Känslighet och teater

Världen är hård. Konstnären bör vara känslig nog att få pansar på fall! 

Träningen kan ses i detta sammanhang. Daglig dos av återvändande till sin trädgård, till den större världen.

Jag minns en del konkreta händelser i samband med träningen:

Jag minns Eldteaterntiden på Sprängkullen, hur vi genomförde ett långt pass med att gå fram och tillbaka.  Malgorzata Kubiak ledde. Femton steg fram och femton steg bakåt. Timmarna passerade.  De flesta hade gått, uttråkade. Själv blev jag mer och mer tagen av denna enkla uppgift. Den blev dramatisk i mitt inre.

Plötsligt dök en okänd människa upp. Han behövde ordna något vid en vägg med proppar.  Han var nån slags vaktmästare. Jag lyckades hålla min koncentration på övningen, men förstod att jag måste hjälpa honom… Jag gick mina steg, närmade mig en vägg full med proppar, kanske trettio proppar, hela husets elsystem, alla propparna plus en mängd andra kontakter etc! Då jag befann mig nära sa jag lugnt utan att titta mot personen: ”det är den!” om en propp. Jag visste det bara. Det visade sig riktigt, och snart gick människan. Jag var kvar i min koncentration. Sällan hade jag haft en större uppgift! Femton steg.

Hos Teatro Nucleo. En tidig morgon. Jag tränade själv. Teatro Nucleo skulle komma hem från en turné i Tyskland. Plötsligt, svettig, mitt i träningen, får jag en slags insikt. Svårt att beskriva skillnaden mot en dagdröm. Ändå fanns det en tydlig skillnad. Insikten var att Cora och Horazio inte längre var ett par! Att Cora nu är ihop med Antonio!

När de, ett par timmar senare kom, hela gänget, tog Pucchio mig åt sidan för att berätta något viktigt. Innan han kommit till sak, sa jag helt lugnt till honom att jag visste… Att Cora och Antonio nu var ett par. Att det skulle bli besvärligt… Pucchio, först väldigt överraskad, trodde nog att någon annan berättat…

Till denna historia kan tillfogas att jag inte en sekund tänkt tanken att det skulle ta slut mellan Cora och Horazio, gruppens ledare.

En annan dag hos Nucleo. Efter en dags lång träning med att framarbeta en mycket exakt koreografi, något jag brukar kalla ett ”sekvensarbete”, såg jag plötsligt i arbetsrummet en grupp människor klädda som kyrkans folk. De hade kläder i starka färger, guld och symmetriskt vackert. De såg stränga ut. De tittade på mig. ”En hallucination”, tänkte jag, och skakade bort bilden.  Fortsatte sekvensarbetet. – Jag ville bli klar.

Så kom de tillbaka. Helt stilla tittade de återkommande på mig. Jag var ensam på teatern, det var en söndag, mentalsjukhuset var inbäddat i natten. – Plötsligt blev jag rädd, liksom osäker. När jag cyklade hem, missmodig, kom en stark känsla, ”Jag skulle ha talat med dem! Frågat vilka de var…” Under en period hoppades jag se dem igen…

Jag minns en kurs Svante och jag ledde i Dalarna, kanske 1988. Detta var en sommar då vi hade två workshops i Dalarna, båda fulla av märkligt intensiva händelser.

Under den andra av de två kurserna hände följande: Svante ledde kursmomentet, jag var med som elev. (Vi gjorde ofta så.) Vi var alla, kanske 17 personer, ute med ögonbindlar på.[/vc_column_text][/vc_column_inner][vc_column_inner width=”1/2″][vc_column_text]Vi rörde oss i naturen, med den försiktighet och känslighet som förblindningen ger. Jag var hemligt förälskad i en av kursdeltagarna, det färgade min värld under övningen.  Svante trummade oss i olika riktningar. Efter en lång stund hade vi stapplat in i arbets-salen. Eller: Jag antog att det var arbets-salen. Vi dansade där till musiken. Plötsligt flög något starkt in i mig, jag bröt dansen, gick med bestämda steg mot något håll, böjde mig ner och – tog målmedvetet en hand som var där! Jag började röra mig med denna människa. Det blev intensivt, Svante lät de andra titta på vår blinda dans. Jag minns att jag slängde mig i långa kullerbyttor och gjorde olika språng! Som om jag – och vi – var osårbara. Det var en mycket stark upplevelse. Vi var båda rejält tagna.  Kvinnan var den kvinna jag förälskat mig i.

Jag minns en höst när Martin och Johan och jag gjort chi gong var morgon kl 09 15 ute på gräsplanen. Vi förberedde en ny version av Den Brinnande Mannen. Hösten hade blivit kallare och kallare.

Vi stod ute i den lättande dimman, efter att vi hållit på en stund försvann plötsligt Martin. Det kändes så märkligt! Som ett sabotage. Man går inte ifrån en sådan träning. I vilket fall: En märklig längtan efter mannagrynsgröt kom över mig. Det var på gränsen att jag faktiskt ropat åt Martin: ”Sätt på mannagrynsgröt”. Nån halvtimme senare, när Johan och jag avslutat träningen jag till Martin: ”låt oss göra mannagrynsgröt!” – Jag hann dock inte säga det, för att Martin sa: Vet du vad! Jag fick en sådan lust efter mannagrynsgröt när vi var ute, så jag gick in, jag har gjort mannagrynsgröt!

Till saken hör att vi aldrig talat om mannagrynsgröt, aldrig ätit det tillsammans!

Från en kurssituation i mitten av nittiotalet på Tokalynga: Jag ledde en teaterkurs. Plötsligt tappade jag mitt självförtroende.  Mer och mer. Olika kursdeltagare talade om vilka fantastiska saker de upplevt på andra kurser. Till sist var jag helt tom. Jag sa att vi kunde ta en kort paus.

Så skulle vi börja igen. Jag kände paniken komma. Det enda jag orkade säga var: Vi ställer oss i en ring! Där stod vi, i en ring. Höll händerna, som brukligt är. Min panik blev värre och värre, just när jag kände att jag skulle ramla ner på golvet, jag orkade inte mer, kände jag en varm hand på min högra axel. En hand med tyngd och värme. Sällan har jag blivit mer överraskad. Och ändå inte, När detta skedde var det samtidigt helt normalt. Behöver jag säga att resten av kursdagen gick utmärkt!?

En annan intressant händelse var hur pjäsen I Skuggan av Hatet växer Blommor föddes… Jag har skrivit om det i anslutning till föreställningen.

Jag minns en kurs på Dala-Teatern. Anders Öhrn hade bjudit dit mig. Vi var inte så många. De flesta skådisar brydde sig inte. Men den f d teaterchefen Eyvind Andersen och några till var med. Vi hade några trevliga dagar. Den sista dagen hade jag avslutat dagen med massage, jag hade gett Eyvind massage.  Vi bytte om, folk gick, det var helgledigt. Bara Eyvind och jag var kvar, då jag frågade Eyvind, hur gammal hans son var?! Eyvind tog lång tid på sig. Inget svar. Jag fick en stark känsla av att han skulle svara ”- arton år”, men efter en lång stunds tystnad fick jag upplevelsen att han räknade om, och nu kom fram till  nitton år… Till sist sa han just detta, ”-nitton år”. Jag frågade varför det tog så lång tid? –Jo, han hade först fått för sig att sonen var arton, så hade han kommit på att sonen var nitton…