Odin – 50 år!

Några dagar på Odin Teatret i Danmark sommaren 2014.

”Odin Teatret fyller 50 år!” Så stod det i ett mail vi fick för ett tag sedan. Teater Albatross var inbjudna till festligheter! Man skulle ge en flaska champagne i present!

Lördag den 21 juni skulle vi få se deras senaste föreställning, The Chronic Life”. På söndagen förväntades en mängd aktiviteter. Eftersom vi i Teater Albatross arbetat hiskligt mycket med nypremiär på pjäsen ”HELIG!”, så hade vi inte tid att fördjupa oss i vad som kunde vankas.

Holstebro, så heter staden där Odin Teatret håller till. Där skulle festen hållas! På Jyllands västkust. Redan på 60-talet bestämde sig byns ledning för att satsa på kultur, och speciellt på Odin. Även om befolkningen tyckte att denna avant-garde teater var svårsmält, och allmänt konstig, så höll kommunledningen kvar stödet till dessa intensivt arbetande teatermänniskor, som uppstått genom att en italiensk sjöman gick iland i Norge och frågade dem som inte kommit in på scenskolan i Oslo, om de ville viga sitt liv- tillsammans med honom – åt teatern.

Sjömannen hette Eugenio Barba och de kom som sagt att kalla sig Odin Teatret. Eugenio hade tidigare varit lärling hos Jerzy Grotowski, en nydanande teaterman från Polen.

Snart flyttade de till Holstebro, staden som satsade på kulturen.

Det var dessa två herrar som var kulturvisionärerna i Holstebro! Som försvarade Odin Teatret i vått och torrt.

Än idag, nästan 50 år senare, är kulturen unikt viktig i Holstebro. Konstnärer vallfärdar från hela världen för att vara med på denna vecka av fest som hålls var sommar i Holstebro. Och nu är byborna med på festen, och har tagit Odin Teatret till sina hjärtan!

2
Odin Teatret på besök i ‘kommunhuset strax efter de anlänt till Holserbro

Åsa och jag från Teater Albatross kom på lördagen till Holstebro, med champagnen i högra handen. Vi såg ”The Chronic Life”; en vad gäller Odin Teatret relativt ung föreställning, som har spelats i 2 år. En föreställning om… Ja, om vadå?! Odin Teatrets föreställningar är unika. Ej lättolkade. Aldrig tråkiga. Ofta virtuosa i hantverket. Svettiga och överraskande. I någon mening drömska. Alltid ackompanjerade av livemusik. Alla spelar och sjunger. När de inte är på styltor eller går på lina…

The Chronic Life, som jag nu såg för andra gången, är för mig en slags fresk över den grymma samtid vi lever i, och är tillägnad Anna Politkovskaja. Den speglar en frihetskamp, som t ex den i Tjetjenien, vilken är lika omöjlig som status quo är omöjligt… Pjäsen är bitvis väldigt rolig, men hoppet försvinner i takt med att jätte-isbiten smälter! Enligt programmet handlar den om framtiden, men jag tror att var och en som ser denna föreställning, ser och tolkar den på sitt eget sätt. Den har en förmåga att leta sig in under huden. Jag lägger speciellt märke till Iben Nagel Rasmussen. Hon har förundrat och inspirerat människor runt om i världen alltsedan 60-talet… Hennes fysiska utspel är imponerande, känsligt och vackert. Eller Tage Larsen; också en legendarisk skådespelare. Han har hittat en sådan självklar humor. Man får ingen som helst känsla av att åldern har blivit ett problem för dessa expressiva skådespelare! Enligt Eugenio säger publikens kommentarer till deras föreställningar mer om var kommenterande människa, än om själva föreställningen!

Men först, tidigare på lördagseftermiddagen, hade vi sett en slags installation, en video som täckte två stora vita väggar – och ett av veckat tyg vitt golv. Bilder virvlade förbi, detta var en födelsedagsgåva från en filmare! Skådespelarna visades när de var unga, i södra Italien, bland vitkalkade hus, med ungdomens vitalitet, med träningssekvenser – bilder blandade med dokumenterande filmklipp – en väl vald musik gjorde evenemanget till ett äventyr. Bilder, bilder, bilder! Odin Teatret liknar W Hasior, den polske skulptören. Också han älskade den frusna magin: fotot. Gåvan till var och en som tittar. Frusen tid.

1

De två ledarna för kommunen

Filmen, om man får kalla det vi såg så, berättade historien om Odin Teatret, och hur dessa självlärda konstnärer lade världen för sina fötter, hur gator och torg fylldes av fantasins sagor, av smärtans humor, hur teatersalar fylldes av en teater som närmar sig ritualen, som i land efter land fått publiken att sitta tyst efter föreställningarna.

Odin Teatret i Peru

4

Odin Teatret i New York

Gatuföreställning med Torgeir Wethal

Förväntansfullt inväntade vi söndagen.

Kall morgon. Vi kom till en park. Mycket folk. Klar himmel. Snart blev det varmt. Odin Teatret uppträdde med massor av assistans. Exempel- vis så var det en stor grupp av, antog jag, danska ungdomar i vita fantasieggande kläder. Senare visade det sig att just denna grupp av ung- domar var musiker, och kom från Italien. Föreställningen skedde på en kulle, varför publiken kunde se bra. Hela den stora spelytan var täckt av ett gult tyg, ett tyg som rörde sig som snabba krusningar när vinden tog i. Det var som om de spelade i ett gult hav. Oerhört vackert. Här och där stod en och samma skulptur i olika storlekar.

[/vc_column_text][/vc_column_inner][vc_column_inner width=”1/2″][vc_column_text]

Inför mer än tusen människor, under temat ”Framtiden” skedde något mycket rörande. Första tredjedelen.

Förväntansfullt inväntade vi söndagen.

Kall morgon. Vi kom till en park. Mycket folk. Klar himmel. Snart blev det varmt. Odin Teatret uppträdde med massor av assistens. Exempelvis så var det en stor grupp av, antog jag, danska ungdomar i vita fantasieggande kläder. Senare visade det sig att just denna grupp av ungdomar var musiker, och kom från Italien. Föreställningen skedde på en kulle, varför publiken kunde se bra. Hela den stora spelytan var täckt av ett gult tyg, ett tyg som rörde sig som snabba krusningar när vinden tog i. Det var som om de spelade i ett gult hav. Oerhört vackert. Här och där stod en och samma skulptur i olika storlekar.

Inför mer än tusen människor, under temat ”Framtiden” skedde något mycket rörande. Första tredjedelen.

Det var som vanligt när Odin Teatret är med: Spännande, makalöst utarbetade figurer (vissa figurer har nog mer än trettio år på nacken), mycket humor och drastiska situationer med födelse och död. Detta, ofta ordlösa spel, ackompanjerades av västerländsk musik spelad av folk med härliga masker, en del på styltor. Vidare var där aktörer från Bali och Brasilien som spelade på sina traditionella instrument. Det var en nåd att stå där i solen och tillsammans med Holstebrobefolkningen se detta opretentiösa artisteri! En jättebjörn sjöng ”björnen sover”, han skingrade de unga pojkarna, kenyaner, som omringat några unga, traditionellt dansande, balineserskor. Det var bortom skratt och gråt. Helt enkelt väldigt fint.

Roberta och Iben från Odin dansade, sjöng och drev med oss och sig själva. Dansade runt med en vitalitet som fick mig att häpna. De sjöng väl så bra, som i ungdomens dagar.

Vänner till Odin spelade med jättehuvuden, musik och gester, en liten berättelse om ”Future for sale”… Efter en rad dråpliga förvecklingar slutade det hela med ”NO Future for sale”. Slutet gott. Allting, verkligen: allting gott.

Odin Teater i sorg vid Torgeir Wethals begravning. 

– För sedan fortsatte det, med  ljud, trummor, trumpeter och högljudda röster. Vi vände oss om. Och såg floden. Nu brann den! Jättebokstäver ODIN TEATRET 50 ÅR! Och en ensam dansande från Bali syntes på en flotte mitt i vattnet! Dessutom en mängd musiker på andra sidan floden.

Alla sjöng tillsammans en sång om skulpturen som stått på kullen. Jag förstod att det var en Giacomettiskulptur, att stadens menighet under lång tid varit upprörd över ledningens slöseri, varför köpa för dyra pengar en skulptur, föreställande en utmärglad tös?

Så flög de iväg, skulpturerna! Det var som om både Giacometti och Odin Teatret flög till himlen!

Så följde en matpaus. Tid att träffa de andra inbjudna gästerna. Det visade sig att vi som var inbjudna, jag hörde någon nämna siffran 500 personer, vi var ”the secret people”, vi kom från hela världen. Få från Norden, t o m rätt få från Danmark. Mest var det nog italienare, Eugenio är ju därifrån.

Åsa och jag talade mycket med en kvinna från Kongo, med en israel, med diverse personer från Italien, Spanien och Sydamerika. Med Chris Torch och Maria Ericson från Sverige. Och med en massa fler, stämningen var hög, öppen och skojfrisk.

Klockan 16 började nästa del ”Att se tillbaka!”. Andra delen av en trilogi.

En blandning av en indisk rit med ett stort gäng indier som kommunicerade med ormen i underjorden, och Odin Teatret, som spelade igenom en mängd kända scener från tidigare föreställningar. Till sist hade skådespelarna slängt alla sina kläder från båten ”Talabot”, varifrån spelet gavs – när det inte försiggick i träden eller på en jättesandhög. Senare kom en bulldozer; den grävde en stor grop där alla kläderna begravdes. När hålet hade fyllts av sand blev det en gunga satt på denna plats! Några kenyanska unga killar provade gungan!

Igen förvånades vi av all vitalitet, av den oerhörda fantasirikedomen som döljer sig i de överväldigande uttrycken!

Indierna slutförde sin ritual, som försiggick parallellt med Odin Teatrets retrospektiva infallsrika föreställning. Odins ritual med begravda kläder blev en pendang till indiernas uråldriga ritual, som kom att införliva och överlappa Odins föreställningsrit! De båda riterna flöt på något sätt samman!

Gungan, leken, står kvar för framtiden!

(Intressant är för övrigt att Teater Albatross har arbetat i Sydafrika, i Pondoland, och även där har man uppfattningen att den stora ormen, som människan inte bör störa, styr i underjorden.)

Överväldigade hade Åsa och jag någon timmes paus innan avskedsfesten. Klockan nio på söndagskvällen kom del tre i trilogin: Alexanders hemlighet. Namnet anspelar på Alexander den Stores framgångar. Hur viktig han menade att god mat och umgänge var. Och sånger till maten.

Där satt vi, några hundra människor, runt höbalar. På höbalar. Höet värmde. Det var kallt. Vi serverades champagne! Och god mat. Alla dessa människor, alla språk! Vi satt bredvid en taiwanesiska och en israel. Mycket rörde sig i huvudet, många av oss inbjudna blev deltagare i en orkester av klockor, stämda i olika toner. Kvällen blev natt. Vi hade varit med om något att minnas för livet!

Tokalynga 26/6 2014 – Robert Jakobsson

Ps. Efteråt tänkte jag på att Odin Teatret ofta omtalas relativt nedlåtande bland teatermänniskor i Sverige och i Danmark. Jag är själv en del av teatervärlden, jag vet att det är så. När jag stod och tittade på föreställningen på kullen, på det gula jättetyget, så sade någon i förbifarten: ”Så var det med H C Andersen. De kallade honom Apekatten. Han hade ett rykte om sig att ofta vara utomlands. När han kom hem till Danmark sa man: Nu är Apekatten tillbaka. Är han inte lite fånig, apekatten?” Ds.

Vad är Odin Teatret?

– För kulturministern i Colombia lät det så här när han kom till Danmark för att besöka Odin Teatret på deras 50-års- dag:

Nu är jag här, och är djupt rörd av ställets vibrerande atmosfär. Detta är min pilgrimsresa till Mecka! Odin-Teatret är ett exempel på en konstnärlig ärlighet, som alla vi, som lever med och av konst, kan lära av. Odin-Teatret har skapat en teatervärld som inbegriper traditioner från många kulturer, de spelar teater som inte skall förstås, utan upplevas, kännas.

Odin-Teatret?

– Bildades 1964 i Oslo.
– Har spelat i 63 länder.
– Har eget bokförlag och har gett ut en mängd filmer.
– Har parallellt med föreställningar drivit internationella pedagogiska teaterseminarier, ofta med pedagoger från Indien och Bali. Eugenio är drivkraften bakom dessa seminarier. Barba har skrivit många böcker om skådespelarens arbete, om teater. Hans ”My apprenticeship in Poland” – om tiden hos Teatr Laboratorium, är mycket intressant!
– Speciellt i Sydamerika är i stort sett alla teatrar påverkade av Odin Teatret.
– Eugenio Barba, ledaren, hade ett arbete som lärling hos Jerzy Grotowski bakom sig när han var med och bildade Odin Teatret.
– Barba har fått otaliga priser, med Gunther Grass, Ingemar Bergman och Peter Brook delar han Sonningpriset. Han är vidare gästprofessor på fler än tio universitet världen över.
– Många internationella teaterteoretiker menar att Barba och Odin Teatret är väl så viktiga i teaterhistorien, som Gro- tovski och Stanislavskij.
– Gruppen har bestämt, att när de inte orkar arbeta längre, så skall gruppen upplösas. Den dör med medlemmarna! De drivande i gruppen är alla i pensionsåldern, t ex är Eugenio 78 år.