Per Buhre
Jag har alltid glidit in lite från sidan. Jag har aldrig riktigt sällat mig till de andra arbetarbina i Teater Albatross. Dessutom har jag ju endast arbetat med ”I Skuggan av Hatet växer Blommor”. Under årens lopp har detta blivit mycket trevligt. I land efter land. Landsända efter landsända.
I min yrkesvärld, i musikens värld, råder professionalism. Detta på det där sättet som kan bottenfrysa alla hav av inspiration och skaparlust. Roberts fullständigt kaotiska och samtidigt livsviktiga perspektiv har varit ovärdeligt för mig. Som en sorts referenspunkt. Varje gång någon haft en bestämd åsikt om teater, scenkonst eller livet i allmänhet har jag alltid Robertperspektivet i bakfickan. Det slår många gånger ut allt.
För övrigt vill jag säga följande: I Teater Albatross har begreppet teater en helt annan betydelse än i andra sammanhang. Andra teatrar gör en föreställning under en period och går sen vidare till en ny. En sorts föreställningsfabrik. I Teater Albatross börjar och slutar aldrig en föreställning spela. Alla pågår samtidigt. Och var börjar och slutar egentligen föreställningen? Egentligen skulle man kunna tala om ett sorts Universum Albatross. Eller social institution Albatross. Eller konstprojekt Albatross. Där konsten möter det verkliga, opretentiösa och angelägna. Långt från meningar som ”det konceptuella landskapet där gränser utforskas bortom rum och tid i samspel med konstens samtida diskurs”. Det är snarare antikonstens obeskrivbara poesi. Fast så hade aldrig Robert sagt. Han hade hellre pratat om hur fantastisk hans nya Toyota Scarlet är som han fått av en bekant. Eller hur en på Albatross tillfälligt boende man råkat backa in i huset eftersom vederbörande vägrade erkänna att han inte hade körkort.