Hur började vi!!?

Den ”fysiska teatern” i Göteborg. Sett genom mina glasögon. Hur började det hela!?

En udda prolog:
Ulf och jag var med i en gatupjäs som Anita Goldman, uppvuxen i Göteborg, och Stephan Schulberg, från USA, satte upp. De hade tidigare varit med i världsberömda The Living Theatre. Hela pjäsen vi gjorde byggde på kollektiva abstrakta rörelser. Starka uttryck, mer eller mindre exakt tagna från en Living Theaterpjäs. Pjäsen handlade nu om att bojkotta Spanien, vars diktatur var på fallrepet. I USA hade pjästexten handlat om helt andra saker. Anders Widoff från Valands konstskola, nu berömd konstnär, var med, liksom Jason Lubin, en lite legendarisk gestalt i Göteborg på 70-talet. En jude från New York som flytt kriget i Vietnam.

Anita och Stephan nötte in alla rörelser och talkörer under otaliga träffar i olika gymnastiksalar etc. Och jag talar nu om fysisk teater, Anita och Stephan kallade rörelserna för ”biomekanik”, och menade att de kom från den ryska teatermannen Meyerhold. –Vi spelade pjäsen en vår, antagligen 1975, i Göteborg. Även texterna var intressanta – långt från gängse vänstertugg.

Och så började det på allvar:

För mig och Pita och Ulf , som senare bildade Eldteatern, började detta med teater på allvar med att vi, genom ett rent sammanträffande, träffade en försynt och smal man, Ingemar Lindh. Han slog knock på oss från början. Vi samtalade på en restaurang på Avenyn. Vi förstod inte mycket, bara att det var livsviktigt.

Ingemar började arbeta med oss – det kan ha varit 1976 – på Dansforum på Friggagatan. Vi arbetade någon månad.

När vi senare fortsatte Ulf o Pita och jag var Ingemars ljus alltid med oss i de irrgångar vi trevade oss fram i.

Vid denna tiden träffade vi på Sprängkullen Chris Torch, en kort men intensiv kvinnokarl, en amerikan också med rötter i Living Theatre. Han ville göra en utomhusmanifestation mot kärnkraft.

Ulf , Pita och jag jobbade en hel vinter med en stor grupp människor för att genomföra detta. Och i maj brakade det löst! Tidningarna uppskattade publikantalet till 6000 människor!

Under vintern och våren hade vi förberett spelet, bland dom som var med vill jag speciellt nämna Riskteatern med Åsa som senare arbetade med Teater Uno, med Gertrud och Björn, och några från Dramatikutbildningen där Ulf och jag träffat Pita Fridell.

Vi knöt en mängd människor till oss: Valand Konstskola genom Leo Petterson och en textilatteljé i Nordstan genom hans syster Eva Pettersson.

Leo och Valandseleverna gjorde en självständig happening med likkistor, ödestrumma och stora dockor. De gick genom Göteborg.
Eva och textilkvinnorna gjorde en fantastisk jättescenografi i vackra färger. Allt gjordes på lust och passion. Inga pengar var inblandade.

Under spelet, som kom att heta ”Mass-spektaklet mot kärnkraft”, dog, i den klassiska Living Theatreövningen ”Pesten”, säkert kring 40 personer inför häpna Göteborgare. Man dog i fruktansvärda kramper, man dog i en slags expressiv extas… Kanske var det detta som gjorde att allt upplevdes så positivt, så exceptionellt. Plus att Peter Fredriksen, en ung buse från Hammarkullen, kom ner från Konsthallens tak, vi hade inhandlat ett 150 meter långt hamparep. Repet hölls av publiken i andra änden av Götaplatsen, där f ö själva spelet skedde. Peter snurrade, folk höll andan. Det var stort. Ingen visste att när Sten Westerström senare kom ut på repet, var detta hans eget påfund. Men det gick också bra!
En mängd dansare tog plötsligt över, jag minns att jag för ett ögonblick var förbluffad, ”vilka är dom”!? Enligt Ulf var det Gun Lund och hennes kompisar. Mass-spektaklet lär ha varit deras inspiration till att bilda Rubicon, senare Atalante…

Detta är en del av bakgrunden till Eldteatern – och delvis Teater Albatross.

Skall man vara noga finnes också ett år på Dramatiken och några års kurser som Ulf och jag ledde på Sprängkullen, där vi t ex mötte Åke Nilsson och Rolf Sossna, som blev Bizarr teatret. Observera också att under denna tid, 1973-75 arbetade Ulf och jag fortfarande med Hammarkulleungdomar på Hammargården… Vi gjorde med dem ”Hammarkullepjäsen”, som vi turnerade runt med på fritidsgårdar i Göteborg. Vi var mycket nöjda med föreställningen. Ungdomarna lyfte sig själva i håret. Radion prisade föreställningen.
Vidare: Då, alldeles i början, arbetade Ulf, Pita och jag på Barnens Ö under två somrar. Vi behövde pengar. Och det var spännande… Den andra sommaren gjorde vi ett stort spel, ett teaterskådespel… Detta på kollot Granhill… Skådespelet blev mycket uppmärksammat i dagspressen. Eva Pettersson var också med, hon hade med textilarna jag nämnt ovan gjort vår Hanomag-Henschenbuss till en drake. Ett vackert målat jättetyg gjorde detta möjligt. Ungarna gav järnet!!! Det var fantastiskt att vi kunde använda så mycket tid till föreställningen. Därför blev den häpnadsväckande bra! Redan då märkte vi hur små barn älskar att göra saker ”på riktigt”, att spela viktig teater… Spännande med Granhill var att mycket av det som heter ”Storytelling”, det sättet att berätta, föddes där på Granhill. Inte bland oss Eldteatrare, utan det var de som ledde hela verksamheten, framför allt Olle, Peter Hagberg och Ulf Ärnström som använde denna kunskap till att t ex ha fantastiska kvällssamlingar med starkt laddade berättelser. Dessa berättelser stannar kvar än idag!

Och vi fixade några offentliga kurser, då runt 1975:
Odin Teatrets Jan Torp med trevlig assistent ledde en ”clownkurs” som för de flesta deltagare ledde till sjukhusbesök. Ändå var alla entusiastiska. Många från Valands Konstskola var med också då. Detta var en del av förberedelserna för Mass-spektaklet mot Kärnkraft.

Och en holländsk clown, associerad med ”Festival of Fools”, Peugeot tror jag han hette, hade ett par välbesökta kurser.

Robert Jakobsson 16/2 2021 Köpenhamn