Teatro Nucleo

Under Eldteateråren blev vi mycket hyllade. En av dem som haussat upp vår pjäs Uppståndelsen var Renzo Casali, ledare för legendariska Comuna Baires, ex Argentina. Han såg oss på en internationell teaterfestival hos Teater 9 i Stockholm. Det bör ha varit 1979. Han sa att sedan Meyerhold hade ingen i teatervärlden gjort något så betydelsefullt som vi! Han var allmänt arrogant och förlöjligade många av de andra teatrarna. Vi, Eldteatern, var hans gunstlingar, och blev stolt inbjudna till Italien, deras nya hemland. Väl anlända till Milano, veckor innan premiär, förvånat uppmärksammande att mer än tusen jätteaffischer proklamerade vår ankomst, blev Pita plötsligt sjuk. Vi insåg att vi inte skulle kunna spela första helgen utan att riskera Pitas röst, varför vi ville ställa in, och bara spela den senare hälften av spelningarna. Nu tog det hus i helsicke, Renzo menade att teater är på liv och död, bara bankfolk stannar hemma för lite feber! Plötsligt var hela Comuna Baires aggressiva mot oss, vänskapen var som bortblåst. Renzo slutade komma till teatern, och vi fick över huvud taget inte spela på Comuna Baires. Trots alla affischerna!

Detta var mycket chockartat för oss. Vi var dessutom på en märkligt lång turné som hade börjat i Polen och skulle, via Ingemar Lindhs Institutet för Scenkonst som då höll till i Frankrike, avslutas med en Världsteaterfestival i Nancy. Vi var sårbara, fattiga, svenskt naivt hyggliga. Angreppet mot oss i Milano var inte lätt att skaka av sig.

I vilket fall: Comuna Baires berättade att det fanns en annan teater, Teatro Nucleo, som kanske kunde hjälpa oss att turnera i Italien! De bodde i en liten stad, Ferrarra. Vi åkte dit!

De höll till i ett stort, mycket gammalmodigt mentalsjukhus. Man såg genom fönstren i teatern de rejält galna människorna på innergården. Senare märke vi att när vi gjorde röstövningar, sjöng dårarna med!

I vilket fall: det visade sig att, eftersom vi var i konflikt med Comuna Baires, och Renzo Casali, så var vi mycket populära. Teatro Nucleo, som hade sina rötter i Comuna Baires, planerade snabbt in ett antal föreställningar i Ferrarra och dess omgivningar! Vi började en daglig träning hos Nucleo. Vi fick ett hus att bo i. Vi började gilla Italien! Föreställningarna gick extremt bra, publiken var exalterad, både kulturpubliken och människorna i olika förorter, vi hade en underbar tid i Ferrarra. Trots detta längtade vi hem. Jag tror hemlängtan var med oss under hela denna långa turné!

Teatro Nucleo tillhörde de få som inte verkade tycka att det vi gjorde var något speciellt! De hjälpte oss, men hyllade oss inte.

Senare åkte vi vidare, till Ingemar Lindh och en festival i Frankrike där vi uppträdde tillsammans med Teater Scharazad, till världsteaterfestivalen i Nancy, dit vi var inbjudna tillsammans med den legendariske Butohmästaren Kazuo Oono, med Sankai Juku, med Ewa Demarczyk, Polen (vår favorit!) med Pina Bausch! Det märkliga är att det jag minns bäst, i Nancy, är att vi alla längtade hem. Vi var så uppfyllda av vårt eget, att vi såg mycket få föreställningar. Medan de andra teatrarna träffade internationella teaterproducenter, levde vi i vår bubbla, vi var bl a upprörda över att vår premiär i Nancy inte gick som vi ville, vi var rejält missnöjda trots en mycket varm publik. Vi tyckte det var jobbigt med alla människor, med den stora staden, med anonymiteten.[/vc_column_text][/vc_column_inner][vc_column_inner width=”1/2″][vc_column_text]Något år senare splittrades Eldteatern. Jag undrade var jag skulle göra av mig. Jag kom att tänka på Teatro Nucleo, på mentalsjukhuset, på den fantastiskt vackra staden Ferrarra.

Jag tänkte, eftersom de inte tyckte att vi var fantastiska, så kanske jag har något att lära av dem. Och så blev det. Jag kom till Ferrarra en iskall senhöst, jag kom till en helt annan värld, jag fick tusen kronor i månaden att förlusta mig med, ett fint rum i ett hus med ett stort fikonträd, jag blev en del av en teater där den dagliga träningen började i ottan, sju noll noll. Jag vande mig vid att dårarna utanför ibland insåg att jag tränade själv i en sal. Vissa dårar tyckte om mig, då kunde någon hoppa upp på fönsterblecket och titta… Det var stora lokaler utan värme. Det var stengolv, det tog många gånger emot att träna akrobatiken, som var en viktig del av vår träning. Fönstren stod öppna året runt, tills jag berättade för Teatro Nucleo att innetemperaturen kunde bli varmare om man stängde dem på vintern… Då det ibland var nära nollgradigt ute och vi hade små moln runt våra ansikten, var det tuffa villkor att vara skådespelare hos Teatro Nucleo.

Själv var jag nog lite av en främmande fågel i Nucleos menageri. Det var en teater, hårt styrd av ledarna Cora och Horazio, vi var alla utlämnade åt deras nycker. Horazio kunde man förstå sig på, medan Cora var riktigt svår. Trots den auktoritära stilen, arbetsdagar som kunde börja klockan 07.00 och sluta klockan 02.00 på natten, trots kyla och italiensk småstadsmentalitet, så trivdes jag rätt så bra. Jag var med i en föreställning, Romanzo di Lupi, där jag spelade präst. Jag försökte få lite fason på den bångstyriga Cora… Jag träffade min blivande fru, i början trodde jag att hon var ryska. Hon hade förklarat att hennes namn kom från Ryssland. Min italienska var länge usel.

Vi ordnade stora internationella workshops. Deltagare kom från hela världen. Också från Sverige, det var jag som hade bjudit dit svenskarna. Jag träffade faktiskt min käresta, Åsa Lieberath, på ett seminarium på Teatro Nucleo. Studio KP under Sören Larssons flagg kom till Nucleo!

Vi blev mycket goda vänner, Åsa och jag, vi gjorde en liten föreställning tillsammans under seminariet, men det skulle ta ytterligare nästan 25 år innan vi blev tillsammans! Och började arbeta tillsammans på riktigt!

Cora och Horazio hade en hård ledarstil, trots att man var väl medvetna om att man stammade från Comuna Baires, väl medvetna om förbannelsen, förbannelsen att ha arbetat i en grupp ledd av en excentrisk demon, så uppfattade jag det ändå som att ränderna inte hade gått ur…

På Teatro Nucleo arbetade de år jag var där: Nullo Facchini, som senare kom att, i Danmark, starta Teatret Cantabile 2, och Paolo Nani som blivit världsberömd. Vidare arbetade Siegmar Schröder, som kom att bilda TheaterLabor, Bielefeld, Tyskland och Pucchio Saviolio som med Michell Kramers bildade Theater en Vol på Sardinien. Jag nämner detta då Teater Albatross historia i viss grad formats av samarbeten med dessa människor, med dessa internationellt framgångsrika teatrar. Föga anade nog vi kuvade teaterkämpar på Nucleo att vi var och en skulle bryta ny mark i nya sammanhang.

Sommaren 2014 blir speciell i så motto att historien sluts: Till Tokalynga Flying Theatre Festival i augusti 2014 kommer Teatro Nucleo, Teatret Cantabile 2, TheatreLabor och Alarm Theater, också ex Nucleo!