flesta av våra värdar i Polen har burit tunga bensindunkar åt oss.
Med PAGART vid vår sida trodde vi att det skulle bli slut på denna pinsamma historia. Nej,nej. Alina Jablonska sade: Ge lite choklad till arbetarna på bensinstationen, så låter
de er köpa bensin till polska priser! Polen var alltid Polen. Våra värdar fick fortsätta att bära de tunga dunkarna.

I en barack i Maidanek.

Jag tror att det var under den här turne ́n som vi spelade i en barack i Maidanek för de före detta politiska fångarna. Det var1986 och Slawek Skop på Provisorium i Lublin fascinerade oss och hjälpte oss mycket. Av honom köpte jag hans polska högtalare, som jag fortfarande använder. Han drömde om att resa ut i världen, t.o.m. om att erövra världen och vi skulle hjälpa honom och Provisorium att göra det! Inom ett år besökte Teatr Provisorium Sverige, både Stockholm och Göteborg. I Göteborg spelade de på Angeredsteatern, som då var en institutionsteater med många stalinister i ledningen.

Jag minns att Provisorium berättade om de konstiga diskussionerna efter pjäsen!

Det var väldigt speciellt, en slags helig atmosfär, att spela i baracken i Maidanek. Ungefär 40 före detta fångar, numera nästan alla döda, såg oss. De satt fullständigt tysta, orörliga. Ingen såg på texten. Vi var osäkra. Var de uttråkade? Vi pratade under den rikligt tilltagna måltiden som de bjöd oss på efteråt. Nej, de var inte uttråkade! Men de flesta av dem hade inte varit tillbaka på insidan av Maidanek sedan kriget.
De hade arbetat mycket med Klub Maidanka, besökt skolor och berättat om sina erfarenheter, skrivit rapporter om sina upplevelser och så vidare. Men att vara tillbaka

i baracken var väldigt starkt. Sedan var de förvånade, att vår pjäs var så judisk. Det var trevligt, men det förvånade dem! En av de gamla fångarna hade också bjudit in ungefär 15 år gamla skolbarn att komma. Ungdomarna var rörda av att vara där med de gamla fångarna. Och de gamla var rörda över att vara där medungdomarna.

I vår föreställning hade vi en stor karusell gjord av glas, en ide ́som hade uppkommit från karusellen utanför Warszawas getto, karusellen från Milosz dikt om Campo di Fiore. Att spela där i baracken fick historien att komma tillbaka för mig. Tivolimusiken och de vackra färgerna från den upplysta, snurrande karusellen inuti baracken gjorde fiktionen verklig. Jag var överväldigad.

Det var något år som Teater Albatross var favoriter hos PAGART. Så föll plötsligt muren, och historien vände blad.

Tokalynga Teaterakademi i Halland.

1988 köpte Teater Albatross ett stort hus på landet utanför Göteborg. Vi kallade huset Tokalynga Teaterakademi. Teater Albatross är fortfarande baserad där. Polska vänner, skådespelare och folk utanför teatern har hittat hit för att besöka oss.

Wladyslaw Hasior.

1989 gick jag in i en konstnärlig och personlig kris. Efter att ha renoverat vårt hus förberedde vi en ny pjäs.Plötsligt var arbetet så svårt. Folk var arga. Skådespelarna åkte iväg. Min fru försvann också med vår femåriga dotter. Jag var alldeles
ensam i ett gigantiskt hus mitt i skogen.Jag kände ingen, som bodde i närheten. Jag gick in i en depression. Jag gjorde ingenting. Inga planer. Ingenting. Inget betalande av räkningar. Det var bara en sak, som gav mig lite tröst: ett program, ett flygblad, om den polske skulptören Wladyslaw Hasior. Programmet från utställningen, jag hade sett 1976. Jag var så fascinerad. En dag fick jag reda på, genom en svensk skulptör, att Hasior hade en utställning i Tallinn. Jag lyckades

få tag på det största konstgalleriet i Tallinn. Jag visste genom flygbladet, att
Hasior talade en del franska och jag kom att tala med en man som talade franska
på ett konstigt sätt. Jag kunde inte bestämma mig för, om det var Hasior eller inte, som jag talade till, men jag sade till mannen, att jag skulle komma till Tallinn vid en viss tidpunkt och se utställningen.
Och jag kom till Tallinn. Jag hittade galleriet och där var utställningen. Mitt i rummet var en man som ut som Hasiors foto i flygbladet. Han sa till mig: ”Monsieur Robert Jakobsson?”. Det var han. Jag älskade utställningen.

Jag sade till Hasior, att jag ville spela teater på hans utställning. ( Jag blev förvånad
när jag hörde mig själv säga det ).- En underbar ide ́, min nästa utställning är i Södertälje, i Sverige!
Jag gick hem, fortfarande deprimerad. Efter ett tag ringde chefen för Konstgalleriet i Södertälje: ”Jag har hört från Hasior att Du skall spela teater här!? ” Jag sade att jag var deprimerad och inte hade en aning om vad jag skulle spela. Han sade att Hasior ville att

jag skulle komma den 10:e maj och att de skulle ge mig mycket pengar! Så jag kunde inte säga nej!

Och en solig dag i april, började jag få idéer, texter, bilder… Jag for till Södertälje, Jag spelade min lilla pjäs, finalen var att jag brände en gädda, som jag höll i.
Efter en stund gick Hasior över scenen till mig. Plötsligt såg jag hur stor han var. Och nu letade hans ögon efter mina! Han gav mig en riktig björnkram, som tog andan ur mig och sade med stark röst: Teatr Hasiorski! – jag tänkte, att det var en positiv signal och var lycklig.

Jag for hem igen. Blev deprimerad igen. Men Hasior övertygade mig att komma till
hans nästa utställning också, denna gång till Esbo, Finland. Att spela där var också
mycket trevligt.
Dagen efter föreställningen frågade jag Hasior om jag kunde få tillåtelse att göra kopior
av en del av hans arbeten, att s a s ha min egen Hasior-utställning. Han tyckte inte om ide ́n och sade nej, men ändrade sig när han såg hur ledsen jag blev av hans reaktion. – OK,

men du måste kalla dem repliker, inte kopior!
Under de följande åren, fram till W.Hasiors död, höll jag viss kontakt med honom

Jag besökte honom några gånger i Zakopane – i hans museum där han gav mig sitt
speciella te och berättade obegripliga historier på franska. ( Vi var, båda två, väldigt
dåliga på franska ) . Jag besökte honom också i Bryssel, där han hade en viktig ut-
ställning. Där köpte jag ett av hans favorit – standar : Vinnaren. Vinnaren finns fort-
farande i den permanenta Hasior – utställningen på Tokalynga Teaterakademi.
Välkommen på besök, käre läsare!
När Hasior dött 1999 skrev jag en minnesartikel i Dagens Nyheter, jag saxar ur texten: ”Hasior ville, inför att Krakow år 2000 skulle bli Europas Kulturhuvudstad, bygga ett system av vajrar över staden på vilka han kunde fästa dockor med vingar. Brinnande änglar som skulle fara mellan stationer annorlunda än de vanliga.”

Skulpturer på Tokalynga.

Hemma på Tokalynga ( namnet på den lilla by där Teater Albatross är belägen ) började jag, med en del nya medarbetare, att göra dessa repliker. Det var ett trevligt sätt, att lära känna grannarna på. De gav mig sitt rostiga skräp, gamla trasiga jordbruksredskap och liknande…..Jag behövde de föremålen för att
kunna göra replikerna till Hasiors skulpturer. Och plötsligt var jag mycket aktiv. Grannarna kom för att titta på vad vi gjorde. En del polska vänner som Zbysek Morawski från Wroclaw hjälpte mig att få ordning på sakerna. Och vi gjorde inte bara replikerna. Jag hitade så många underbara saker som jag kunde uttrycka mig själv genom att också mina egna skulpturer tog form. En dag, när jag berättade om min depression, frågade jag mig själv – deprimerad, varför säger jag att jag är de- primerad?!

Till Teatr Laboratorium.

Jag började turnera. Pjäsen hette : ” Den Brinnande mannen ”. Innehållet handlade i stor utsträckning om mina erfarenheter i Polen. Speciellt i koncentrationslägret Maidanek. Vi spelade mycket. Vi var senare tre män som spelade. Vi blev inbjudna till Wroclaw, för att spela på Teatr Laboratorium, Grotowskis före detta teater.

Det var 1990. Exakt tjugo år efter att jag hade sett pjäsen som förändrade mitt liv. Och nu var vi där för att spela för en del av samma människor.

En dag efter vår sista föreställning där blev jag stoppad av en ung flicka på gatan.
Hon ville berätta något för mig. Hon tyckte inte, att det kändes bra att gå till den teatern, eftersom hennes far hade spelat där. Platsen var helig för henne. Men
hon hade älskat vår föreställning. Hon ville tacka oss. Hennes far hade dött nyligen. Hans namn var Ryszard Cieslak. Han hade levt och andats genom teatern. Hon saknade honom. Jag mindes, att det var hennes far, som hade trollbundit mig mest. Hon var tjugo år. Vi blev vänner.

Det här mötet med vad som var kvar av Teatr Laboratorium var viktigt. Stefa Gardecka, en underbar kvinna från kontoret, kom att hjälpa oss mycket. Hon blev också en vän.

Allen Ginsberg i Polen!

Och när vi några år senare, 1994, hade gjort en pjäs om den amerikanske poeten Allen Ginsbergs liv, hjälpte Stefa och Osmego Dnia och Teatr Provisorium oss att turnera i Polen. Vi kom till nya och gamla ställen. På Osmego Dnia Teatr hade
vi ett workshop för ungdomar. Det var mycket inspirerande. Ungdomarna var fulla av liv. Jag hade en känsla av, att amerikaniseringen som svept över Polen efter Berlinmurens fall, höll på att minska.

Ett trevligt nytt ställe var Teatr Kaana i Stettin. En teater nött av tidens tand med ett verkligt utslitet scengolv. Väldigt snälla människor. Storartad publik.

Arrogans – eller var det humor? – i restaurang.

Det var bara ett problem: vi åt gratis på en speciell restaurant. Efter maten tycker
jag om att få kaffe med mjölk. Och jag hade lagt märke till – sedan 1970 – att det
vanligen inte fanns mjölk på restaurangerna. Ingen färsk mjölk. Så jag drack inte
kaffe på polska restauranger. Men eftersom vi skulle äta där i 5 dagar och servitören vägrade att hämta mjölk åt mig, bestämde jag mig en dag för att ta en promenad efter att ha

ätit lunch och köpa mjölken själv. Affären låg förvånande långt borta. Hursomhelst,
jag njöt av mitt kaffe med mjölk. Några timmar senare, efter middagen samma dag, ville jag ha min mjölk till kaffet. ( Jag hade bett servitören att ställa vår mjölk i kylskåpet ). Men på exakt samma sätt som han hade sagt de andra dagarna, att de inte serverade mjölk, sade
han det igen..Vi var förvånade. – Den är i kylskåpet, sade jag. – Nej, vi hällde ut
den, eftersom vi inte serverar mjölk! Berlinmuren verkade fortfarande finnas kvar.

Vi åkte till Polen igen 94 och 95. Stefa Gardecka hjälpte oss, och det gjorde Bureau Podroszy, en ny teater från Poznan, också.

Kaziemerz Nad Wisla.

På sommaren 1994 reste jag med Susanna, en vän, till Kaziemerz nad Wisla. Vi bodde på skollärarnas pension. Jag ville se mer av denna legendariska, före detta judiska by. Vilken vacker plats! Byn, omgivningarna, floden Wistula! När jag vandrade i den judiska historiens fotspår besökte jag den före detta synagogan. Kvinnan, som arbetade där, talade på ett bryskt sätt om för mig, att det var en biograf, inte en synagoga! På slutet drog hon bort en svart gardin, voila, ́ bakom den fanns en stor målning från synagogans tid. Det var uppenbart att hon inte

tyckte om mig.
Dagen efter pratade jag med en teaterdirektör från Lodz. Vi vandrade på Wistulas strand.
På andra sidan floden fanns en vacker slottsruin. Vi pratade om olika saker. Jag sade att
det var konstigt att den här staden, Kazimierz, hade varit judisk shtetl före kriget och nu
var det som om historien aldrig hade hänt, det fanns nästan inga tecken på den historien.
Han var ganska negativt inställd till min åsikt! Jag var frustrerad och tänkte att jag ville
göra en pjäs om polsk-judisk historia och spela den på stora torget – rynek – i Kaziemirz Nad Wisla.

Vi spelade gatuteater om förintelsen.

Och det hände! 1998 kom Teater Albatross till Polen för att spela pjäsen HELIG!, som berättade om den judiska värld, som utrotades under andra världskriget. Det var en gatuteaterföreställning, med stora Hasiorinspirerade skulpturer. Teatr NN från Lublin hjälpte oss att organisera en turne ́, både i Lublin – området och över hela Polen. I Lublin spelade vi i Gamla Stan för mer än 2500 människor! I Kaziemerz Nad Wisla, Deblin, Lubartow och Tykocin hade vi i allmänhet mycket stor och varm publik. I Lubartow gick inte publiken på 700 personer efter föreställningen. De såg oss ta hand om vår rekvisita och packa bussarna. Och efter en timme eller så, började de droppa av. Många kom till mig, eller någon annan

av Albatross, för att ungefär säga: – Tack. Jag heter Jacek, Jag arbetar på fabriken där borta. Välkommen tillbaka till vår by. Hoppas att vi ses igen! Adjö! Jag tror att åtminstone 40 personer kom till mig på det viset! Vi var rörda.

Tykocin är värt ett eget kapitel. Den lilla staden har en renoverad stor synagoga av sten. Den siste från Bialystoks judar brukade åka dit var dag. Vi hade några underbara oförutsägbara dagar med honom och vänliga Tykocinbor.
Vi spelade också i städer som Gdansk, Warszawa, Krakow, och Walbrzych. Alltid stor publik. Vissa människor följde oss.Vi såg dem i publiken om och om igen. En av dem

gav oss en teckning. En kvinna gav oss en vacker ring efter föreställningen i Kaziemerz nad Wisla.
Av den mycket omdiskuterade polska antisemitismen såg vi knappast någonting.

Vi fick besök.

När vi besökte Lublin 1998 bjöd vi folk att hälsa på oss på Tokalynga i Sverige. Vi var mycket överraskade när 15 personer kom på besök i augusti samma år! Ett företag skickade sin personal till oss!
Och än mer överraskade blev vi när ca 30 personer kom – en skolklass – året efter.
Båda grupperna stannade nog en vecka.

******
Efter turnén 1998 med gatuföreställningen HELIG! spelade vi inte i Polen på länge.

Några år senare, när jag var tillbaka i Zakopane, i Hasiors Museum, som kändes tomt utan sin husbonde hände mig något märkligt. En man tog mig i armen på gatan i Zakopane han tog mig in i sitt hus, till sin TV, som var på. Han sade något obegripligt och

pekade på TVn, där ett flygplan gick rakt in i en skyskrapa. Märkliga bilder, det såg ut som New York. Han var mycket upprörd. Det här var 2001 och jag var med en medarbetare från Teater Albatross, Kristina Jacobsson, på en researchresa i Polen inför en föreställning om Kvinnoorkestern i Auschwitz: Det var länge sedan orkestern spelade. En vecka senare förstod vi vad som hade hänt i New York den 11:e september.

Jag slutar denna historia här. Någon talade just om för mig att Marek Grechuta har dött. Jag är ledsen. Jag som hoppades att han en dag skulle KOMMA TILLBAKA.

– Klicka på en bild nedan för att läsa mer –

Pondoland1
Pondoland2

Odin – 50 år! Några dagar på Odin Teatret i Danmark sommaren 2014.

”Odin Teatret fyller 50 år!” Så stod det i ett mail vi fick för ett tag sedan. Teater Albatross var inbjudna till festligheter! Man skulle ge en flaska champagne i present!

Lördag den 21 juni skulle vi få se deras senaste föreställning, The Chronic Life”. På söndagen förväntades en mängd aktiviteter. Eftersom vi i Teater Albatross arbetat hiskligt mycket med nypremiär på pjäsen ”HELIG!”, så hade vi inte tid att fördjupa oss i vad som kunde vankas.

Holstebro, så heter staden där Odin Teatret håller till. Där skulle festen hållas! På Jyllands västkust. Redan på 60-talet bestämde sig byns ledning för att satsa på kultur, och speciellt på Odin. Även om befolkningen tyckte att denna avant-garde teater var svårsmält, och allmänt konstig, så höll kommunledningen kvar stödet till dessa intensivt arbetande teatermänniskor, som uppstått genom att en italiensk sjöman gick iland i Norge och frågade dem som inte kommit in på scenskolan i Oslo, om de ville viga sitt liv- tillsammans med honom – åt teatern.

Sjömannen hette Eugenio Barba och de kom som sagt att kalla sig Odin Teatret. Eugenio hade tidigare varit lärling hos Jerzy Grotowski, en nydanande teaterman från Polen.

Snart flyttade de till Holstebro, staden som satsade på kulturen.

Det var dessa två herrar som var kulturvisionärerna i Holstebro! Som försvarade Odin Teatret i vått och torrt.

Än idag, nästan 50 år senare, är kulturen unikt viktig i Holstebro. Konstnärer vallfärdar från hela världen för att vara med på denna vecka av fest som hålls var sommar i Holstebro. Och nu är byborna med på festen, och har tagit Odin Teatret till sina hjärtan!

2
Odin Teatret på besök i ‘kommunhuset strax efter de anlänt till Holserbro

Åsa och jag från Teater Albatross kom på lördagen till Holstebro, med champagnen i högra handen. Vi såg ”The Chronic Life”; en vad gäller Odin Teatret relativt ung föreställning, som har spelats i 2 år. En föreställning om… Ja, om vadå?! Odin Teatrets föreställningar är unika. Ej lättolkade. Aldrig tråkiga. Ofta virtuosa i hantverket. Svettiga och överraskande. I någon mening drömska. Alltid ackompanjerade av livemusik. Alla spelar och sjunger. När de inte är på styltor eller går på lina…

The Chronic Life, som jag nu såg för andra gången, är för mig en slags fresk över den grymma samtid vi lever i, och är tillägnad Anna Politkovskaja. Den speglar en frihetskamp, som t ex den i Tjetjenien, vilken är lika omöjlig som status quo är omöjligt… Pjäsen är bitvis väldigt rolig, men hoppet försvinner i takt med att jätte-isbiten smälter! Enligt programmet handlar den om framtiden, men jag tror att var och en som ser denna föreställning, ser och tolkar den på sitt eget sätt. Den har en förmåga att leta sig in under huden. Jag lägger speciellt märke till Iben Nagel Rasmussen. Hon har förundrat och inspirerat människor runt om i världen alltsedan 60-talet… Hennes fysiska utspel är imponerande, känsligt och vackert. Eller Tage Larsen; också en legendarisk skådespelare. Han har hittat en sådan självklar humor. Man får ingen som helst känsla av att åldern har blivit ett problem för dessa expressiva skådespelare! Enligt Eugenio säger publikens kommentarer till deras föreställningar mer om var kommenterande människa, än om själva föreställningen!

Men först, tidigare på lördagseftermiddagen, hade vi sett en slags installation, en video som täckte två stora vita väggar – och ett av veckat tyg vitt golv. Bilder virvlade förbi, detta var en födelsedagsgåva från en filmare! Skådespelarna visades när de var unga, i södra Italien, bland vitkalkade hus, med ungdomens vitalitet, med träningssekvenser – bilder blandade med dokumenterande filmklipp – en väl vald musik gjorde evenemanget till ett äventyr. Bilder, bilder, bilder! Odin Teatret liknar W Hasior, den polske skulptören. Också han älskade den frusna magin: fotot. Gåvan till var och en som tittar. Frusen tid.

1

De två ledarna för kommunen

Filmen, om man får kalla det vi såg så, berättade historien om Odin Teatret, och hur dessa självlärda konstnärer lade världen för sina fötter, hur gator och torg fylldes av fantasins sagor, av smärtans humor, hur teatersalar fylldes av en teater som närmar sig ritualen, som i land efter land fått publiken att sitta tyst efter föreställningarna.

3

Odin Teatret i Peru

4

Odin Teatret i New York

5

Gatuföreställning med Torgeir Wethal

Förväntansfullt inväntade vi söndagen.

Kall morgon. Vi kom till en park. Mycket folk. Klar himmel. Snart blev det varmt. Odin Teatret uppträdde med massor av assistans. Exempel- vis så var det en stor grupp av, antog jag, danska ungdomar i vita fantasieggande kläder. Senare visade det sig att just denna grupp av ung- domar var musiker, och kom från Italien. Föreställningen skedde på en kulle, varför publiken kunde se bra. Hela den stora spelytan var täckt av ett gult tyg, ett tyg som rörde sig som snabba krusningar när vinden tog i. Det var som om de spelade i ett gult hav. Oerhört vackert. Här och där stod en och samma skulptur i olika storlekar.

Inför mer än tusen människor, under temat ”Framtiden” skedde något mycket rörande. Första tredjedelen.

Förväntansfullt inväntade vi söndagen.

Kall morgon. Vi kom till en park. Mycket folk. Klar himmel. Snart blev det varmt. Odin Teatret uppträdde med massor av assistens. Exempelvis så var det en stor grupp av, antog jag, danska ungdomar i vita fantasieggande kläder. Senare visade det sig att just denna grupp av ungdomar var musiker, och kom från Italien. Föreställningen skedde på en kulle, varför publiken kunde se bra. Hela den stora spelytan var täckt av ett gult tyg, ett tyg som rörde sig som snabba krusningar när vinden tog i. Det var som om de spelade i ett gult hav. Oerhört vackert. Här och där stod en och samma skulptur i olika storlekar.

Inför mer än tusen människor, under temat ”Framtiden” skedde något mycket rörande. Första tredjedelen.

Det var som vanligt när Odin Teatret är med: Spännande, makalöst utarbetade figurer (vissa figurer har nog mer än trettio år på nacken), mycket humor och drastiska situationer med födelse och död. Detta, ofta ordlösa spel, ackompanjerades av västerländsk musik spelad av folk med härliga masker, en del på styltor. Vidare var där aktörer från Bali och Brasilien som spelade på sina traditionella instrument. Det var en nåd att stå där i solen och tillsammans med Holstebrobefolkningen se detta opretentiösa artisteri! En jättebjörn sjöng ”björnen sover”, han skingrade de unga pojkarna, kenyaner, som omringat några unga, traditionellt dansande, balineserskor. Det var bortom skratt och gråt. Helt enkelt väldigt fint.

Roberta och Iben från Odin dansade, sjöng och drev med oss och sig själva. Dansade runt med en vitalitet som fick mig att häpna. De sjöng väl så bra, som i ungdomens dagar.

Vänner till Odin spelade med jättehuvuden, musik och gester, en liten berättelse om ”Future for sale”… Efter en rad dråpliga förvecklingar slutade det hela med ”NO Future for sale”. Slutet gott. Allting, verkligen: allting gott.

6

Odin Teater i sorg vid Torgeir Wethals begravning. 

– För sedan fortsatte det, med  ljud, trummor, trumpeter och högljudda röster. Vi vände oss om. Och såg floden. Nu brann den! Jättebokstäver ODIN TEATRET 50 ÅR! Och en ensam dansande från Bali syntes på en flotte mitt i vattnet! Dessutom en mängd musiker på andra sidan floden.

Alla sjöng tillsammans en sång om skulpturen som stått på kullen. Jag förstod att det var en Giacomettiskulptur, att stadens menighet under lång tid varit upprörd över ledningens slöseri, varför köpa för dyra pengar en skulptur, föreställande en utmärglad tös?

Så flög de iväg, skulpturerna! Det var som om både Giacometti och Odin Teatret flög till himlen!

Så följde en matpaus. Tid att träffa de andra inbjudna gästerna. Det visade sig att vi som var inbjudna, jag hörde någon nämna siffran 500 personer, vi var ”the secret people”, vi kom från hela världen. Få från Norden, t o m rätt få från Danmark. Mest var det nog italienare, Eugenio är ju därifrån.

Åsa och jag talade mycket med en kvinna från Kongo, med en israel, med diverse personer från Italien, Spanien och Sydamerika. Med Chris Torch och Maria Ericson från Sverige. Och med en massa fler, stämningen var hög, öppen och skojfrisk.

Klockan 16 började nästa del ”Att se tillbaka!”. Andra delen av en trilogi.

En blandning av en indisk rit med ett stort gäng indier som kommunicerade med ormen i underjorden, och Odin Teatret, som spelade igenom en mängd kända scener från tidigare föreställningar. Till sist hade skådespelarna slängt alla sina kläder från båten ”Talabot”, varifrån spelet gavs – när det inte försiggick i träden eller på en jättesandhög. Senare kom en bulldozer; den grävde en stor grop där alla kläderna begravdes. När hålet hade fyllts av sand blev det en gunga satt på denna plats! Några kenyanska unga killar provade gungan!

Igen förvånades vi av all vitalitet, av den oerhörda fantasirikedomen som döljer sig i de överväldigande uttrycken!

Indierna slutförde sin ritual, som försiggick parallellt med Odin Teatrets retrospektiva infallsrika föreställning. Odins ritual med begravda kläder blev en pendang till indiernas uråldriga ritual, som kom att införliva och överlappa Odins föreställningsrit! De båda riterna flöt på något sätt samman!

Gungan, leken, står kvar för framtiden!

(Intressant är för övrigt att Teater Albatross har arbetat i Sydafrika, i Pondoland, och även där har man uppfattningen att den stora ormen, som människan inte bör störa, styr i underjorden.)

Överväldigade hade Åsa och jag någon timmes paus innan avskedsfesten. Klockan nio på söndagskvällen kom del tre i trilogin: Alexanders hemlighet. Namnet anspelar på Alexander den Stores framgångar. Hur viktig han menade att god mat och umgänge var. Och sånger till maten.

Där satt vi, några hundra människor, runt höbalar. På höbalar. Höet värmde. Det var kallt. Vi serverades champagne! Och god mat. Alla dessa människor, alla språk! Vi satt bredvid en taiwanesiska och en israel. Mycket rörde sig i huvudet, många av oss inbjudna blev deltagare i en orkester av klockor, stämda i olika toner. Kvällen blev natt. Vi hade varit med om något att minnas för livet!

Tokalynga 26/6 2014 – Robert Jakobsson

Ps. Efteråt tänkte jag på att Odin Teatret ofta omtalas relativt nedlåtande bland teatermänniskor i Sverige och i Danmark. Jag är själv en del av teatervärlden, jag vet att det är så. När jag stod och tittade på föreställningen på kullen, på det gula jättetyget, så sade någon i förbifarten: ”Så var det med H C Andersen. De kallade honom Apekatten. Han hade ett rykte om sig att ofta vara utomlands. När han kom hem till Danmark sa man: Nu är Apekatten tillbaka. Är han inte lite fånig, apekatten?” Ds.

Vad är Odin Teatret?

– För kulturministern i Colombia lät det så här när han kom till Danmark för att besöka Odin Teatret på deras 50-års- dag:

Nu är jag här, och är djupt rörd av ställets vibrerande atmosfär. Detta är min pilgrimsresa till Mecka! Odin-Teatret är ett exempel på en konstnärlig ärlighet, som alla vi, som lever med och av konst, kan lära av. Odin-Teatret har skapat en teatervärld som inbegriper traditioner från många kulturer, de spelar teater som inte skall förstås, utan upplevas, kännas.

Odin-Teatret?

– Bildades 1964 i Oslo.
– Har spelat i 63 länder.
– Har eget bokförlag och har gett ut en mängd filmer.
– Har parallellt med föreställningar drivit internationella pedagogiska teaterseminarier, ofta med pedagoger från Indien och Bali. Eugenio är drivkraften bakom dessa seminarier. Barba har skrivit många böcker om skådespelarens arbete, om teater. Hans ”My apprenticeship in Poland” – om tiden hos Teatr Laboratorium, är mycket intressant!
– Speciellt i Sydamerika är i stort sett alla teatrar påverkade av Odin Teatret.
– Eugenio Barba, ledaren, hade ett arbete som lärling hos Jerzy Grotowski bakom sig när han var med och bildade Odin Teatret.
– Barba har fått otaliga priser, med Gunther Grass, Ingemar Bergman och Peter Brook delar han Sonningpriset. Han är vidare gästprofessor på fler än tio universitet världen över.
– Många internationella teaterteoretiker menar att Barba och Odin Teatret är väl så viktiga i teaterhistorien, som Gro- tovski och Stanislavskij.
– Gruppen har bestämt, att när de inte orkar arbeta längre, så skall gruppen upplösas. Den dör med medlemmarna! De drivande i gruppen är alla i pensionsåldern, t ex är Eugenio 78 år.

Känslighet och teater

Världen är hård. Konstnären bör vara känslig nog att få pansar på fall! 

Träningen kan ses i detta sammanhang. Daglig dos av återvändande till sin trädgård, till den större världen.

Jag minns en del konkreta händelser i samband med träningen:

Jag minns Eldteaterntiden på Sprängkullen, hur vi genomförde ett långt pass med att gå fram och tillbaka.  Malgorzata Kubiak ledde. Femton steg fram och femton steg bakåt. Timmarna passerade.  De flesta hade gått, uttråkade. Själv blev jag mer och mer tagen av denna enkla uppgift. Den blev dramatisk i mitt inre.

Plötsligt dök en okänd människa upp. Han behövde ordna något vid en vägg med proppar.  Han var nån slags vaktmästare. Jag lyckades hålla min koncentration på övningen, men förstod att jag måste hjälpa honom… Jag gick mina steg, närmade mig en vägg full med proppar, kanske trettio proppar, hela husets elsystem, alla propparna plus en mängd andra kontakter etc! Då jag befann mig nära sa jag lugnt utan att titta mot personen: ”det är den!” om en propp. Jag visste det bara. Det visade sig riktigt, och snart gick människan. Jag var kvar i min koncentration. Sällan hade jag haft en större uppgift! Femton steg.

Hos Teatro Nucleo. En tidig morgon. Jag tränade själv. Teatro Nucleo skulle komma hem från en turné i Tyskland. Plötsligt, svettig, mitt i träningen, får jag en slags insikt. Svårt att beskriva skillnaden mot en dagdröm. Ändå fanns det en tydlig skillnad. Insikten var att Cora och Horazio inte längre var ett par! Att Cora nu är ihop med Antonio!

När de, ett par timmar senare kom, hela gänget, tog Pucchio mig åt sidan för att berätta något viktigt. Innan han kommit till sak, sa jag helt lugnt till honom att jag visste… Att Cora och Antonio nu var ett par. Att det skulle bli besvärligt… Pucchio, först väldigt överraskad, trodde nog att någon annan berättat…

Till denna historia kan tillfogas att jag inte en sekund tänkt tanken att det skulle ta slut mellan Cora och Horazio, gruppens ledare.

En annan dag hos Nucleo. Efter en dags lång träning med att framarbeta en mycket exakt koreografi, något jag brukar kalla ett ”sekvensarbete”, såg jag plötsligt i arbetsrummet en grupp människor klädda som kyrkans folk. De hade kläder i starka färger, guld och symmetriskt vackert. De såg stränga ut. De tittade på mig. ”En hallucination”, tänkte jag, och skakade bort bilden.  Fortsatte sekvensarbetet. – Jag ville bli klar.

Så kom de tillbaka. Helt stilla tittade de återkommande på mig. Jag var ensam på teatern, det var en söndag, mentalsjukhuset var inbäddat i natten. – Plötsligt blev jag rädd, liksom osäker. När jag cyklade hem, missmodig, kom en stark känsla, ”Jag skulle ha talat med dem! Frågat vilka de var…” Under en period hoppades jag se dem igen…

Jag minns en kurs Svante och jag ledde i Dalarna, kanske 1988. Detta var en sommar då vi hade två workshops i Dalarna, båda fulla av märkligt intensiva händelser.

Under den andra av de två kurserna hände följande: Svante ledde kursmomentet, jag var med som elev. (Vi gjorde ofta så.) Vi var alla, kanske 17 personer, ute med ögonbindlar på.

Vi rörde oss i naturen, med den försiktighet och känslighet som förblindningen ger. Jag var hemligt förälskad i en av kursdeltagarna, det färgade min värld under övningen.  Svante trummade oss i olika riktningar. Efter en lång stund hade vi stapplat in i arbets-salen. Eller: Jag antog att det var arbets-salen. Vi dansade där till musiken. Plötsligt flög något starkt in i mig, jag bröt dansen, gick med bestämda steg mot något håll, böjde mig ner och – tog målmedvetet en hand som var där! Jag började röra mig med denna människa. Det blev intensivt, Svante lät de andra titta på vår blinda dans. Jag minns att jag slängde mig i långa kullerbyttor och gjorde olika språng! Som om jag – och vi – var osårbara. Det var en mycket stark upplevelse. Vi var båda rejält tagna.  Kvinnan var den kvinna jag förälskat mig i.

Jag minns en höst när Martin och Johan och jag gjort chi gong var morgon kl 09 15 ute på gräsplanen. Vi förberedde en ny version av Den Brinnande Mannen. Hösten hade blivit kallare och kallare.

Vi stod ute i den lättande dimman, efter att vi hållit på en stund försvann plötsligt Martin. Det kändes så märkligt! Som ett sabotage. Man går inte ifrån en sådan träning. I vilket fall: En märklig längtan efter mannagrynsgröt kom över mig. Det var på gränsen att jag faktiskt ropat åt Martin: ”Sätt på mannagrynsgröt”. Nån halvtimme senare, när Johan och jag avslutat träningen jag till Martin: ”låt oss göra mannagrynsgröt!” – Jag hann dock inte säga det, för att Martin sa: Vet du vad! Jag fick en sådan lust efter mannagrynsgröt när vi var ute, så jag gick in, jag har gjort mannagrynsgröt!

Till saken hör att vi aldrig talat om mannagrynsgröt, aldrig ätit det tillsammans!

Från en kurssituation i mitten av nittiotalet på Tokalynga: Jag ledde en teaterkurs. Plötsligt tappade jag mitt självförtroende.  Mer och mer. Olika kursdeltagare talade om vilka fantastiska saker de upplevt på andra kurser. Till sist var jag helt tom. Jag sa att vi kunde ta en kort paus.

Så skulle vi börja igen. Jag kände paniken komma. Det enda jag orkade säga var: Vi ställer oss i en ring! Där stod vi, i en ring. Höll händerna, som brukligt är. Min panik blev värre och värre, just när jag kände att jag skulle ramla ner på golvet, jag orkade inte mer, kände jag en varm hand på min högra axel. En hand med tyngd och värme. Sällan har jag blivit mer överraskad. Och ändå inte, När detta skedde var det samtidigt helt normalt. Behöver jag säga att resten av kursdagen gick utmärkt!?

En annan intressant händelse var hur pjäsen I Skuggan av Hatet växer Blommor föddes… Jag har skrivit om det i anslutning till föreställningen.

Jag minns en kurs på Dala-Teatern. Anders Öhrn hade bjudit dit mig. Vi var inte så många. De flesta skådisar brydde sig inte. Men den f d teaterchefen Eyvind Andersen och några till var med. Vi hade några trevliga dagar. Den sista dagen hade jag avslutat dagen med massage, jag hade gett Eyvind massage.  Vi bytte om, folk gick, det var helgledigt. Bara Eyvind och jag var kvar, då jag frågade Eyvind, hur gammal hans son var?! Eyvind tog lång tid på sig. Inget svar. Jag fick en stark känsla av att han skulle svara ”- arton år”, men efter en lång stunds tystnad fick jag upplevelsen att han räknade om, och nu kom fram till  nitton år… Till sist sa han just detta, ”-nitton år”. Jag frågade varför det tog så lång tid? –Jo, han hade först fått för sig att sonen var arton, så hade han kommit på att sonen var nitton…

Svarta Blommor

Efter att Teater Albatross bildats i Stockholm våren 1984, flyttade gruppen, som då bestod av Robert Jakobsson och Nadia Scapoli först till Göteborg, och sedan till Öland, där Svart Blommors första version arbetades fram i en fallfärdig dansrotunda.

Senare, på hösten -84 åkte vi till Ferrara i Italien. Nu var Svante Grogarn med, tekniker och okontrollerbart geni. Vi arbetade hos Teatro Nucleo, i det gamla mentalsjukhuset. Där arbetade vi vidare med föreställningen, där turnerade vi, bland annat spelade vi på en skola i en liten stad, Faenza.  Det började med att vi träffade ett par ungdomar på ett torg i Ferrara. De bjöd in Teater Albatross och Svarta Blommor. Vi smugglades in, med karusell och allt, genom ett stort fönster. Lärarna verkade inte veta av att vi spelade i stora aulan. Vi fick ett fantastiskt applådtack. En skolspelning så fjärran från den svenska verkligheten.

Vi gjorde en version två, med Lars Mattsson som medregissör.

Vi gjorde en version tre, med Johan Bergström. Föreställningen blev oerhört populär. Fick fantastiska recensioner i massor av länder! Anledningen till att The Guardian, The Times etc. skrev om oss, var att vi spelade på Mayfest i Glasgow, en då viktig festival.

I Polen gjorde vi stora turnéer. Ibland turnerade vi på samma turné i upp till fjorton städer!

Vi spelade i en barack i koncentrationslägret Maidanek för överlevande fångar. Det var mycket speciellt. De flesta f d fångarna hade inte varit tillbaka inne i lägret sedan kriget. Detta trots att de under resten av sina liv ägnade mycken tid åt att berätta om krigsåren. De åkte runt på skolor, de gav ut pamfletter. När de såg vår pjäs tittade de inte i papperna. (se nedan) De tittade inte i papperna för att de var så överväldigade av att vara tillbaka inne i en barack på Maidanek. Dessutom var de paffa över att vår föreställning så uppenbart var gjord utifrån ett judiskt tema. Själva var de polacker, de hade alla tillhört kategorin politiska fångar. De var mycket vänliga och sympatiska. Under dessa turnéer i Polen fick publiken pjästexten på papper. Det var en speciell känsla när man hörde hundratjugo människor vända blad samtidigt.

En liten detalj från Polen: Vi tog kontakt med Pagart, den statliga kommunistiska artistorganisationen, för att få deras hjälp att organisera turnéer. De var arroganta, och ville inte hjälpa oss. De kallade oss en amatörteater.

De sa att, vad gäller Göteborg (där vi höll till då) samarbetade de bara med Göteborgs Stadsteater. Som genom ett mirakel dök dock Pagarts kvinnliga ledare upp på en föreställning i Warszawa. Hon blev djupt rörd, och vi blev faktiskt Pagarts svenska flaggskepp! Så föll muren…

Föreställningen spelades en månad i centrala London. Trots att Time Out! prisade föreställningen, kom det inte mycket folk. Vi gillade inget vidare att spela i London! Polen var mycket roligare.

Teater Albatross – reflektioner av Robert Jakobsson

Vi lever i en hård och ojämlik värld. Ekonomiska imperier styr utvecklingen, inte människors behov. Och behoven, våra behov, skapas och återskapas av reklam. Människor måste prestera för att lyckas. De rika har en tendens att hålla kvar sin rikedom. Fattiglapparna ser sällan någon ljusning. Vår världs naturresurser utnyttjas i en accelererande omfattning. Haven töms, luften är inte längre ren och kåkstäder är vad jag förstår världsmajoritetens hem. Som våra vänner i Kongo säger: Byn, den traditionella byn, snart finns den inte längre, inte ens i Afrika.

Människan har sedan tidernas begynnelse haft metoder för att öka sin förståelse för livet. De schamanska inre resorna, de kristnas böner, sufiernas och chassidernas danser, allt kan ses som människans försök att sträcka sig utanför sig själv, att nå till sin inre trädgård. Den hårda tiden vi lever i påverkar konstnärens situation. Tokalynga Teaterakademi är i någon mening som en skyddad verkstad, som ett kloster. Med sina ritualer, med sina övningar för att klara av detta att leva. Och för att dessutom kunna göra konst.

Konst kan skapa hopp. Hopp om framtiden, hopp till framtiden. Till och med språng är möjliga. Språng ut ur det värsta fängelset av dem alla, vardagen. Själv ändrade jag mitt liv fundamentalt tack vare en teaterföreställning jag såg. Och när jag började med teater visste jag att det var ett omöjligt projekt eftersom jag sedan ca 10 år hade plågats av återkommande yrsel. Men språng är möjliga, från sjukdomar, orättvisa politiska system, och från vardagens monotoni. Eftersom vi människor och våra medpassagerare på denna snurrande jord befinner oss i en allt mer pressad situation tänker jag att det kanske är dags att vända blad, att gå i en annan riktning, att ta ett rejält språng! Konstnärerna bör vara med, konstnärerna borde vara bland de första att se bortom vardagen.

Teater Albatross har under åren haft en del praktiska lösningar för att kunna bedriva verksamheten på ett bra sätt. Egentligen helt enkelt för att kunna göra så bra konst vi mäktar. Här nedan följer en kort sammanfattning.

Teater Albatross har alltid arbetat med relativt fria tidsramar. Ofta har föreställningar vuxit fram under flera år.

Jag träffade 1992 Andrée Gregory, han hade bjudit mig att se ”Onkel Vanja på 42:a gatan” i New York. Föreställningen drabbade mig starkt. Det var en förhållandevis traditionell uppsättning, och då jag sällan berörs av sådana frågade jag Andrée hur detta var möjligt. ”Time!” sa Andrée. Han förklarade att föreställningen inte var en kommersiell produkt, att kvalitén berodde på just detta, deras engagemang att göra bra konst. Alla hade varit med och satsat tid och pengar. Så sa han: ”Jag är en bra regissör, det är sant, men en än bättre regissör är tiden, att ha mycket tid. Saker och ting faller på plats av sig själva då.”

– Jag nämner detta eftersom att jag helt och fullt håller med. Dessutom är det på många sätt också en beskrivning av Teater Albatross.

Teater Albatross utmärks också av ett stort internationellt engagemang. Då jag har ett förflutet i Eldteatern i Göteborg och Teatro Nucleo i Italien hade Teater Albatross redan vid starten 1984 många internationella kontakter. Dessa kontakter var i början mycket från Polen och runt om i övriga Europa. Från år 2000 har vi arbetat mycket i Afrika, i bl. a. Kamerun, Kongo DRK och Sydafrika.

En mycket viktig del i arbetet är en daglig skådespelarträning. Denna, som vi kallar morgonuppvärmning, på ca en timme, är nog oljan i Albatross maskineri. Här hämtar alla kraft, här har vi meditationer som ger oss svar, många gånger konstnärliga svar relaterade till våra aktiviteter.

Föreställningarna är alltid sammansatta och skrivna av Teater Albatross. När vi gjorde en föreställning, ”Sams trasiga änglar”, om Allen Ginsberg och hippietiden, använde vi en hel del Ginsbergtexter. Föreställningarna är sällan uttänkta i förväg, snarare görs de i process, några enstaka bilder runt ett tema kan utgöra grunden. De enskilda skådepelarna har ett stort ansvar för sin del i föreställningen.

De olika skådespelarna har naturligtvis färgat Teater Albatross. Charlotta Grimfjord Cederblad och Bob Hansson är väldigt olika som skådespelare… Hela Teater Albatross verksamhet, komplex, och ofta lite oförutsägbar, har märkligt många gånger fått hjälp från de mest överraskande håll. Någon dyker upp just när vi ska börja ett regiarbete. En norsk regissör, som stannar några månader. En senegales, Gilles Dieng, anländer strax efter att vi börjat arbeta med Afrika som tema.

Teater Albatross har alltid varit fascinerade av skulpturer. Själv arbetade jag i en polsk skulptörs, Hasiors, fotspår, runt 1989-90. Arbetet gav föreställningen ”Den brinnande mannen”, som skedde i en skulpturutställning. Sedan år 2003 arbetar vi med Åsa Lieberath, som är en scenograf och konstnär. Samarbetet med henne har varit mycket associativt och gett resultat som definitivt har utvecklat Teater Albatross.

Vi kommer ur en tradition från Grotowski och ODIN-teatret. Paradoxalt nog bildades vi som en grupp i opposition mot dåtidens politiska teater – framför allt 70-talets politiska teater.

Träningen på Tokalynga har många rötter, och kan ha olika syften.

För mig har bakgrunden nog faktiskt att göra med tiden i Hammarkullen, början av 70-talet, då Ulf Skogsén och jag arbetade som fritidsledare på Hammargården.

Vi började arbeta med teater med de rätt missanpassade ungdomarna. Vi följde nån slags mall, ”Improvisera – Diskutera”.  Först improviserade vi situationer som var ur deras, ungdomarnas, värld. Sedan diskuterade vi. Efter att vi träffats kanske fem söndagar uppstod en märklig situation, alla drogs in i en mäktigt intensiv kollektiv improvisation. Vi var alla delaktiga av en rockkonsert som spårat ur. Vi blev svettiga, vi skrek… Det var något nytt. Det var omtumlande och spännande! Efteråt diskuterade vi… Men inte som förut! Nu var ungdomarna verkliga, deras liv blixtbelystes av dem själva, vi talade om verkligheten. Till saken hör att Ulf och jag alltid tyckt att ungdomarna haft en tendens att säga det de trodde vi ville höra. – Inte så nu! Ulf kallade denna typ av övningar för ”extasövningar”, vår tanke var efter denna händelse, att försöka integrera stark utlevelse i vår verksamhet.

Senare mötte vi Ingemar Lindh från Institutet för Scenkonst, vi mötte ODIN-teatret, vi mötte den ”fysiska teaterns” värld, vi mötte också shamanismen och t ex olika Osho-övningar… Allt detta är en bakgrund till dagens träning.

En vanlig morgon på Tokalynga innebär morgonträning kl 09.15, efter frukost.

Morgonträningen håller på ungefär en timme. Om vi inte arbetar med röst brukar arbetet få en skjuts av musik. Ofta folkmusik.

Vi brukar dansa, stretcha, skaka, meditera, ligga stilla, sjunga, massera, göra ljud etc etc

När vi dansar är det vanligtvis improviserad dans, men vi kan även dansa danser vi lärt, eller gjort själva. Det viktigaste, som jag ser det, är nog att bli delaktig i sin kropp, med sina lustar och sin närvaro. Dansen hjälper mig att befolka min egen kropp. Glädjen finns i handen, ögat och fötterna. Oftast dansar vi blundande, det att få kontakt inåt då. Samtidigt som musiken leder mycken energi försöker många av oss att utvecklas koreografiskt, tekniskt sett. Vi försöker variera tempo, nivå, kroppsdelar som rör sig, kroppsdelar som leder etc. Samtidigt som det kanske roligaste är att helt enkelt bli tagen av sina känslor och låta kroppen njutningsfullt uttrycka sig, så försöker vi nog ändå att göra det fysiska arbetet i riktning mot någon slags förfining; Från symmetriskt arbete mot asymmetriskt, från enkel balans till mer komplex, från raka ben närmare mot golvet, att blanda hårt och mjukt, snabbt och långsamt, att arbeta med isoleringar där större delen av kroppen är helt stilla och slutligen att arbeta med stillhet, intressanta positioner. Som vore vi skulpturer.

Skakar vi, är det ofta tillsammans med Oshos s k kundalinimeditationsmusik. Skakningen är olika från person till person. Själv brukar jag försöka lära ut en Lowenteknik, en s k bioenergetisk metod för att skaka.

Våra meditationer är ofta mer som schamanresor, d v s de är många gånger befolkade av bilder och berättelser. Dessa bilder och berättelser kan ibland bli väldigt viktiga för verksamheten. Alla meditationer brukar vara till stora delar aktiva, d v s de innebär relativt svettiga verksamheter, innan de avslutas i stillhet. Den indiske gurun Osho menade att den moderna människan är så stressad att ett kontemplativt välbefinnande nästan förutsätter en fysisk ansträngning.

Vi gör ibland regelrätta schamanresor. Detta innebär att vi förbereder en fråga och trummar under hela proceduren. Dessa resor kan vara mycket viktiga. Teater Albatross har lärt väldigt mycket vad gäller detta av Jonathan Horwitz, USA, som brukar hålla sommarkurs på Tokalynga varje år.

Vi har arbetat mycket med en slags röst- och andningsövning som vi kallar ”bankningen”. Enkelt beskrivs den som att två personer masserar och bankar på en stående person. De ser också till att på ett handfast sätt hjälpa den stående personen att hålla balansen. Den stående gör ett jämnt ljud ”åååååååå!” så länge luften räcker, så tar personen ett nytt andetag. Denna övning innebär att lokalen befolkas av personens ljud. Genom att tonen är relativt jämn kan man uppleva de små variationerna i tonspektrat. De små variationerna blir stora, efter en stund kommer övertoner, magin tätnar. Detta är en utmärkt meditation. En fantastisk resa ingenstans. Efter kanske tio minuter, en kvart får den stående sjunga solo.

Så är det dags att byta.

Vad är värdet med morgonträningen? Vi gör något tillsammans som är större än oss själva. Som fyller oss med en gemensam tacksamhet. Var och en vet att gåvan att ha fått vara med är viktig, att det aldrig hade varit samma sak om vi inte hade gjort det tillsammans. Alla är delaktiga, vi är långt ifrån världen av prestationer, vi är välkomna som vi är, och rummets aktiviteter berikas av alla deltagarnas närvaro. Paradoxalt nog är vi alla helt med oss själva större delen av tiden i denna process. Hela träningen utmärks av denna dualism, extrem expressivitet och å andra sidan ett återvändande till var och ens rötter.

Teatro Nucleo

During the years of Eldteatern we were highly acclaimed. One of them raving about our play Resurrection and us were Renzo Casali, the leader of the legendary Comuna Baires, ex Argentina. He saw us at an international theater festival at Theatre 9 in Stockholm. It must have been 1979. He said that since Meyerhold  had no one in the theater world had done something so important as we! He was generally arrogant and ridiculed many of the other theaters. We, Eldteatern, were his minions and was proudly invited to Italy, their new homeland. Well arrived in Milan, weeks before premiere, in surprise, realized that more than a thousand giant posters proclaimed our arrival, Pita suddenly became ill. We realized that we could not play the first weekend without risking Pitas´voice, so we wanted to cancel, and only play the last half of the scheduled performances. Renzo was deeply upset, he said that theater is about life and death, and that just bank peolpe stay home for a little fever! Suddenly the whole Comuna Baires was aggressive towards us, the friendship was gone. Renzo stopped coming to the theater, and we were no longer allowed to play at Comuna Baires. Despite all the posters!

This was very chocking to us. We were moreover on a strangely long tour that had begun in Poland, the nto Ingemar Lindh´s Institute for Performing Arts which by the time resided in France, and which was to end with a World theatre Festival in Nancy. We were vulnerable, poor, and swedish naive decent. The attack against us in Milan was not easy to shake off.

In which case: Comuna Baires told us that there was another theatre, Teatro Nucleo, which might help us to tour in Italy! The theater was in a small town, Ferrarra. We went there!

They resided in a large, very oldfashioned mental hospital. Through the windows one could see the very old and mentally ill people in the backyard.

Later we noticed that when we did vocal exercises, the people in the mental hospital sang along!

In which case: It turned out that because we were in conflict with Comuna Baires, we were very popular. Teatro Nucleo, which ha dits roots in Comuna Baires, quickly planned a number of performances in Ferrarra and its surroundings! We began to have daily exercise at Nucleo. We got a house to live in. We started to like Italy!

The performances went extremely well, the audience was exited, both the cultural audience and the people from the suburbs, we had a wonderful time in Ferrarra. Despite this, we longed home. I think the homesickness was with us during the whole tour!

Teatro Nucleo was one of few that did not seem to think that what we did  was something special. They helped us, but they did not pay us tribute.

Later we went on to Ingemar Lindh and a festival in France where we performed together with Teater Scharazad, and on to the World Theatre Festival in Nancy, to where we were invited together with the legendary Butoh champion Kazuo Oono, Sankai Juku, Ewa Demarczyk (our favorite, from Poland), and Pina Bausch! The strange thing is that the thing I remember most, in Nancy, is that we were all homesick. We were so filled with our own work, that we did not see many other performances.

While the other theaters met with international theater producers, we lived in our bubble, we were among other things upset that our premiere in Nancy did not go the way we wanted, and despite a very warm audience we were really dissatisfied. We thought it was hard with all the people, with the big city, with the anonymity.

Around a year later Eldteatern split. I wondered where I should go and what I would make of me. I came to think about Teatro Nucleo, about the mental hospital, about the beautiful city Ferrarra. I thought, since they did not think we were that amazing, maybe I have something to learn from them. And so it was. I came to Ferrarra a freezing cold late autumn, I came to a completely different world, I got a thousand crowns a month to amuse myself with, a nice room in a house with a large fig tree outside, I became a part of a theater where the daily exercise began in the early morning, 07.00. I became used to the patients from the mental hospital outside sometimes realized that I was training by myself in one of the locals. Some of the patients liked me,and sometimes one of them would jump op on the windowsill to look…

It was large locals without any heat. It was stone floors, and many times I did not feel like training acrobatics there, which was an important part of the our training. The windows were open all year, until I told Teatro Nucleo that it would be warmer if one closed them during winter… As it sometimes could be zero degrees and we had small clouds of steam around our faces, the conditions working as an actor at Teatro Nucleo were hard.

Myself I was probably a bit of a strange bird in Nucleo´s menagerie. It was a theater tightly controlled by the leaders Cora and Horazio, and we were all at the mercy of their whims. Horazio I could understand, but Cora was really difficult. Despite the authoritarian style, workingdays which could begin at 07.00 in the morning and end at 02.00 in the night, despite cold and italian smalltown mentality, I got on pretty well. I was in a play, Romanzo di Lupi, where I played a priest. I tried to get some manners on the unruly Cora… I met my future wife, at first I thought she was Russian. She had explained that her name was Russian. My Italian language skills were for a long time wretched.

We organized large international workshops. Participants came from all over the world. Also from Sweden, I was the one who invited there the Swedes. I actually met my current partner, Åsa Lieberath, at a seminar on Teatro Nucleo. Studio KP under Sören Larssons flag came to Nucleo! We became very good friends, Åsa and I, and we did a little play together during the seminar, but it would take almost another 25 years before we got together!

The management was very hard, even though it was well aware that one descended from Comuna Baires, well aware of the curse, the curse of having worked in a group led by an eccentric demon, I perceived it anyway as to the stripes had not gone out of these ex-members of Comuna Baires, Cora Herrendorf and Horazio Czertok.

At Teatro Nucleo worked those years when I was there: Nullo Facchini, which later, in Denmark, came to form Teatret Cantabile 2, and Paolo Nani who had become world famous. Further worked Siegmar Schröder there, who later formed TheaterLabor in Bielefeld, Germany, and Pucchio Saviolio who together with Michel Kramers formed Theater en Vol on Sardinia. I mention this because Teater Albatross history to some extent have been shaped by collaborations with these people. with these international successful theaters. Little did we struggling theater fighters at Teatro Nucleo know that each and one of us would break new ground in new contexts.

Summer of 2014 is special in the sense that the circle of  the circle closes: In August, Teatro Nucleo, Teatret Cantabile 2, TheatreLabor and Alarm Theater, also ex- Nucle, comes to Tokalynga Flying Theatre Festival!

Eldteatern

In Gothenburg 1976 formed Ulf Skogsén, Pita Fridell and I Eldteatern. We were met by a desire for communication past the everyday (superficial ?)communication. Inspired by Jungs´archetypes, by Baudelaire and Leo Trotskij we got started. The background was that during some years Ulf and I had worked at the youth center in Hammarkullen in Gothenburg. We had managed to activate many adolescents. It was young people with big problems. To move forward with this work we started working with theater… It also had to do with that I happened to see theater in Poland 1970.  At that time I had not the slightest interest in theater or other artforms, but just this theater experience left a deep impression. I remember sitting dumbfounded, experiencing a deep calm, it was as if the world became visible, so big and so real. That´s when I decided to start working with theater. Even if the years passed I rembered the experience at the theater in Poland, and the idea that I one day would do theater remained…

To learn to do theater, Ulf and I began at Gothenburg University´s drama education, this was in the autumn of 1975, and this were also where we met Pita who came to work with us when we did a play, ”Hammarkullepjäsen” together with the young people at the youth center in Hammarkullen. Pita had done much theater as a child, so she had some experience of theater!

One day, while on drama studies, I suddenly saw pictures from the play I had seen in Poland! It turned out that the play was world famous , it was a Grotowski play, ” Apocalypsis cum Figuris”. I was very surprised. In the book where I saw the picture it said that the Danish Odinteatret was something similar to those in Poland. We called them, and only a couple of days later we, mostly students from the drama course, were there to visit them. We saw the play ” Dansenes Bog ”, and we all had strong experiences from this performance.

Back in Gothenburg, after the strong Odinteatret experience, we formed Eldteatern. Ulf came up with the name.

Now we wanted to develop our own visions. We did not really have time for the youth, now we would ourselves make great things! We happened to meet a man, Ingemar Lindh, who had worked both with Grotowski and Odinteatret. He taught us a lot. We argued some with the drama school, sometimes there was talk that I would be regulated!

Ulf used to talk more understandable and less exitedly. Ulf made our thoughts more understandable. Ulf saved our reputation. From1976 to  around 1979, for more than three years- we worked on doing a play! Fulltime. It was a very special time. We lived from a sort of more or less illegal workshops, which gave each of us 700 Swedish crowns a month. On these money we lived. We worked a lot on the country. We rented community centers in Bohuslän (at Bokenäset) and in Västergötland (outside Ulricehamn where Pitas grandmother ha an old croft. It was truly a fairy tale: we worked 6 days a week, often from 9 in the morning to 21 in the evening. One lead, and the other two worked. We did not really know anything about theater, so it was not an easy time. We wanted to do something extraordinary, and we were very demeaning (or patronizing?) to the theater which was current during that time. It was a time of political and predictable theater. An in Gothenburg KFML ravaged the worst…

The play had as basis Baudelaire´s prose poem ”Intoxicate yourself!” 

In this prose poem Baudelaire says: ”Intoxicate youself ! With wine, with poetry, or with virtue, according to your will!” Our play was based on this three-headed intoxication; drug, art and morality intoxication. Virtue intoxication became the Russian Revolution freedom dreams. The play, that finally got the name ”Ressurrection”premiered in 1979. In 1978, however, we premiered on an earlier version of the play, ”While Time Is”, at Workers Institute in Gothenburg. However, it was soon canceled (put down?).  ”While Time Is” is a diamant in the Rough, made of three passionated autodidacts. When the play was over there used to be a total silence. We rarely got applause thanks. Often someone said out loud, ”this was the worst I have seen!” Often there were people remaining in their seats, crying.

Our play was so different, that I think it went outside the theater conventions in terms of the meeting between actors and audience. But as said earlier, one year later ” Ressurrection” premiered. It was more like ”theater should be”, it always got applause.

In 1978-79, we played ”Ressurrection” mostly in Gothenburg, at Backa youth center wherefrom The National Theater had moved out, and later at Sprängkullen, the left wing communitycenter. We first thought that we would be opposed by Sprängkullen, because the play was to ambiguous and extreme. To our delight, we noticed that the young environment around Sprängkullen took our play to their hearts, and soon we had a fixed stage where we could be. Sometimes it was then, so that we more or less came to run.

Sprängkullen during periods, the last years the place existed! International theaters were held. We worked up quite a large audience who were interested in the alternative, expressive theater.

”Ressurrection” was soon invited to many countries, and often got extremely good reviews. Sometimes, for example  German newspapers wrote that we were among the best theater in the world! One German newspaper wrote that only T Kantor was to compare! We also toured in Poland, France, Norway, Denmark…In France we played at the Nancy Festival, a world theater festival there only one Swedish theater group had previously been invited. We played at Fassbinders theater in Frankfurt Am Main, it was a huge fuss when we played in Milan…But our relative success  had also had a cost! We were, for example, we thought, criticized by the reviewer Bo Lundin at GT. He saw ” While Time Is”, and wrote in 1978, that we were the bourgeoise new theater…We replied (this is an excerpt of our response) in GT:

”… What is happening on stage shall in a sense be truer than what we normally experience in everyday life. Something to hold on to and remember when one leaves the theater. A tone. Something that has broken through the solidified expectations, conventions and dogmas. A startingpoint for a springboard. An opportunity to be able to distinguish a lie from the truth. A cleansing of the soul.

This theater may not be captured by the ”political ( sv. ”flummet)” that currently characterizes much of the art today and narrows it, and in many cases becomes stupefying and simplifying.

We are seeking a total theater that breaks with the alienation, the division of people and things into categories and bins that we live with today!

In the artistic situation is the possibility of a rupture with contemporay culture, a break with everyday life. In this crime is the possibility of  ”open heartness” and ”honesty”. The whole human being with her obsession and asocial behaviour emerge. And also a faith in humanity and love of life.”

I think Ulf wrote most of this reply. I still think those words are inspiring.

1980 I left Eldteatern and Sweden for Theatro Nucleo in Italy. Later I formed Teater Albatross. But that is another story. Ulf and Pita stayed in Gothenburg. I have since (rooted me??) in Halland, Sweden, at Tokalynga Theater Academy.

But one last thing: We used to call our theater, Eldteatern”, ”apolitcal.”

Strange. When I think back, I don´t think there were anyone that made as political theater as we did. Sometimes it takes some time before getting self-awareness!

To Folke Ewards, Röda Sten. On the occasion of the exhibition ”Avantgarde in Gothenburg 1950-1980.

Tokalynga 7/5/02

Robert Jakobsson

Teater Albatross work in Africa 

In 2000, Theater Albatross went for the first time to Africa, to Cameroon.

We had played HOLY! in Lyon, France, at a world theater festival. Theatre Chocolat from Cameroon saw us, and invited us to their festival. Some of us were there for 6 weeks, and the rest of the group for 4 weeks.

It was a big experience  for us all. The difference between ”knowing” as one knows when having listened to the radio, and to personally experience it with all the senses. Africa got under the skin. We were 12 Albatrosses, we were all taken by that the world can be so different. Those of us that haven´t been back, long for it. During this, the first trip, in the small village Akonolinga, by the wonderful river, the river with the tasty fish, Kanga, I read about Congos history. We in Albatross discussed King Leopold´s terrible time in Kongo. How the Congolese population was halved around 1900. I, preoccupied with the Holocaust, had found a new Holocaust. Sitting in the moist grass accompanied by butterflies and the gentle murmur of the river, decided to do a play about Congos history.

Theater Albatross has since 2000 made an exceptional number of trips to Africa.

The first years to Cameroon, where we first came back to show Bo Harringer´s film Wheel of Fire (in swedish: Eldshjulet) from our first guestplay. Later we were there with for example the Clown Manne. Aasa Lieberath, set designer, and I went to a fishing village, Ebodje, in 2006. This marked the beginning of a long lasting relationship. The Swedish Board of Fisheries found out that we had filmed, and by Mikael Cullberg, we got support for additional trips just by The Swedish Board of Fisheries.

A film and a play about overfishing, about international justice.

This led to Theater Albatross made a film, No Condition Is Permanent, which was broadcast on Cameroon television, and gave riset o debates in different cities.

Cameroon´s Fisheries took was involved. Theater Albatross also made another play, Beyond The Sea,(in swedish:Bortom Havet) which is about overfishing, about how people´s live salong the coast of Cameroon is threatened by the large fishing trawlers from rich countries vacuuming their coasts. Through cooperation with the Fisheries Administration, the play has been played for people from the World Bank, and for a variety of officials of the European fisheries. Theatre Chocolat, which we´ve been collaborating with from the beginning in Cameroon, now wanted to put up our show Beyond the Sea.

This led to that the show, partly in the village Ebodje, partly in the capital Yaoundé, was made in a new version by Theatre Chocolat. The first part of the collaboration around Beyound the Sea took place at Tokalynga Theater Academy, where Theatre Chocolat was on residence. Later we worked both in the capital Yaoundé and in Ebodje, where a number of women helped us for a few weeks doing set design.

Mary Kingsley travelled without hundred carriers, without China and cannons.

During the time when we used to go to Cameroon, Charlotta Grimfjord Cederblad and I began to dream about doing a play about  Mary Kingsley, a contemporary of the explorer Stanley. Stanley was brutal and put a small bar to the whites rampage in search of colonies. Mary was mild. Unarmed. Listened to the African people. Loved Africa. We wanted to do a show about Mary Kingsley.

Marika Lagercrantz and I was with Charlotta on this trip. The musician Anna ottertun also came with. The play has gone extremely well, also in Africa.

During one Cameroon trip, I asked Etoundi, Theatre Chocolats leader, if he knew of any theater person in Congo. I wanted to do a play about Congos history. Through Etoundi I met Nzey van Musala in Kinshasa, Congo DRK. A new adventure loomed. Years of trips to Congo. Great vision about filmmaking and theater about Congo of today. Unfortunately this wasn´t possible. We didn´t get the money we would have needed. A famous filmmaker from Burkina Faso, Dani Kouyaté, was deeply involved in the project.

The play CONGO

However, we did a show about Congo. This is specifically focused on the long period when the Belgians ruled the country. Ever since King Leopold´s time.

Nzey van Musala is the leader of Theatre Marabout, Congo´s leading theater. He is also the leader of the Congolese scene school.  Along with Theatre Marabout has Theater Albatross made many arrangements. A large project we have pushed together is the theater festivals in Bonga/Yasa. Bonga and Yasa are two small villages about 500 kilometers east of Kinshasa. There Theater Albatross have been the co–organizer of two somewhat amazing festivals, in 2010 and 2012.

These festivals have been visited by thousands of people living in the djungle, miles from around Bonga and Yasa. All small villages have their own theater groups, and shows the plays for each other. Moreover, there were international theaters present, like us, Theater Albatross, and professional Congolese theater groups like Theatre Marabout and Theatre CANACU. More about CANACU below.

Theater Albatross played Mary Kingsley in 2010 in Bonga /Yasa, and in 2012 we played The Girl and The Turtle (in swedish: Flickan och Havsköldpaddan). Both plays in french. The show CONGO was played a lot in Congo. See information about the show.

In Congo we have further cooperated with Theatre CANACU, Kinshasa. It´s a theater with a great social commitment. They are running an ecological village , they are helping homeless children, and they are making good theater. Theater that are trying to influence Congo to become a better country. Together with CANACU Theater Albatross have cooperated around the show DAG, about Dag Hammarskjöld in Congo. In January 2012 CANACU came to Tokalynga Theater Academy. Already in 2011 Charlotta Grimsfjord Cederblad worked with CANACU in Kinshasa, then with the manuscript Mr Six had written. Mr Six is the leader of CANACU. CANACU at Tokalynga became a very success. The show and the actors were loved by high school students and secondary school pupils who took part of the event. Debates and discussions in Helsingborg och Falkenberg, about the situation in Congo. In Helsingborg Anna Roxwall, in Falkenberg Bengt Göransson.

The Girl and The Turtle

A new show about Africa came to life during 2009-11, The Girl and The Turtle. We wanted to do something for primary school. We wanted to do something very visually. Aasa Lieberath, our set designer, surpassed herself, this with the help from all her assistants. We hope to travel with this show, not only in Congo but especially to Cameroon fishing villages, as well as to Senegal. In Senegal we have contacts among small-scale fishermen who struggle against the fishing trawlers tyranny.

Pondoland

In summer 2012 Nonhle Mbuthuma, South Africa, came to Tokalynga Theater Academy. She told us about people in Pondoland long waged a battle against an Australian mining company, and against the Government´s plans to build a highway through Pondoland. Nonhle told us about proud people how wanted to continue living in harmony with nature. ”It´s says we are poor, the truth is the opposite, we are rich.” She said that although they do not have monet, thay have a good life. They produce themselves most of what they need. The rolling fields where the cattle go, are their homes. The several mil- long mine would take their homes away from them. Since the spring 2013 Theater Albatross works together with Amadiba Crises Committee, to create a great outdoor show about the conflict with the mining company and the Government.

We hope to be an important part of an outdoor show in 2015. This together with local singers, dancers, healers and others from Pondoland. Further more, theater people from Durban, the nearest town, will take part. Some of them have roots from Pondoland.

There is a lot more information in this homepage concerning the text above.

About different aspects of the work in the different countries.

Tokalynga 18/11/13

Robert Jakobsson

About Robert Jakobsson and Teater Albatross – Activities in Poland. A personal background.

We went to Wroclaw

At Christmas time 1970 I was asked by some friends if I wanted to come along to a town in

Poland. One of them had borrowed daddy`s Volvo Duett. Why not? And soon we were on our way. Driving south from Swinouscje through wonderful forests. An old Volga overtook us. In the back seat of the car, was a man with a hat, waving his arm, like saying ”Welcome to Poland”. I was thinking: such a country. How charming people, waving to each other like that. Some minutes later the same man stopped our car. I was very surprised. He stopped us in the middle of the woods. He wanted to change money. I had heard about it, that in Poland you shouldn`t change in the banks. So, why not, he seemed to be such a nice guy.

We had gone for new years holidays to a town that was impossible for me to pronounce: Wroclaw. I met a world that was very different from Sweden. It was full of poor but friendly people and had milk bars that cost nothing. I really liked the milk bars! Although  I was not interested in theatre, I  followed my friend.to see a spectacle. It was an amazing experience. It was like a door had been opened inside of  me. The world was suddenly so big. and I felt absolutely calm. I decided immediately to become an actor, to work with theatre in the future. I brought records with me to Sweden by Marek Grechuta and Ewa Demarcyk. They became dear to me. Especially Grechuta. One of the last days I in Poland I invited everybody, also our new Polish friends for dinner in a good restaurant. As my Swedish money had made me stinking rich – The Volgaman`s money was in my wallet, When I payed, there was a bit of chaos. People were laughing. At first, I didn`t understand. My money was from 1942. Worth nothing. The man in the long black coat, the hat man, was no longer a favourite!

 Amazement started dreams of theatre

To begin working with theatre took some time and the years passed, five years later I actually started making theatre and what I had seen in Poland was still my point of reference. After a while, when studying theatre at the University,  I saw photos of the play I had seen in Wroclaw. I understood it was a very famous play by a legendary theatre. It was Apocalypsis cum Figuris by Grotowski`s Teatr Laboratorium. So I bought books, read articles and talked to people to understand more about Grotowski`s theatre.

We started ELDTEATERN 

By that time, in 1976, I started a theatre called Eldteatern with two friends. We wanted to make theatre that took people far away from everyday life. We did training that originated from Grotowski and Odinteatret. We worked on the countryside with a home made mixture of  exercises. We were three people working for three years to make an hour long play about the Russian revolution. We had no connections with the rest of the theatre world.

That same automn, 1976,  I saw a big exhibition by Wladyslaw Hasior in Göteborg. The exhibition has stayed with me ever since.. And the future would cross my path with him later. I will come back to this.

After the three years of very intense work, often scheduled from morning to late evening, we had the opening night of the play that was called Resurrection. We got strong reactions and some times later, when we played at an obscure left wing youth club in Gothenburg, the Polish theatre Osmego Dnia happened to see us. It was the Polish/Swedish  photographer Johanna Helander who brought them to our performance. They wanted us to come and play in Poland. They talked about a festival in Lublin, Konfrontacje 1981…

The Magician of Lublin

To go to Lublin!? I had read ”The magician from Lublin” by Isaac B Singer, the Polish/Jewish writer. I loved the book, and I became, through Singer, very interested in the East European Jewish world that was exterminated by the Nazis. Singer was my favourite author for many years to come, and of course I looked forward to go to Lublin.

So we  went on a European tour with Ressurrection. We played at Akademia Ruchu`s stage near the Old Town. They, Akademia Ruchu  made a strong impact on us. We saw an immobile (!) play staging a bus journey. We saw also at the Cultural Palace something by Josef Szajna. We filmed during the performance. They were angry.

And then, in 1981, we visited the Konfrontacje Festival in Lublin. Poland was boiling with Solidarnosc dreams. The shops were empty. The people were full of hope.

The strongest thing, though, for me, was not the festival, but the visit to Maidanek. It shook me deeply. And was the first of many visits, culminating with our spectacle in 1986 in a barrack of Maidanek for surviving political prisoners. At this first visit in Maidanek I lost control of myself. I ran towards the fence, and tried to tear it down.

The Old town of Lublin had  a special atmosphere, full of history. We wanted to come back. We got many new friends, for example the people of  Teatr Provisorium and the other Lublin so called student theatres. And a young girl, Beata Ziemska, that we, a short time later, helped to go to Sweden, was our wonderful host.

”Ressurection” got very strong reactions in Lublin, and in the Biuletyn of the Festival there was written very good things about us. Actors are often insecure, and need to get  good feedback every now and then.  I was at that time often – and am probably still – suspicious of audiences aplauding after the play. An act of courtesy. This Biuletyn was different, they had interviewed spectators. And they were really enthusiastic. I kept it for a long time. Actually I still have it. Our play began in the streets, I was walking around, covered in bandages, with a red flag, saying HELLO. The Police arrested me. I continued the play in the Police car, still only saying HELLO… The Festival saved me from the police car.

In August 81 and 82 I was back in Poland again. Big demonstrations in Warsaw, I think it was in 82. I saw an old man being beaten by a Zomo man. I was all dressed in white, I had a big bouquet of flowers (with a little camera inside) I was walking around by the Old Town. The police stopped everybody from going into the Old Town… But when I came walking very slowly by myself dressed all in white, with the flowers, the police opened up their barrier for me! I walked alone over the big square at the entrance to the Old Town. Behind me people were fighting, running and screaming. This was, I think, the summer when the big flower crosses were lying in the center of Warsaw. Everything was so special. Verfremdung, one might say. 

The Camps

The unreality matched my visits to both Auschwitz and Maidanek..In Birkenau I was walking in  winter with a guide, a French speaking ex prisoner, who wanted to tell me many things. He had a vey intense way of comunicating. I didn`t understand much. He was really old.. When he talked about the war, it was like if it was still going on.  It was a thick fog, and the naked chimneys looked unreal. Suddenly I see a deer walking just a few meters away from us. I will never forget this.

In Lublin, I always stayed with my friend Malgorzata. From her attic window I had a view over Maidanek.   I had some contacts with the ex political prisoners. They had an association called Klub Maidanka. Very nice old people that told me their amazing stories. They said I could come with my theatre and play in a barrack in the Maidanek Camp. They wanted to arrange it.

By this time I had left Sweden and was working with an Italian theatre, Teatro Nucleo.

It was there I got the news about the Jaruzelski Coup in December. I phoned friends in Poland and Sweden from the local bar outside the theatre. It was a nightmare. And the telephone calls were much too expencive.

TEATER ALBATROSS and our crow

In 1984 I was back in Sweden. I formed Teater Albatross with my exwife. In the summer we went to Poznan to visit Osmego Dnia. Our plan was  to travel around in Poland for a while

later.  We brought a crow from Sweden. The crow got ill. It was all suddenly very dramatic. One night the crow died. I remember that just before he died, he was suddenly absolutely recovered, I woke my wife up: Look, he is OK! In the same moment he died. We went home to Sweden. My wife found it too heavy to be in Poland during that period. The people from Osmego Dnia thought that we returned home because the crow died. But that was not the case. Anyway, it amused them a lot.

In 1985 we had made a play, BLACK FLOWERS, about the Holocaust. We went on a tour to Poland. Osmego Dnia, Provisorium and Akademia Ruchu helped us. We played in Bialystok, Lomza, Torun, Bygdgoszsc, Katowice, Slupsk, Krakow, Poznan, Lodz, Lublin and Warsaw. We played in Dom Kultura`s , in theatres, in Student clubs. We played also in a gymnasium (lyceum) in Torun. Often, it was young people, somehow  outside the established society, that helped us. In some places the Mayor and very official people were involved. Then we got medals and vodka.

It was a strange time. We were not so wellknown in Sweden, and in the beginning it was somehow easier to sell our spectacle and get big audiences in Poland than in Sweden! Besides, in Poland we were extremely rich. In Sweden we had nothing. In Poland we ate Bif Tatarski, in Sweden plain spaghetti.

PAGART

We came back in 1986. This time the official Art-Agency, PAGART helped in organizing

the tour. The Background: When we were going to play in one of the Dom Kultury`s in Warsaw in `85, we went a week before playing (passing from Lomza to Torun) up to PAGART`s office in Warsaw. We wanted them to see our play. They were very unfriendly. They said they only supported professional theatres. Albatross was, according to them, just a student theatre. They were not interested. When we left the office (very angry because of the arrogance) we told again when and where we were going to play next Saturday in Warsaw. – Anyway, we played in Warsaw, in something which I remember looking like a big apartment, is that possible!?  After the play an old woman came to us. She was crying loudly. After a while we understood that it was the woman from PAGART. The boss. She was completely wild about our play. Suddenly she could speak German, and probably some English. She told us about her life, about the war, about the Home Army. She was sometimes crying,  some-times telling. She later became our friend. Her name, I think, was Alina Jablonska.

Partly because of this meeting  PAGART in `86 organized an International Student Theatre Festival in Stodola, the famous Student club in Warsaw. I think it was made in co-operation with Akademia Ruchu. We were happy to come back. I remember that the money for the boat trip to Poland was given to me in my hand by a Polish tourist visiting Gothenburg. The Boss didn’t want to have anything to do with the Western banks! Another peculiar thing: We wanted to get petrol money from PAGART.  We were a bit fed up with the fact that we, when we bought petrol, had to fill a canister, and then carry it to the car. And it had to be a Pole, that bought the petrol. So, most of our hos, nowadays famous theatre people in Poland have carried heavy canisters for us.  With PAGART helping us we thought there would be an end of this embarrising thing. No, no. Alina Jablonska said: Give some chocolate to the workers of the petrol station, and they will let you buy the petrol at Polish prices! Poland was always Poland. Our hosts still had to carry the heavy canisters.

In a barrack in Maidanek

I think it was during this tour that we played in a barrack in Maidanek for the ex political prisoners. It was in 1986, and Slawek Skop at Provisorium  in Lublin fascinated us and helped us a lot. I bought from him his Polish loudspeakers that I still use. He was dreaming of going out into the World, even of conquering the World, and we should help him and Provisorium to do that! Within a year Teatr Provisorium visited Sweden., both Stockholm and Gothenburg. In Gothenburg they played at the Angeredsteater, which was then an institutional theatre with many Stalinist people in the staff. I remember Provisorium telling me about the strange discussions after the play!

It was very special, a sort of holy atmospher to play in the barrack in Maidanek. Aproximately 40 ex prisoners, nearly all dead now, saw us. They were sitting completely quiet, immobile. None looked at the text. We were insecure. Were they bored? We talked during the lavish dinner they gave us afterwards, No, they were not bored! But,most of them had not been back inside Maidanek since the war. They had worked very much with the Klub Maidanka,  visiting schools, telling about their experiences, writing reports about their experiences and so forth. But to be back in the barrack was very strong. Then they were surprised, that our play was so Jewish. It was nice, but it surprised them! One of the old prisoners had also invited school children at the age of about 15 years to come. The youngsters were moved to be there with the old prisoners. And the the old ones were moved by being there with the young people. In our spectacle we had a big carousel made of glass, an idea that had emerged from the carousel outside the Warsaw ghetto, the carousel from the Campo di Fiore poem by Milosz.  Playing there in the barrack made history come back for me. The tivoli music and the beautiful coulors from the lighted, spinning carousel inside the barrack made fiction real. I was overwhelmed.

Tokalynga Teaterakademi i Halland

In 1988, Teater Albatros bought a big house in the countryside outside Gothenburg. We called the house Tokalynga Teaterakademi. Teater Albatross is still based there. Polish friends, actors and non-theatre people, have found their way to visit us.

Wladyslaw Hasior

In 1989 I got into a personal and artistic crisis.  After renovating our house we were preparing a new play. Suddenly, the work was so difficult. People were angry. The actors left. Also my wife left with my five year old daughter. I was completely alone in a gigantic house in the middle of the forest. I knew nobody living nearby. I went into a depression. I did nothing. No plans. Nothing. No paying of bills. There was only one thing that gave me some consolation: a program, a leaflet, about the Polish sculptor Wladyslaw Hasior. The program from the exhibition I had seen in 1976. I was so fascinated. One day, through a Swedish sculptor, I got to know that Hasior had an exhibition in Tallinn. I succeeded to get the telephone number to the biggest Art Gallery in Tallinn. I knew through the leaflet that Hasior spoke some French, and I got to speak to a man speaking, in a strange way, French. I could not really decide whether it was Hasior I was talking to or not, but I said to the man that I would come, at a certain date, to Tallinn and see the exhibition.

And I came to Tallinn. I found the Gallery and there was the exhibition. In the middle of the big room there was a man that looked like Hasior`s photo in the leaflet. He said to me: Monsieur Robert Jakobsson? It was him. I loved the exhibition.

I said to Hasior that I wanted to play theatre in  his exhibition. (I was surprised when I heard myself say it.)  –  A lovely idea, my next one is in Sodertalje, in Sweden! I went home, still depressed. After a while the Director of Sodertalje Art Gallery, phoned me: I´ve heard from Hasior that you will play theatre here!? I said that I was depressed, and had no idea what to perform. He said that Hasior wanted me to come May the 10:th, and that they would give me a lot of money! So, I couldn`t say no!

And one sunny April day, i started to get ideas, texts, images… I went to Sodertalje, I played my little play, the finale was  burning a pike that I was holding.

After a while Hasior came over the stage to me. Suddenly I saw how big he was. And now his eyes looked for mine! He gave me a true bear hug, taking my breath and said, with a strong voice: Teatr Hasiorski! – I thought it was a positive signal and was happy.

I went home again. Became depressed again. But Hasior convinced me to come to his next exhibition too, this time in Esbo, Finland. Playing there was also very nice.

The day after the show I asked Hasior if I had permission to make copies of some of his works, to have my own Hasior exhibition. He didn`t like the idea and said no but changed his mind when he saw how sad I was of his reaction.  – Ok, but you must call them replicas, not copies!

Through the coming years, until W Hasior’s death, I kept some contact with him. I visited him a couple of times in Zakopane – in his Museum where he gave me his special tea and told me incomprehensible stories in French. (We were very bad, both of us, in French.) I also visited him in Brussels, where he had an important exhibition. There I bought from him one of his favourite standar`s: The Winner. The Winner is still in the permanent Hasior exhibition in Tokalynga Teaterakademi. Welcome to visit, dear reader!

When Hasior died in 1999, I wrote an obituary in Dagens Nyheter ( The biggest morning paper in Sweden), I cut from the text:

”Hasior wanted, facing that Krakow was going to be the European Capitol of Culture in the year 2000, to build a wire system above the city, on which he was going to attach dolls with wings. Burning angels that would go between stations different from the usual ones”.

At home, in Tokalynga, (The name of the tiny village where Teater Albatross is situated) I started, now with some new collaborators, to make these replicas. It was a nice way of getting to know the neighbours, They gave me their rusted crap, old broken farmeing tools and so on… I needed those objects to be able to make the replicas of Hasior`s sculptures. And suddenly I was very active. The neighbours came to have a look at what we were doing. Some Polish friends like Zbyszek Morawski from Wroclaw, joined in helping me getting the things together. And we did not only make the replicas. I found so many lovely things through which I could also express myself that also my own sculptores took form. One day, telling about my depression, I asked myself: – depressed, why do I say I am depressed?! …

To the Teatr Laboratorium 

I started touring. The play was called: ”The Burning Man”. The content was to a large extent about my experiences in Poland. Especially in the Maidanek Concentration Camp, where I had experienced some personal extraordinary things. We played a lot. We were 3 men playing now. We got an invitation to Wroclaw, to play in the Teatr Laboratorium, Grotowski`s former theatre. This was in 1990. Exactly twenty years after I had seen the play that changed my life. And we were there now, to play for some of the same people.

A day after our last performance there I was stopped by a young girl in the street. She wanted to tell me something. She did not feel comfortable going to that theatre, because her father used to play there. The place was holy for her. But our performance was something she had loved, She wanted to thank us. Her father had died recently, His name was Ryszard Cieslak. He had lived and breathed through the theatre. She missed him. I remembered, that it was her father that had spellbound me the most. She was twenty years old. We became friends.

This meeting with what was left of the Teatr Laboratorium was important. Stefa Gardecka, a wonderful woman from the office, was to help us a lot. She also became a good friend.

Allen Ginsberg in Poland!

And when we a few years later, in 1994, had made a play about the life of Allen Ginsberg, the American poet, Stefa and Osmego Dnia and Teatr Provisorum helped us touring in Poland. We came to new and old places. At Osmego Dnia Teatr we had a workshop for youngsters.. This was very inspiring. The youngsters were full of life. I had the feeling that the americanisation that had swept through Poland after the Berlin Wall had fallen, was diminishing.

A nice new place was Teatr Kaana in Stettin. A rough theatre with a really worn theatre floor. Very kind people. Great audience. There was just one problem: We ate for free in a certain restaurant. After the food I like coffee with milk. And I had noticed – since 1970 –  that there usually was no milk in the restaurants. No fresh milk. So, I did not drink cofee in Polish restaurants! But as we were going to eat there for 5 days, and the waiter refused to get milk for me, I decided one day to take a walk after eating lunch, and buy the milk myself. The shop was surprisingly far away. Anway, I enjoyed my coffee with milk. After dinner the same day I wanted my milk with the coffee. (I had asked the waiter to put our milk in the refrigerator.) But in exactly the same way that he had said the other days, that  they don`t serve milk, he said it again.. We were surprised. – It is in the refrigerator, I said. –  No, we poured it out, as we don`t serve milk! The Berlin Wall still seemed to be there.

We went again to Poland in 94 and 95. Stefa Gardecka helped us, and so did Bureau Podroszy, a new very successful theatre from Poznan.

 To Kaziemerz Nad Wisla

In the summer of 1994 I went with Susanna, a friend, to Kaziemerz Nad Wisla. We stayed at the school-teachers boarding house. I wanted to see more of this legendary, former Jewish, village. Such a beautiful place! The village, the surroundings, the Wistula river! As I was walking in the footsteps of the Jewish history I was visiting the former synagogue. The woman that worked there told me, in a rough way, that it was a cinema, not a synagogue! In the end she  took away a black curtain, voilà, behind it was a big painting from the synagogue time. It was evident that she didn`t like me.

The day after I was talking to a theatre Director from Lodz. We were walking on the shore of Wistula, on the other side of the river there was a wonderful ruin of a castle. We were talking about different things. I said that it was strange to me that this town Kaziemerz, which had been a Jewish shtetl before the war, now was like this history had never happened,  so few signs of those horrific days. He was somehow unaware of the history! This educated man didn’t even seem to believe me! I was frustrated, and thought that I wanted to make a play about  the Polish- Jewish history and play it in the main square -Rynek- in Kaziemerz Nad Wisla.

We played street theatre about the Holocaust.

And it happened! In 1998 Teater Albatross came to Poland to play the play HOLY!, that told about the Jewish world that was annihilated in the Second World War. It was a street performance. With big Hasior-inspired sculptures.Teatr NN from Lublin helped us organizing a tour, both in the Lublin district, and all over Poland. In Lublin we played in the Old Town for more than 2500 people! In Kaziemerz nad Wisla, Deblin, Lubartow and Tykocin we had generally a very big and warm audience. In Lubartow, the audience of 700 people didn`t leave after the show. They saw us taking care of our props,  and pack the busses. And, after an hour or so, they started to drop off. Many came to me, or someone else of Albatross, to say aproximately: – Thank you. My name is Jacek, I work in the factory over there. Welcome back to our village. Hope to see you again! Goodbye! I think at least 40 people came to me like that! We were moved.

We also played in towns like Gdansk, Warshaw, Krakow and Walbrzych. Always big audiences. Some people followed us. We saw them in the audience again and again. One of those people gave us a drawing.  One woman gave us a beautiful ring after the show in Kazienmerz nad Wisla.

Of the widely discussed Polish Anti-Semitism we saw only very little. 

We were visited

When we were visiting Lublin in 1998 with HOLY!, we invited people to visit us at Tokalynga in Sweden. We were very surprised when 15 people came to visit in August the same year! A company sent their staff to us! And we were even more surprised when around 30 people came -a school class- the year after. Both groups stayed about a week.

********

After the 1998 tour with the outdoor spectacle HOLY! Albatross did not play in Poland for a long time.

Some years later, when I was back in Zakopane, in Hasior’s Museum, which was now empty of it’s creator something strange happened to me. A man took me by the arm. He took me into his house, to his TV, which was on. He said something incomprehensible and pointed to the TV, where an airoplane went straight into a skyscrape. Strange pictures, it looked like New York. He was very upset. This was in 2001 and I was with a fellow worker, Kristina Jacobsson, in Poland doing research for a new spectacle, The Orchestra, about the Women’s Orchestra of Auschwitz-Birkenau. A week later we understood what had happened in New York on September eleventh.

I end this story here. Someone just told me that Marek Grechuta has died. I am sad. I had the hope that one day he would COME BACK.

Robert Jakobsson  07 03 19

POLSKA. TEATR ALBATROSS. MOJE OSOBISTE PRZEŻYCIA.

Wrocław. 1970

Podczas Bożego Narodzenia  przyjaciele zapytali, czy  pojechałbym do Polski. Jeden z nich pożyczył  od ojca volvo. Dlaczego nie?

Jechaliśmy  drogą ze Świnoujścia przez lasy, na południe. Wyprzedziła nas wołga. Na tylnym siedzeniu mężczyzna w kapeluszu przyjaźnie do nas kiwał. Co za kraj!  Sympatyczni ludzie!  Byłem zaskoczony, kiedy ten sam mężczyzna zatrzymał nas w środku lasu. Chciał wymienić walutę. Słyszałem, że w Polsce nie wymienia się pieniędzy w bankach, zgodziłem się – facet wydawał się w porządku.

Okres noworoczny spędziliśmy we Wrocławiu – mieście, którego nazwy nie mogę wymówić do dziś. Zobaczyłem świat bardzo różny od Szwecji. Biedni, ale przyjaźni ludzie i niewiarygodnie tanie bary mleczne. Lubiłem bary mleczne!

Teatr nie interesował mnie wcale, ale poszedłem z kolegą na przedstawienie. I to było wielkie przeżycie. Jakby otworzyły się we mnie jakieś nowe drzwi. Świat wydał mi się rozległą przestrzenią, poczułem ogarniający mnie spokój. Postanowiłem, że zostanę aktorem. Wróciłem do Szwecji z płytami Demarczyk i Grechuty. Byli mi  bardzo bliscy – zwłaszcza Grechuta.

Jeszcze w Polsce zaprosiłem przyjaciół do restauracji. Byłem bogaty – w portfelu miałem pieniądze od mężczyzny z wołgi. Kiedy płaciłem, zrobiło się małe zamieszanie. Ludzie się śmiali. Nie rozumiałem. Okazało się, że moje „bogactwo” pochodzi z 1942 roku. Przestałem lubić mężczyznę w kapeluszu.

 Teatr. Zauroczenie i marzenia.

Realizacja marzeń o teatrze zajęła mi trochę czasu. Dopiero pięć lat po powrocie z Polski, ciągle pod wrażeniem tamtego doświadczenia, zacząłem swój teatr. Na uniwersytecie  pokazano nam zdjęcia ze spektaklu, który widziałem we Wrocławiu. Zrozumiałem, że to było legendarne „Apocalipsis cum figuris” Teatru Laboratorium Jerzego Grotowskiego. Kupiłem książki, czytałem artykuły. Opowiadałem wszystkim o teatrze Grotowskiego.

Początek. ELDTEATERN. 1976.

Założyliśmy z dwojgiem przyjaciół  Eldteatern. Myśleliśmy o teatrze dalekim od codzienności. Trenowaliśmy jak Grotowski i Odin Teatret. Pracowaliśmy poza miastem wykorzystując własne ćwiczenia. Przygotowaliśmy godzinny spektakl o rewolucji rosyjskiej. Nie mieliśmy żadnego kontaktu z „innym światem teatralnym”.

Jesienią zobaczyłem w Geteborgu wystawę Władysława Hasiora. To wrażenie pozostało ze mną na zawsze. Potem spotykałem Hasiora wiele razy.

Po trzech latach intensywnej pracy zagraliśmy premierę „Rezurekcji”. Wywołała silne reakcje. Kiedy graliśmy kolejny raz w mrocznym klubie młodzieżowym w Geteborgu, spektakl obejrzeli aktorzy Teatru Ósmego Dnia. Zaprosili nas na festiwal do Lublina. To miały być Konfrontacje 1981…

Sztukmistrz z Lublina

Jechać do Lublina? Czytałem „Sztukmistrza…” Singera. Pod wpływem tej książki zainteresowałem się wschodnioeuropejskimi żydami. Światem zniszczonym przez nazistów. Singer był moim ulubionym pisarzem. Oczywiście, że chciałem pojechać do Lublina!

Wyjechaliśmy na tournee z „Rezurekcją”. Graliśmy w Warszawie na scenie Akademii Ruchu, blisko Starego Miasta. Spektakl Akademii robił wrażenie – statyczna  przejażdżka autobusem! Widzieliśmy też przedstawienie Józefa Szajny w Pałacu Kultury. Nawet je silmowaliśmy. Nie byli zadowoleni.

Potem Konfrontacje w Lublinie. Polska żyła wtedy  marzeniami o Solidarności. Puste sklepy. Ludzie pełni nadziei.  Festiwal teatralny. A mną wstrząsnęła wizyta na Majdanku. To, co zobaczyłem spowodowało szok. Straciłem panowanie nad sobą. Biegłem wzdłuż ogrodzenia, chciałem je zniszczyć. Wracałem tam potem wiele razy.  Zagraliśmy nawet spektakl  w jednym z baraków dla więźniów politycznych.

Stare Miasto w Lublinie ma wyjątkową atmosferę minionego czasu. Chcieliśmy wrócić. Zwłaszcza, że teraz mieliśmy tu przyjaciół – ludzi z teatru Provisorium i z innych teatrów studenckich. Naszą gospodynią byłą  Beata Ziemska, młoda dziewczyna, której później pomogliśmy wyjechać do Szwecji.

„Rezurekcja” podobała się w Lublinie. W biuletynie festiwalu napisano o nas wiele miłych rzeczy. Aktorzy są często niepewni i potrzebują pochwał. Nie zawsze ufam oklaskom publiczności. Nieraz myślę, że wynikają z grzeczności. Biuletyn Konfrontacji był inny. Redakcja rozmawiała z widzami, którzy byli naprawdę entuzjastycznie nastawieni. Pamiętam do dziś. Przedstawienie zaczęliśmy na ulicy. Byłem zawinięty w bandaże, niosłem czerwoną flagę i do wszystkich przechodniów mówiłem „hello”. Zatrzymała mnie policja. W samochodzie policyjnym powtarzałem swoje „hello”. „Wyzwolili” mnie organizatorzy festiwalu.

Powroty. 1981. 1982.

Wracałem do Polski jeszcze w sierpniu 1981 i w 1982 roku. Pamiętam dużą demonstrację w Warszawie – chyba w 1982. Widziałem wtedy starego człowieka bitego przez ZOMO. Spacerowałem wokół Starego Miasta. Ubrany byłem na biało, a w ręce miałem duży bukiet kwiatów z ukrytą  kamerą w środku. Policja zatrzymywała wszystkich. Kiedy podszedłem powoli, w białym ubraniu z bukietem kwiatów – odsunęli barierkę i przepuścili mnie! Szedłem sam przez duży plac przy Starym Mieście. Za mną ludzie walczyli, biegali, krzyczeli. Było lato. W centrum Warszawy leżały duże krzyże ułożone z kwiatów. Wszystko było wyjątkowe. Jakieś odrealnione.

Obozy

W Auschwitz i na Majdanku też wszystko wydało mi się nierzeczywiste. Zimą w Birkenau chodziłem z francuskojęzycznym przewodnikiem – byłym więźniem, który dużo opowiadał. Był mało komunikatywny.  Nie rozumiałem wiele.  Kiedy mówił o wojnie zachowywał się tak, jakby jeszcze trwała. Była gęsta mgła, nagie kominy wyglądały jak ze snu. Nagle zobaczyłem jelenia przechodzącego kilka metrów od nas. Nie mogę tego zapomnieć.

W Lublinie zawsze zatrzymywałem się u mojej przyjaciółki. Z jej okna na strychu widać było Majdanek. Miałem kontakty z byłymi więźniami. Byli stowarzyszeni w Klubie Majdanka. Bardzo mili, starzy ludzie dużo mi opowiedzieli. Zaproponowali, żebym zagrał przedstawienie w jednym z baraków. Chcieli to zorganizować.

Pracowałem we Włoszech w Teatro Nucleo, kiedy dotarła do mnie wiadomość, że w Polsce Jaruzelski ogłosił stan wojenny. Z baru obok teatru dzwoniłem do przyjaciół w Szwecji i w Polsce. To był koszmar. A rozmowy były za drogie.

Albatross i wrona .1984.

Wróciłem do Szwecji. Z moją ówczesną żoną stworzyliśmy Teatr Albatross. Latem pojechaliśmy do Poznania odwiedzić Teatr Ósmego Dnia. Zabraliśmy naszą wronę. Planowaliśmy podróż do wielu miejsc, ale wrona zachorowała. Niespodziewanie sytuacja stała się dramatyczna. Pewnej nocy, przez moment, wrona zachowywała się jakby była zupełnie zdrowa. Obudziłem wtedy Nadię – „Zobacz, wszystko z nią w porządku!”. Kiedy to powiedziałem wrona zdechła. Wróciliśmy do Szwecji. Nadia nie najlepiej się czuła, nie chciała zostać w Polsce. Ludzie z Ósmego Dnia myśleli, że wracamy z powodu wrony. Ale to nie było to. W każdym razie, bardzo ich to ubawiło.

 „Czarne Kwiaty” i medale. 1985.

Ze sztuką o Holokauście „Czarne Kwiaty” pojechaliśmy w trasę po Polsce. Polscy przyjaciele pomogli nam ją zorganizować. Graliśmy w wielu miastach, w różnych miejscach. W domach kultury, teatrach, klubach studenckich. Wszędzie spotykaliśmy pomocnych  ludzi. Czasami nawet burmistrzów lub innych oficjeli. Wtedy dostawaliśmy medale i wódkę.

To był dziwny czas. W Szwecji nie byliśmy znani. Łatwiej było sprzedawać nasze spektakle w Polsce. Poza tym tutaj byliśmy bogaci. W Szwecji nie mieliśmy nic. W Polsce jedliśmy befsztyk tatarski, w Szwecji spaghetti.

PAGART. 1986.

Znów powrót. Tym razem wyjazd zorganizowała agencja artystyczna PAGART. Rok wcześniej chcieliśmy, żeby zobaczyli nasz spektakl, poszliśmy więc do biura PAGARTU z zaproszeniem. Byli bardzo nieprzyjemni. Powiedzieli, że wspierają tylko profesjonalistów. Dla nich byliśmy teatrem studenckim. Nie byli zainteresowani. Mimo wszystko zostawiliśmy zaproszenie. Graliśmy w miejscu, które zapamiętałem jako duże mieszkanie (czy to możliwe?). Po spektaklu podeszła do nas starsza pani. Płakała. Okazała się szefową PAGART-u. Mówiła po niemiecku i troszkę po angielsku. Opowiadała o swoim życiu, o wojnie, o Armii Krajowej. Mówiła i płakała. Zostaliśmy przyjaciółmi. Wydaje mi się, że nazywała się Alina Jabłońska.

Trochę z powodu tego spotkania, PAGART zorganizował w 1986 roku Międzynarodowy Festiwal Teatrów Studenckich w Stodole, warszawskim klubie studenckim. Wydaje mi się, że we współpracy z Akademią Ruchu. Byliśmy zachwyceni. Pamiętam, że pieniądze na prom do Polski dostaliśmy od polskiego turysty w Geteborgu. Szefostwo PAGARTU nie chciało mieć nic wspólnego z zachodnimi bankami. Poprosiliśmy tez o pieniądze na benzynę. Trochę mieliśmy dosyć noszenia jej w kanistrach. Osoba kupująca paliwo musiała być obywatelem polskim. Trudziliśmy, więc, naszych znajomych, znanych artystów, noszeniem  naszych  kanistrów. Myśleliśmy, że za pośrednictwem PAGART-u skończymy z tym procederem. Nic podobnego! Polska pozostała Polską.

Spektakl na Majdanku. 1986.

To chyba  podczas tej trasy graliśmy dla byłych więźniów w baraku na Majdanku. Musiało to być w 1986, kiedy Sławek Skop z Provisorium bardzo się w to zaangażował.(Kupiłem od niego polskie głośniki, które służą mi do dzisiaj).Marzył o wyjeździe i podboju świata, a my mieliśmy mu to ułatwić. Rok później teatr Provisorium występował w Sztokholmie i Geteborgu. W Geteborgu zagrali w Angeredsteater, w którego zespole było wielu stalinistów. Aktorzy z Provisorium opowiadali potem o dziwnych rozmowach po spektaklu.

Przedstawienie na Majdanku odbyło się w specyficznej, prawie świątecznej atmosferze. Naszą widownię stanowiło około czterdziestu byłych więźniów, z których wielu już nie żyje. Siedzieli w milczeniu i bezruchu. Żaden z nich nie patrzył na tłumaczenie tekstu. Czuliśmy się niepewnie. Nudzą się? Po przedstawieniu zaprosili nas na wystawny obiad. Nie, nie nudzili się, ale większość z nich była na Majdanku pierwszy raz od czasu wojny. Odwiedzali szkoły, opowiadali o swoich doświadczeniach, pisali o życiu w obozie, ale z daleka od tego miejsca. Powrót do baraku był wstrząsem.

Zaskoczyło ich, że nasza sztuka jest taka żydowska. Mile ich zaskoczyło.

W przedstawieni mieliśmy szklaną karuzelę – odniesienie do tej zza murów getta, o której pisał Miłosz w Campo di Fiori. Grając czułem, jak sceneria sprawia, że fikcja staje się rzeczywistością. Jak wnika we mnie historia.

Tokalynga Teaterakademi w Hallandii. 1988.

Na wsi, niedaleko Geteborga kupiłem budynek starej szkoły. Nazwaliśmy ten dom Tokalynga Teaterakademii. Teatr Albatross do dzisiaj ma tu swoją siedzibę. Przyjeżdżają do nas  polscy przyjaciele – aktorzy i ludzie niezwiązani z teatrem.

Władysław Hasior. 1989.

Dopadł mnie kryzys artystyczny i osobisty. W odnowionym domu przygotowywaliśmy nową premierę. Atmosfera była nie do zniesienia. W końcu zespół się rozpadł. Odeszła moja żona z córeczką. W gigantycznym domu w środku lasu zostałem sam. Nie znałem sąsiadów. Wpadłem w depresję. Nic nie robiłem. Żadnych planów. Żadnych rachunków. Bezmyślnie przeglądałem papiery. Znalazłem program wystawy Hasiora, którą widziałem w 1976 roku. Od znajomego rzeźbiarza dowiedziałem się o najbliższej, która miała być w Estonii. Zadzwoniłem do największej galerii sztuki w Tallinie. Mężczyzna, z którym rozmawiałem mówił po francusku. Nie wiedziałem, czy rozmawiam z Hasiorem, ale powiedziałem, że przyjeżdżam obejrzeć wystawę.

Kiedy wszedłem do galerii zobaczyłem człowieka podobnego do Hasiora ze zdjęcia w ulotce.  „Pan Robert Jakobsson?” – zapytał. To był on.

Wystawa mnie zafascynowała. Powiedziałem Hasiorowi, że chciałbym zagrać spektakl wśród jego obiektów. Sam byłem zaskoczony, że to się ze mnie wydobyło. „Wspaniały pomysł” – planował następną wystawę w Szwecji, w Sodertalje.  Wróciłem do domu. Kiedy zadzwoniono z Sodertalje ciągle byłem w depresji. Nie wiedziałem, co miałbym grać. Hasior chciał, żebym był 10. maja. Mieli mi dużo zapłacić. Nie mogłem odmówić.

W kwietniu wyszło słońce. Zaczęły pojawiać się pomysły, obrazy, teksty. Pojechałem do Sodertalje z króciutkim przedstawieniem, które kończyłem paleniem dzidy. Kiedy po występie Hasior przyszedł za kulisy, uderzyło mnie, że jest taki duży. Popatrzył mi w oczy. „Teatr hasiorski” – powiedział. Był zadowolony, a ja uznałem to za dobry znak.

W domu depresja. Obiecałem jednak Hasiorowi, że wezmę udział w kolejnej wystawie w Esbo, w Finlandii. I znów było miło.

Po spektaklu zapytałem, czy pozwoli mi zrobić kopie jego dzieł. Chciałem mieć swojego Hasiora. Nie zgodził się. Zmienił zdanie, kiedy zobaczył jak mnie to zasmuciło. Powinienem je tylko nazwać replikami, nie kopiami.

Do końca utrzymywaliśmy kontakt. Odwiedzałem go w Zakopanem, w jego muzeum, gdzie częstował mnie specjalną herbatą i snuł niezrozumiałe opowieści po francusku. Obaj fatalnie mówiliśmy w tym języku.

W Brukseli, gdzie miał ważną wystawę, kupiłem „Zwycięzcę” – jego ulubioną rzeźbę. Można ją oglądać w Tokalyndze.

Kiedy zmarł w 1999, w Dagens Nyheter, największej szwedzkiej gazecie, napisałem nekrolog: „Hasior chciał zobaczyć jak Kraków zostaje Europejską Stolicą Kultury w 2000 roku. Do drucianej konstrukcji wokół miasta zamierzał przymocować lalki ze skrzydłami. Ruchome płonące anioły”.

Zacząłem tworzyć repliki. Zbierałem od sąsiadów potrzebne mi przedmioty. Dawali mi zbędne rzeczy – zardzewiałe, stare, połamane. Przychodzili popatrzeć, co robimy. Pomagali mi przyjaciele- na przykład Zbyszek Morawski z Wrocławia. Nagle stałem się bardzo aktywny. Nie robiliśmy wyłącznie replik. Znalazłem nowy sposób ekspresji. Tworzyłem własne obiekty. Pewnego dnia opowiadając o swoim stanie zapytałem – „Depresja? Dlaczego mówię, ze mam depresję?”.

Teatr Laboratorium. 1990.

Zacząłem tournee. Sztuka miała tytuł „Płonący  człowiek”. Opowiadała o mojej polskiej historii. Zwłaszcza o doświadczeniach związanych z Majdankiem. Graliśmy dużo. We Wrocławiu zaproszono nas z przedstawieniem do Teatru Laboratorium. Dokładnie dwadzieścia lat po tym, jak zobaczyłem „Apokalipsis…”, od czego wszystko się zaczęło.  A teraz Teatr Albatross grał w tym samym miejscu dla tej samej publiczności.

Po ostatnim spektaklu zatrzymała mnie na ulicy dziewczyna. Chciała porozmawiać.  Powiedziała, że jej się podobało, chociaż czuła opór, żeby przyjść do tego Teatru. To miejsce było dla niej święte. Jej tato był tu aktorem. Nazywał się Ryszard Cieślak. Bardzo jej go brakowało. Pamiętałem, że to właśnie jej ojciec zrobił na mnie największe wrażenie. Miała dwadzieścia lat. Zostaliśmy przyjaciółmi.

Spotkania z tym, co pozostało z Teatru Laboratorium były bardzo ważne. Pomagała nam Stefa Gardecka, od zawsze związana z Teatrem. Ona też została dobrym przyjacielem.

Wyjazd z „Upadłymi Aniołami”. 1994.

Kilka lat później właśnie Stefa współorganizowała nasze kolejne występy w Polsce z przedstawieniem o Allanie Ginsbergu. Pojechaliśmy do starych i nowych miejsc. W siedzibie Teatru Ósmego Dnia prowadziliśmy warsztaty dla młodzieży. To było inspirujące. Uczestnicy warsztatów pełni energii. Miałem wrażenie, że amerykanizacja, która nastąpiła po upadku muru berlińskiego zmniejsza się.

Nowym miejscem był Teatr Kana w Szczecinie.  Surowe pomieszczenie z bardzo zniszczoną podłogą. Mili ludzie. Wspaniała publiczność. Miałem tylko jeden problem. Jadaliśmy w pewnej restauracji. Po jedzeniu lubię wypić kawę z mlekiem. Już dwadzieścia lat wcześniej zauważyłem, że w polskich restauracjach nie ma mleka. Świeżego mleka! Nie piłem więc kawy. Ale skoro w tej jadaliśmy przez pięć dni, postanowiłem je kupić i zostawić w dyspozycji kelnera. Sklep był zaskakująco daleko, ale myśl o poobiedniej kawie łagodziła wysiłek. Po kolacji, spokojnie, zamówiłem kawę z moim mlekiem. Kelner odmówił! Byłem zaskoczony. „Jest w lodówce” – powiedziałem. „Nie, wylaliśmy je, ponieważ nie podajemy mleka”. Tu mur berliński ciągle jeszcze trwał.

Kazimierz nad Wisłą, 1995.

Latem pojechałem z przyjaciółką do Kazimierza. Zatrzymaliśmy się w hotelu nauczycielskim. Chciałem poznać legendarne żydowskie miasto. Co za piękne miejsce! Miasto i rzeka. Chodząc po śladach historii doszliśmy do synagogi.  Kobieta pracująca tam powiedziała, że to kino! Potem jednak odsłoniła malowidło z czasów  synagogi.  Nie polubiła mnie. Dzień później rozmawiałem z dyrektorem teatru z Łodzi.  Spacerowaliśmy brzegiem Wisły. Po drugiej stronie piękne ruiny zamku. Mówiliśmy o różnych rzeczach. Powiedziałem, że dziwi mnie, że Kazimierz, przedwojenne miasto Żydów, zapomina o swojej historii. Ale ten wykształcony człowiek nic nie wiedział! Nie chciał mi wierzyć! Postanowiłem zrobić sztukę o polsko żydowskiej przeszłości i zagrać ją na głównym rynku w Kazimierzu.

Przedstawienie uliczne o Holokauście. 1998.

I stało się! Pojechaliśmy za sztuką „Holly!”. Opowiadała o zniszczonym przez wojnę żydowskim świecie. Graliśmy na ulicy. Naszą scenografię w dużej części stanowiły obiekty zainspirowane Hasiorem. W organizacji znów pomagali polscy przyjaciele. Występowaliśmy w Lublinie, Kazimierzu, Dęblinie, Lubartowie i Tykocinie. Oglądało nas bardzo dużo ludzi – w Lublinie przyszło ponad 2500 widzów. W Lubartowie publiczność nie rozeszła się od razu po spektaklu. Patrzyli jak składaliśmy rzeczy. Wielu z nich przychodziło, żeby się przedstawić i powiedzieć coś o sobie. Zapraszali nas znowu. Byliśmy wzruszeni.

Potem graliśmy jeszcze w Gdańsku, Warszawie, Krakowie i Wałbrzychu. Wszędzie dla dużej publiczności. Niektórzy jeździli za nami. Ktoś dał nam rysunek, ktoś inny pierścionek. Słyszeliśmy o polskim antysemityzmie, ale widzieliśmy go niewiele.

Odwiedziny. 1998.

Kiedy byliśmy w Lublinie zapraszaliśmy ludzi do odwiedzenia nas w Szwecji. Byliśmy zaskoczeni, kiedy w sierpniu tego samego roku zjechało piętnaście osób wysłanych do nas przez jakąś firmę. A jeszcze bardziej, kiedy w następnym przyjechała na tydzień cała klasa szkolna.

2001.

Długo nie występowaliśmy w Polsce. W końcu pojechaliśmy zbierać materiały do nowego spektaklu. Miał się nazywać „Orkiestra” i opowiadać o kobiecej orkiestrze w Auschwitz-Birkenau. Wstąpiłem do Zakopanego do Muzeum Hasiora. Pewien człowiek schwycił mnie za ramię, zaprowadził do swojego domu i posadził przed telewizorem. Mówił coś niezrozumiałego pokazując na ekran, na którym samolot leciał prosto w wieżowiec. Dziwny obraz. Miejsce wyglądało jak Nowy Jork. Mężczyzna był zmartwiony. Dopiero po tygodniu dotarło do nas, co się wydarzyło jedenastego września.

Tutaj kończę tę opowieść. Ktoś właśnie mi powiedział, że zmarł Marek Grechuta.  Smutno.  Myślę, ze pewnego dnia znów  WRÓCIMY.

Robert Jakobsson