Svarta Blommor

Efter att Teater Albatross bildats i Stockholm våren 1984, flyttade gruppen, som då bestod av Robert Jakobsson och Nadia Scapoli först till Göteborg, och sedan till Öland, där Svart Blommors första version arbetades fram i en fallfärdig dansrotunda.

Senare, på hösten -84 åkte vi till Ferrara i Italien. Nu var Svante Grogarn med, tekniker och okontrollerbart geni. Vi arbetade hos Teatro Nucleo, i det gamla mentalsjukhuset. Där arbetade vi vidare med föreställningen, där turnerade vi, bland annat spelade vi på en skola i en liten stad, Faenza.  Det började med att vi träffade ett par ungdomar på ett torg i Ferrara. De bjöd in Teater Albatross och Svarta Blommor. Vi smugglades in, med karusell och allt, genom ett stort fönster. Lärarna verkade inte veta av att vi spelade i stora aulan. Vi fick ett fantastiskt applådtack. En skolspelning så fjärran från den svenska verkligheten.

Vi gjorde en version två, med Lars Mattsson som medregissör.

Vi gjorde en version tre, med Johan Bergström. Föreställningen blev oerhört populär. Fick fantastiska recensioner i massor av länder! Anledningen till att The Guardian, The Times etc. skrev om oss, var att vi spelade på Mayfest i Glasgow, en då viktig festival.

I Polen gjorde vi stora turnéer. Ibland turnerade vi på samma turné i upp till fjorton städer![/vc_column_text][/vc_column_inner][vc_column_inner width=”1/2″][vc_column_text]Vi spelade i en barack i koncentrationslägret Maidanek för överlevande fångar. Det var mycket speciellt. De flesta f d fångarna hade inte varit tillbaka inne i lägret sedan kriget. Detta trots att de under resten av sina liv ägnade mycken tid åt att berätta om krigsåren. De åkte runt på skolor, de gav ut pamfletter. När de såg vår pjäs tittade de inte i papperna. (se nedan) De tittade inte i papperna för att de var så överväldigade av att vara tillbaka inne i en barack på Maidanek. Dessutom var de paffa över att vår föreställning så uppenbart var gjord utifrån ett judiskt tema. Själva var de polacker, de hade alla tillhört kategorin politiska fångar. De var mycket vänliga och sympatiska. Under dessa turnéer i Polen fick publiken pjästexten på papper. Det var en speciell känsla när man hörde hundratjugo människor vända blad samtidigt.

En liten detalj från Polen: Vi tog kontakt med Pagart, den statliga kommunistiska artistorganisationen, för att få deras hjälp att organisera turnéer. De var arroganta, och ville inte hjälpa oss. De kallade oss en amatörteater.

De sa att, vad gäller Göteborg (där vi höll till då) samarbetade de bara med Göteborgs Stadsteater. Som genom ett mirakel dök dock Pagarts kvinnliga ledare upp på en föreställning i Warszawa. Hon blev djupt rörd, och vi blev faktiskt Pagarts svenska flaggskepp! Så föll muren…

Föreställningen spelades en månad i centrala London. Trots att Time Out! prisade föreställningen, kom det inte mycket folk. Vi gillade inget vidare att spela i London! Polen var mycket roligare.