Eldteaterns historia

I Göteborg bildade 1976 Ulf Skogsén, Pita Fridell och jag Eldteatern. Vi var uppfyllda av en längtan till kommunikation bortom vardagens spel. Inspirerade av Jungs arketyper, av Baudelaire och Leo Trotskij satte vi igång. Bakgrunden var den att sedan några år hade Ulf och jag arbetat i Hammarkullen på Fritidsgården där. Vi hade lyckats aktivera många ungdomar. Det var ungdomar med stora problem. För att komma vidare med detta ungdomsarbete började vi med teater… Att vi började med teater hade också att göra med att jag hade råkat se teater i Polen 1970. På den tiden hade jag inte det minsta intresse för teater eller konst, men den teaterupplevelsen satte djupa spår. Jag minns att jag förstummad upplevde ett oerhört lugn, det var som om världen åter blivit synlig, så stor och så verklig. Då bestämde jag mig för att börja med teater. Även om åren gick fanns upplevelsen kvar, och tanken att jag en dag skulle göra teater…

För att lära oss teater började Ulf och jag hösten 75 på Göteborgs Universitets Dramalinje, där vi mötte Pita som kom att arbeta med oss när vi gjorde en pjäs med ungdomarna i Hammarkullen, ”Hammarkullepjäsen”. Pita hade gjort mycket teater som barn, så hon hade lite erfarenheter av teater! Under dramastudierna såg jag plötsligt bilder från föreställningen jag sett i Polen! Det visade sig att det jag sett var världsberömt, det var Grotowskis föreställning ”Apocalypsis cum Figuris”. Jag var mycket förvånad. I boken stod att danska Odinteatret var något liknande, vi ringde dit, och bara några dagar senare var vi, de flesta eleverna från Dramatiken, i Danmark och hälsade på Odinteatret. Vi såg teater, ”Dansenes Bog”, och vi hade alla starka reaktioner på denna Odin-föreställning. Hemkomna till Göteborg bildade vi efter den starka Odinupplevelsen Eldteatern. Ulf hittade på namnet. Nu ville vi utveckla våra egna visioner.

Robert, i Uppståndelsen, på Kulturhuset, antagligen ”Kritikersymposiet”.

Vi hade inte riktigt tid med ungdomarna, nu skulle vi själva göra storverk! Vi råkade under en period träffa en man,
Ingemar Lindh, som arbetat både med Grotowski och Odinteatret. Han lärde oss mycket. Vi bråkade en del med Dramautbildningen, ibland var det tal om att jag skulle relegeras! Ulf brukade tala mer förståeligt och mindre upphetsat. Ulf gjorde våra tankar mer förståeliga. Ulf räddade vårt anseende.

76-79 arbetade vi -mer än tre år- på att göra en pjäs! Heltid. Det var en mycket speciell tid. Vi levde på en slags mer eller
mindre olagliga studiecirklar, som gav var och en av oss 700 kr i månaden. På dessa pengar levde vi. Vi arbetade mycket på landet. Lånade bygdegårdar i Bohuslän (vid Bokenäset) och i Västergötland (utanför Ulricehamn där Pitas mormor hade ett gammalt torp.) Det var i sanning som en saga: Vi arbetade 6 dagar i veckan, ofta från 9 på morgonen till 9 på kvällen. En ledde, de två andra arbetade. Egentligen kunde vi ju inget om teater, så det var ingen enkel tid. Vi ville ju göra något extraordinärt, vi var mycket nedlåtande mot den teater som var den gängse då. Det var en tid av politisk, förutsägbar teater. I Göteborg härjade KFML-r som värst… Pjäsen hade som utgångspunkt Baudelaires prosadikt ”Berusa er!” I dikten säger Baudelaire: ”Berusa er! Med vin, med poesi, eller med dygd, allt efter ert behag!” Vår föreställning utgick från denna trehövdade berusning; drogens, konstens och moralens berusning.

Dygdens berusning blev den ryska revolutionens frihetsdrömmar. Föreställningen, som till sist fick namnet ”Uppståndelsen” hade premiär 1979. År 1978 hade vi dock premiär på en tidigare version av föreställningen, Medan Tid Är. Detta på Arbetarinstitutet i Göteborg. Den lades dock snabbt ner. Medan Tid Är var en oslipad föreställning, gjord av tre passionerade autodidakter. När föreställningen var slut brukade en total tystnad råda. Vi fick sällan applådtack. Ofta sa någon högt, ” det här var det sämsta jag har sett !” Det satt ofta publik kvar och grät. Vår föreställning var så annorlunda, att jag tror att den gick utanför teaterns konventioner vad gäller mötet skådespelare – publik. Men som sagt, ett år senare hade Uppståndelsen premiär. Den var mer som ”teater ska vara”, den fick alltid applåder.

78 – 79 arbetade vi mest med föreställningen i Göteborg, på Backa Fritidsgård där Nationalteatern flyttat ut, och senare på Sprängkullen, det röda allaktivitetshuset. Vi trodde först att vi skulle bli motarbetade av Sprängkullen, för att vår pjäs Uppståndelsen var för mångtydig och extrem. Till vår glädje märkte vi att ungdomsmiljön runt Sprängkullen tog vår pjäs till sitt hjärta, och vi fick snart en fast scen på Sprängkullen, där vi sedan höll till. Ibland var det sedan så att vi mer eller mindre kom att driva Sprängkullen under perioder, de sista åren stället fanns! Internationella Teaterfestivaler hölls. Vi arbetade upp en rätt stor publik som var intresserad av alternativ, expressiv teater.

Uppståndelsen blev snart inbjuden till många länder, och fick ofta extremt goda recensioner. Ibland skrev t ex tyska tidningar att vi var bland de bästa teatrarna i världen! En tysk tidning skrev att bara T Kantor gick att jämföra! Vi turnerade dessutom i Polen, Italien, Frankrike, Norge, Danmark… I Frankrike spelade vi på Nancyfestivalen, en världsteaterfestival dit bara en svensk teatergrupp tidigare inbjudits! Vi spelade på Fassbinders teater i Frankfurt Am Main, det var ett väldigt hallå när vi spelade i Milano…

Men vår relativa framgång hade också kostat på! Vi blev t ex, tyckte vi, påhoppade av GT:s Bo Lundin. Han såg Medan Tid Är och skrev –78, att vi var borgerlighetens nya teater… Vi svarade (detta är ett utdrag ur vårt svar.) i GT:

”….Det som sker på scenen skall i en betydelse vara sannare än det vi normalt upplever i vardagen. Något att hålla fast vid och komma ihåg när man lämnar teatern. En ton. Något som brutit igenom stelnade förväntningar, konventioner och dogmer. En utgångspunkt för ett avstamp. En möjlighet att kunna skilja lögn från sanning. Ett reningsbad för själen.
Denna teater får inte fångas av det ” politiska flummet” som idag präglar mycket av konsten och snävar in den och i många fall blir fördummande och förenklande. Vi söker en total teater som bryter med det främlingsskap, den uppdelning av människor och ting i kategorier och fack, som vi lever med idag! I just den konstnärliga situationen finns en möjlighet till ett brott med samtidskulturen, ett brott med vardagen. I detta brott finns möjlighet till ” öppenhjärtlighet ” och ” ärlighet” . Hela människan med sin besatthet och asocialitet kan träda fram. Också tron på människan och kärleken till livet.”

Jag tror Ulf skrev det mesta av vårt svar. Jag tycker fortfarande att orden inspirerar. 1980 lämnade jag Eldteatern och Sverige för Teatro Nucleo i Italien. Senare bildade jag Teater Albatross. Det är en annan historia. Ulf och Pita blev kvar i Göteborg. Jag har senare rotat mig i Halland, på Tokalynga Teaterakademi. Men en sista sak: Vi brukade kalla vår teater, Eldteatern, ” apolitisk” . Märkligt. När jag tänker tillbaka var det väl inga som gjorde så politisk teater som vi gjorde. Ibland tar det några år innan självinsikt! För Folke Edwards, Röda Sten. Med anledning av utställningen ”Avantgarde i Göteborg 1950-1980”.

Robert Jakobsson, Tokalynga, 7 maj 2002.

Till detta kan fogas att, 20 år efter att jag sett Grotowskis föreställning i Wroclaw, blev vi, Teater Albatross, inbjudna att spela på Teatr Laboratorium. Det var märkligt att komma tillbaka dit. Vi spelade, vi undrade om vad publiken egentligen hade tyckt om oss…

Ett par dagar senare blev jag stannad av en söt flicka på gatan. Hon berättade blygt på stapplande språk om att hon sett vår föreställning. Att det hade varit svårt för henne att gå dit. Hennes pappa, som just dött i cancer, hade nämligen spelat där. Hon ville inte se något som inte var bra där. Hon ville tacka. Hon tyckte väldigt mycket om vad hon sett! Hennes pappa hette Ryszard Cieslak, han hade brukat spela huvudrollen i Grotowskis föreställningar. (Just denne skådespelare tyckte jag var vidunderligt bra!) Hon var väldigt ledsen att pappan dött. Han hade bara haft tid för teatern. Hon hette Agnietszka Zieslak och var 20 år gammal.
Bilden nedan: Från Medan Tid Är, första versionen av Uppståndelsen. Ulf spelade drinkare så bra att publiken utanför Ulricehamn var bekymrade över att vi hade med en alkoholist i gruppen!