Teater Albatross

Är nyproducerad konst bättre än den som gjordes häromåret!?

 Denna text föddes utifrån min oro för teaterns framtid.

Det finns i svensk teater en vilja att ”visa nytt”. Ständigt nytt. Jag känner duktiga teaterarbetare som lämnat teatern av denna orsak. ”Innan man hunnit färdigt måste man börja på något nytt – systemet är riggat på det sättet”. Jag vet också mirakulöst bra föreställningar som lagts ner för att man inte haft resurser att hålla dem vid liv, när nya föreställningar pockat på teaterns resurser.

Hur är det möjligt!? Sverige är ju, vill jag hävda, förhållandevis tacksamt att arbeta i för teaterns folk, det finns mängder av stödformer, många kan hanka sig fram – och hitta bra lokaler att arbeta i – det är som att själva samhällets relativa rikedom smittar av sig också till de som vill ägna sig åt konst och kultur. Detta trots att samhället faktiskt verkar fnysa åt konsten.

Men jag menar att ett stort problem är nyhetsfixeringen. Något är intressant om det är nytt. Dessutom tenderar detta nya att komma ut i en slags trendifierad kanon, vilket gör det än värre.

Nyhetsfixeringen finns dels hos teatern själv. Nya pjäser ger nya pengar. För många fria grupper är detta nog den viktigaste aspekten. Man måste göra nya pjäser för överlevandet. Nya pjäser kan ju dessutom kommentera de senaste löpsedelsbråken, teatern blir ”aktuell”.

Hur går det till att pjäser hittar sin publik!? Dels har olika teatrar sina egna lokaler, dels hyrs lokaler för att spela i, och, naturligtvis, teatern har sina fans, ibland kan de se till att bra pjäser köps av kommun eller Riksteatern.

Systemfel i svensk teater.

Men, själva teatermaskineriet i Sverige är i huvudsak uppbyggt kring så kallade ”utbudsdagar”.

Utbudsdagar för barnteater. Arrangörer, barnteatersamordnare, ser pjäser som teatrar vill spela för skolbarnen. Många fria teatrar spelar framför allt för barn. Ibland visas hela föreställningar, ibland snuttar.
Föreställningar för vuxna samma sak: Teatrarna visar upp sina färdigheter och aktiva människor i de s k Riksteaterföreningarna tittar – och beställer sedan föreställningar.

Välordnat värre.

Förutom en sak: Det brukar alltid enbart vara sådana pjäser som haft premiär det senaste året som får vara med. Det är därför den mirakulöst bra föreställning jag nämnde i början, fick läggas ner. Teatern hade gärna fortsatt spela, men den var omöjlig att sälja, då den ”inte längre får vara med på säljmässorna”!

Vad är teater!? Ett mycket svårt hantverk. Om man ser runt om i världen på den teater som varit viktig, som lyft människors blick, förändrat världen, inspirerat andra konstnärer, har den nästan alltid skapats av människor fyllda av passion för sin konst. Byråkratiska teatermaskinerier har sällan varit till nån nytta i dessa sammanhang! Och de föreställningar som turnerar runt i världen, som inspirerar och oroar, har oftast spelat i många år. Det är därför de är så bra!

 

Själv kände jag Andrée Gregory, som gjort en världsberömd uppsättning av Tjechovs Onkel Vanja – som inspirerat världen … Det var några år sedan, men hans kommentar om teaterkonsten är fortfarande intressant:  ”Visst är jag en duktig regissör, men det finns en än bättre regissör, det är tiden! Att ha gott om tid! Då faller saker och ting på plats. Det blir ett organiskt resultat.”

Nu har vi kommit in på nästa aspekt kring detta med nyhetsfanatismen. Den som vet att ”snart måste nästa föreställning vara igång” är inte förväntad att göra något storverk. Att bryta ny mark. Att fördjupa sig så till den grad att hen förmår utmana sin samtid bortom trendernas förutsägbarhet. Att göra det omöjliga, något som sätter igång en lavin.

Jag menar att Teatersverige bör försöka bryta med denna trista vana att göra ”slit- och slängteater”. Snabbt producerat – snabbt försvunnet. 

En viktig ändring skulle vara att vad gäller Festivaler och utbudsdagar se till att ha med aspekter som ”bra!”, ”kvalitet” och ”väsentligt tema” eller ”teater som säger något annorlunda”.

Det trista med denna vår tid, är ju att den blivit otroligt trendkänslig. Och när konst blir till trend blir konsten till åsikter. Den blir grund. Den ger inte människor det själens bad som Aristoteles menade var dess mening.
De senaste åren har sett teaterfestivaler, där i stort sett alla föreställningar handlat om samma trendtankar. Jag tycker det är pinsamt och märkligt. Vi befinner oss i en värld som Isaac Singer beskrivit som: ”Inför djuren är vi alla Dachau-vakter”, dvs vi har en döende värld runt oss. På land och i havet. Det finns mycket att tala om, också bortom till exempel genderproblematiken.

Jag menar att om teaterns människor, konstnärerna, kände att de hade tid och trygghet i sitt arbete, då skulle konstens barn, föreställningarna, få en möjlighet att växa och bli storslagna. Kanske skulle vi då kunna få se – igen – en teater som intresserar andra än bara de egna leden, de mycket få, frälsta. Teatern skulle bli viktig. Igen.

Och på skolorna skulle barnen längta efter teatern. Frirummet.

Robert Jakobsson Teater Albatross 9 mars 2023.