Reflektioner av Robert Jakobsson

Vi lever i en hård och ojämlik värld. Ekonomiska imperier styr utvecklingen, inte människors behov. Och behoven, våra behov, skapas och återskapas av reklam. Människor måste prestera för att lyckas. De rika har en tendens att hålla kvar sin rikedom. Fattiglapparna ser sällan någon ljusning. Vår världs naturresurser utnyttjas i en accelererande omfattning. Haven töms, luften är inte längre ren och kåkstäder är vad jag förstår världsmajoritetens hem. Som våra vänner i Kongo säger: Byn, den traditionella byn, snart finns den inte längre, inte ens i Afrika.

Människan har sedan tidernas begynnelse haft metoder för att öka sin förståelse för livet. De schamanska inre resorna, de kristnas böner, sufiernas och chassidernas danser, allt kan ses som människans försök att sträcka sig utanför sig själv, att nå till sin inre trädgård. Den hårda tiden vi lever i påverkar konstnärens situation. Tokalynga Teaterakademi är i någon mening som en skyddad verkstad, som ett kloster. Med sina ritualer, med sina övningar för att klara av detta att leva. Och för att dessutom kunna göra konst.

Konst kan skapa hopp. Hopp om framtiden, hopp till framtiden. Till och med språng är möjliga. Språng ut ur det värsta fängelset av dem alla, vardagen. Själv ändrade jag mitt liv fundamentalt tack vare en teaterföreställning jag såg. Och när jag började med teater visste jag att det var ett omöjligt projekt eftersom jag sedan ca 10 år hade plågats av återkommande yrsel. Men språng är möjliga, från sjukdomar, orättvisa politiska system, och från vardagens monotoni. Eftersom vi människor och våra medpassagerare på denna snurrande jord befinner oss i en allt mer pressad situation tänker jag att det kanske är dags att vända blad, att gå i en annan riktning, att ta ett rejält språng! Konstnärerna bör vara med, konstnärerna borde vara bland de första att se bortom vardagen.

Teater Albatross har under åren haft en del praktiska lösningar för att kunna bedriva verksamheten på ett bra sätt. Egentligen helt enkelt för att kunna göra så bra konst vi mäktar. Här nedan följer en kort sammanfattning.

Teater Albatross har alltid arbetat med relativt fria tidsramar. Ofta har föreställningar vuxit fram under flera år.

Jag träffade 1992 Andrée Gregory, han hade bjudit mig att se ”Onkel Vanja på 42:a gatan” i New York. Föreställningen drabbade mig starkt. Det var en förhållandevis traditionell uppsättning, och då jag sällan berörs av sådana frågade jag Andrée hur detta var möjligt. ”Time!” sa Andrée. Han förklarade att föreställningen inte var en kommersiell produkt, att kvalitén berodde på just detta, deras engagemang att göra bra konst. Alla hade varit med och satsat tid och pengar. Så sa han: ”Jag är en bra regissör, det är sant, men en än bättre regissör är tiden, att ha mycket tid. Saker och ting faller på plats av sig själva då.”

– Jag nämner detta eftersom att jag helt och fullt håller med. Dessutom är det på många sätt också en beskrivning av Teater Albatross.[/vc_column_text][/vc_column_inner][vc_column_inner width=”1/2″][vc_column_text]Teater Albatross utmärks också av ett stort internationellt engagemang. Då jag har ett förflutet i Eldteatern i Göteborg och Teatro Nucleo i Italien hade Teater Albatross redan vid starten 1984 många internationella kontakter. Dessa kontakter var i början mycket från Polen och runt om i övriga Europa. Från år 2000 har vi arbetat mycket i Afrika, i bl. a. Kamerun, Kongo DRK och Sydafrika.

En mycket viktig del i arbetet är en daglig skådespelarträning. Denna, som vi kallar morgonuppvärmning, på ca en timme, är nog oljan i Albatross maskineri. Här hämtar alla kraft, här har vi meditationer som ger oss svar, många gånger konstnärliga svar relaterade till våra aktiviteter.

Föreställningarna är alltid sammansatta och skrivna av Teater Albatross. När vi gjorde en föreställning, ”Sams trasiga änglar”, om Allen Ginsberg och hippietiden, använde vi en hel del Ginsbergtexter. Föreställningarna är sällan uttänkta i förväg, snarare görs de i process, några enstaka bilder runt ett tema kan utgöra grunden. De enskilda skådepelarna har ett stort ansvar för sin del i föreställningen.

De olika skådespelarna har naturligtvis färgat Teater Albatross. Charlotta Grimfjord Cederblad och Bob Hansson är väldigt olika som skådespelare… Hela Teater Albatross verksamhet, komplex, och ofta lite oförutsägbar, har märkligt många gånger fått hjälp från de mest överraskande håll. Någon dyker upp just när vi ska börja ett regiarbete. En norsk regissör, som stannar några månader. En senegales, Gilles Dieng, anländer strax efter att vi börjat arbeta med Afrika som tema.

Teater Albatross har alltid varit fascinerade av skulpturer. Själv arbetade jag i en polsk skulptörs, Hasiors, fotspår, runt 1989-90. Arbetet gav föreställningen ”Den brinnande mannen”, som skedde i en skulpturutställning. Sedan år 2003 arbetar vi med Åsa Lieberath, som är en scenograf och konstnär. Samarbetet med henne har varit mycket associativt och gett resultat som definitivt har utvecklat Teater Albatross.

Vi kommer ur en tradition från Grotowski och ODIN-teatret. Paradoxalt nog bildades vi som en grupp i opposition mot dåtidens politiska teater – framför allt 70-talets politiska teater.