Teater Albatross

Grunden till våra föreställningar är ett dagligt träningsarbete, som vi kallar morgonträning. Den brukar börja kvart över nio. Träningen handlar både om ett utåtriktat, expressivt, kroppsarbete och om en inre resa. Båda är, för ett starkt resultat, ömsesidigt beroende.

Teater Albatross föreställningar har med Europas 1900-talshistoria att göra. Med Förintelsen, med nazismen, med ryska revolutionen, med den judiska värld som förintades under Hitlertiden. Med ungdomsrevolten på 60- och 70-talet. Av en tillfällighet blev vi inbjudna till Kamerun med en gatuteater om Förintelsen, på det sättet mötte vi kolonialismen som vi sedan arbetat mycket med. Utfiskningen, runt den har vi gjort ett jättearbete, ofta i samarbete med Sv Fiskeriverket eller Kameruns Fiskeriverk eller SIDA. Isabella Lövin, tidigare vice statsminister, var en inspiration, hon höll ibland föredrag då vi spelade Bortom Havet. Efter föreställningarna om utfiskning har vi fortsatt arbeta med naturen som tema. Den natur som är så hotad!

Föreställningarna växer fram i process. Mycket som i vanliga teatrar bestäms av regissören eller av hela gruppen arbetas vidare med utan att vi bestämmer hur vi skall lösa olika konstnärliga problem, och regissören blir då… tiden själv, saker och ting faller på plats när vi ger processen mycket tid. Så är mycket av vårt arbete, och så sa André Gregory när jag undrade hur Onkel Vanja på 42:a gatan i New York, kunde vara så drabbande. Föreställningen liknade ju traditionell teater – som jag inte brukar gilla. ”I am a good director, it’s true, but time, we’ve had a lot, time is a much better director…”

Vissa föreställningar har varit en slags berättarteater, andra mer fysiska/poetiska. Scenografierna, eller som vi kallar det, konsten, har blivit viktigare och viktigare. Någon skrev nyligen om vår senaste produktion, om ryska revolutionen, ”Ett konstverk förklätt till teaterföreställning”. Bilderna, konsten i teatern, har varit viktiga hela tiden i Albatross arbete, men accentuerats sedan Åsa Lieberath kom med ca år 2004.

Tingestar, som t ex karusellen i 1917 – När klockorna stannade, eller det stora brinnande hjulet i HELIG!, har delvis blivit utgångspunkt för hela föreställningar. Långt innan texten värkts fram. Angående språket: Vi försöker göra ett suggestivt, överraskande och vackert språk… Ingela Strandberg, poeten, skrev om samma föreställning om ryska revolutionen,  att texten ”är en enda långdikt”…

Speciellt är att vi sedan några år, mest i samband med utlandsturnéer, arbetar med direktöversättning av våra pjäser i mic. Alltså: Vi repar med en tolk några dagar, tills vi lyckas göra föreställningen lika bra på det främmande språket som på svenska. Detta är ett äventyr i sig! Vi spelar samtidigt på två språk. Pjäsen blir lite längre.