Ove Sernhede. Skolan. Augusti 2022.

Föreläsning av Ove Sernhede den 3 augusti 2022 Tokalynga.

 

Föreläsningen nedan skrevs av Ove innan Tokalynga Flying Festival 2022. Under festivalen blev det en diskussion mellan Ove och Suzanne Osten och Robert Jakobsson. Så föredraget blev inte hållet… Då det var väldigt bra publicerar nu Teater Albatross det!

 

”Robert avslutade filmen med att säga att skolan skulle kunna vara en spjutspets in i en framtid av samhällelig solidaritet och personlig utveckling för såväl elever som lärare. En vacker tanke som idag tyvärr framstår som en allt för avlägsen vision, trots det är den nödvändig att arbeta för. Den svenska skolan har ju under de senaste 2-3 decennierna utvecklats till denna visions motsats – och jag tänkte jag skulle teckna konturerna för den svenska skolans utveckling – från En skola för alla till där vi befinner oss idag. Att förhållandena ser ut som de gör just nu innebär ju inte att de alltid måste se ut på detta sätt. Så låt oss hålla Roberts vision levande och arbeta för att den realiseras. Jag tror liksom filmen på att just elevernas egna skapande är en viktig aspekt av denna vision.

 

Ett av filmens tema handlade om skolan i de så kallade utsatta stadsdelarna i de stora städernas förorter. En väldigt viktig fråga och jag kommer att uppehålla mig en del vid detta tema.

 

Jag skulle vilja säga att unga i förorten utgör något av en PARADOX – å ena sidan målas de i medierna ut som huliganer  och kriminella. Å andra sidan står det klart att kulturjournalister och kulturkritiker menar att det är i förorten som de mest spännande nya konstnärliga och kulturella uttrycken skapas – så har det varit en tid när det gäller musik och dans men sedan några år, med verksamheter som t ex Ortens Bästa Poet gäller detta nu också poesi och litteratur.

 

När de unga i förorten enligt skolverkets och universitetens samlade forskning är de stora förlorararna i dagens svenska skolan så är det viktigt att vi uppmärksammar denna Paradox. Alltså samtidigt som grundskolan endast lyckas med att ge 50 % av eleverna i så kallat utsatta stadsdelar behörighet till gymnasiet så är det alltså så att det är just i dessa stadsdelar som de mest kreativa konstnärliga uttrycken skapas.

 

Det är uppenbart att skolan i dessa områden inte förmår tillvarata de ungas kreativa kvaliteter och att den står stum inför de behov och livsvillkor som de unga här lever med. Den tematik som filmen vi såg kretsar runt har kanske störts bäring på dessa platser och kanske är denna diskussion av störts vikt för de unga som bor där. Det är också i dessa miljöer som jag gjort det mesta av min forskning om det  lärande som äger rum i de sammanhang där unga går tillsammans och skapar musik, dans, poesi och även teater.

 

Den första frågan vi måste ställa oss är varför det ser ut som det gör i den svenska skolan och sedan måste vi fråga oss vad vi kan göra för att ändra på sakernas tillstånd.

Det står utom allt tvivel att dagens svenska skolsystem står inför problem på flera plan. Den formen av sammankomster som vi nu har här i Tokalynga är viktiga – inte för att vi här och nu kan ge lösningarna på dessa problem, utan just för att den diskussion vi för här måste bli en del av en större  process som syftar till just förändring.

 

Det som sedan ett par decennier sker på skolans område, med allt större skillnader mellan olika skolor, är egentligen bara en spegel av vad som händer i samhället i stort. Sverige är idag det land inom OECD där ojämlikheten och inkomstskillnaderna ökar mest. I de stora städernas utsatta stadsdelar – jag talar om stadsdelar som Bergsjön, Rosen­gård eller Husby – där lever mellan 50 – 60 % av barnen i familjer som befinner sig under det Rädda Barnen definierar som fattigdom. Det är också här skolan inte förmår kompensera för dessa sociala missför­hållanden, som sagt, hälften av de unga som lämnar 9:an i dessa stads­delars kommunala grundskolor saknar tillräckliga betyg för att ens söka till gymnasieskolan.

Det finns en rad studier som visar på samband mellan fattigdom och hälsa, fattigdom och utbildningsresultat, mellan fattigdom och förmågan till etablering på arbetsmarknaden – osv. Jag menar att en stor del av de problem som handlar om förorten i grunden är just fattigdomsproblem som har sin grund i frånvaron av fördelningspolitik.

Det har nu inte alltid varit på detta sätt. Sverige utvecklade under decennierna efter det andra världskriget en välfärdsstat där inkomstskillnader och sociala klyftor krympte. Den tidens samhällsideal var ett mer jämlikt samhälle. Medborgars­kapet bestod de facto av rätten till likvärdig utbildning, vård och social omsorg. Dessa rättigheter var lika för alla och garanteras av välfärdsstaten.

I bygget av efterkrigstidens Välfärdssamhälle betonades den sociala samman­hållningen. Klyftor och livsvillkor fick inte vara för stora eftersom de sliter isär samhället och öppnar vägen för auktoritära rörelser och politisk extremism. Det var ju dessa förhållanden som låg bakom 2:a världskrigets utbrott. Skolan skulle, genom den skolkommission som skapades 1946, bli den plats där den nya, demokratiska och solidariska medborgaren skulle formas.

 

En skola för alla skulle ersätta det gamla svenska skol­systemet som skilde de bemedlades barn från de obemed­lades. Det gamla parallellskolesystemet där Folkskolan och läroverket var olika världar som aldrig möttes – detta system skulle nu förpassas till historien. Nu skulle direktörens barn gå i samma klass som arbetarens barn. Skolorna placerades också så att de hade upptagnings­områden från såväl villor som hög­hus. En av skolans viktiga uppgifter var att forma medborgare med förmåga att tänka själva och stå emot den form för auktoritära ideologier som hade lett Europa in i världskrig.

 

Genom den sociala blandningen skapades också det som pedagogerna kallar kamrateffekten. Nu kunde barn med svaga resurser hemifrån suga i sig av den ambition som fanns hos de som kom från mer resursstarka hem. Men inte bara det, över- och medelklassbarnen fick också klart för sig att alla inte hade det lika välbeställt hemma, mixen skapade förståelse över klassgränserna vilket ledde till social sammanhållning och skolan blev en viktig samhälls­byggande institution, samtidigt som samhället i sin helhet gick mot utjämning av sociala och ekonomiska klyftor.

 

Den ekonomiska utveckling Sverige gick igenom under dessa decennier hade varit omöjlig utan demokratiseringen av utbildningen och fördelningen av tillväxten. De internationella mätningar som gjordes under 70-, 80- och 90-talen visade också att den svenska grundskolan låg i topp i de flera avseenden, pedagogerna världen över förklarade detta just med kamrateffekten, dvs. att den sociala blandningen lyfte hela klassens prestationer.

 

Under 1990-talet genomgick det svenska samhället ett systemskifte som vände utvecklingen. Detta skifte ledde bland annat till att skolan i grunden omskapades på ett sätt som lett till att den likvärdighet som en gång var ett kännetecken för svensk skola idag är försvagad. Sverige har gått från 1:a plats i de internationella jämförelserna till nuvarande 37:e plats. Den främsta anledningen till den bristande likvärdigheten handlar om att det skett är en uppdelning av skolor där högpresterande elever från socioekonomiskt starkare hem går för sig och lågpresterande elever från socio-ekonomiskt svaga hem går för sig. Vi har, kan man säga, återinfört parallellskolesystemet bakvägen – de resursstarka har på ett raffinerat sätt återställt den gamla ordningen.

 

Forskning som t ex Den svenska skolans nya geografi som leds av Bo Malmberg vid Stockholms universitet har i en stor studie med över 5000 deltagande elever och föräldrar visat att skolvalet är ett negativt val – dvs det handlar inte om att föräldrar väljer skola till sina barn utifrån vad som är pedagogiskt motiv utan valet handlar om att se till att deras barn inte hamnar tillsammans med elever som kommer från stadsdelar med dåligt rykte. Skolan av idag är en samhällelig institution som aktivt bidrar till segregation och social skiktning.

 

Den svenska skolan är inte längre en och samma skola för alla. Därmed är en av de sociala rättigheterna om allas rätt till en likvärdig utbildning hotad. Skillnaden mellan villkoren för elevernas betygsjakt i de av medelklass ­dominerade inner­stadsskolorna och villkoren i de stigmatiserade förorternas grund­­skolor är närmast stötande. När skolan inte längre är en plats för möten mellan olika sociala världar riskerar kunskaps­utvecklingen såväl den svenska grundskolans demokratiska intentioner att gå förlorad.

 

En konsekvens av marknads­skolans införande är den allt mer utvecklade instrumentella synen på pedagogik. Skolans resultatstyrning, målstyrning och budgetstyrning innebär att skolan inte längre har samma gehör för eleverna och deras frågor, deras sökande efter förståelse som utgår från och harmoniserar med deras egen upplevelse av den verklighet de befinner sig i.

 

Ju starkare en målstyrning, desto snävare blir det pedagogiska svängutrymmet och desto större risk att vissa grupper av elever sorteras ut och lämnar utbildnings­systemet. När kraven upplevs som för höga och abstrakta (vilket de gjort av många olika elevgrupper) finns det en risk att grupper från vissa miljöer faller ifrån.

 

En fungerande skola där elever inte slås ut och brännmärks som förlorare skulle vara ett starkt vaccin mot den rekrytering in i kriminella gäng som idag är en realitet i storstädernas förorter. Tillgänglig statistik visar att gängmedlemmar som hamnar i polisens register just är i avsaknad av betyg och fullständig skolgång.

 

Ett par år efter att friskolereformen och valfrihetsreformen infördes, implemen­terades också ett nytt betygssystem som gick i linje med valfrihetens individlogik. Istället för att som i det tidigare ”relativa” betygssystemet utgå från en nationell normalför­delningskurva som möjliggjorde ett visst mått av rättvisa, så skall nu bedöm­ningarna göras utifrån den individuella elevens progression.

 

Detta har gjort betygen till hårdvaluta i konkurrensen mellan skolor. Denna valuta har lett till en betygsinflation som snedvrider hela utbildningssystemet. Därutöver har elevers och lärares arbets­villkor försämrats, med ökade krav på tester och dokumentation som tar tid från pedagogisk planering för lärarnas del och ökad stress och ohälsa bland eleverna.

 

När det talas om lärarnas tids- och resursbrist i de kommunala skolorna nämns ofta New Public Managementsom en orsak. Detta styrsystem är ett sätt att anpassa offentlig verksamhet till marknadens logik. Behovet att effektivisera undervis­ningen kom med de 90-talets nyordning som innebar de privata aktörernas och vinstmotivets intåg på skol­marknaden. Att effektivisera kan handla om lägre lärartäthet, avsaknad av extra stödpersonal, avsaknad av idrottshall, skolmatsal osv.

 

Resultatstyrningens krav på effektivitet och lönsamhet har gjort pedagogiken allt mer ensidig och instrumentell. Denna utveckling har fått till följd att mindre bemedlade elevgrupper exkluderas genom att de saknar de hemförhållanden som är förutsättningen för att klara av de inlärningskrav och den tidspress som är kännetecknande för den alienerande lärosituationen i dagens skola. 

 

Jag är väldigt glad för den film vi just såg – den visar att det är hög tid att uppmärksamma de pedagogiska tillkorta­kommanden som följer av skolans marknadisering – Jag ser ändå – på det sätt som filmen visar – att det finns en väg framåt, nämligen att på allvar beakta och erkänna elevers behov av att uttrycka sig och att uppmärksamma deras befintliga bildningslust.

 

Jag är självklart övertygad om nödvändigheten att förändra skolans styrnings­former. Men det är också nödvändigt att rikta sökarljuset mot pedagogiken och bristen på förståelsen för hur eleverna, inte minst i de kommunala förortsskolorna, uppfattar sig själva och den värld de befinner sig i. Det handlar om att skolan måste utveckla en undervisning, som på annat sätt än vad som sker idag, tar sin utgångs­punkt i de ungas omvärlds­förståelse, intressen och behov.

 

Det är i detta sammanhang jag ser de estetiska uttryckens möjligheter, vilket filmen så fint visar. I det egna skapandet finns olika former av läroproccesser – kollektiva såväl som individ­uella. Detta är av avgörande betydelse inte minst för de som inte själklart når hela vägen fram i skolsystemet.

 

Konst­närligt skapande är en sorts arenor där man gör sig själv synlig för andra såväl som för sig själv – men inte bara det – hela den livssituation man befinner sig i blir genom att den ofta är utgångspunkten för det egena skapandet också uppenbarad, vilket i sin tur leder till att förståelsen för och behovet av kommunikation med andra framträder på ett sätt som ger möjlighet att skapa djupare och hoppfullare former av gemenskap.

 

En aspekt av hemligheten med de konstnärliga uttryckens kraft utgörs just av dess förmåga att tillhandahål­la ett språk där upplevelser som är utträngda från det verbala språket kan artikuleras. Alla konstnärliga uttryck kan liknas vid språk. Musik t ex. bär liksom orden på inne­börder, men skiljer sig ändå i viktiga avseenden från det talade språket.

 

Och just i tonårstidens omvadlings- och frigörelseprocesser är dessa aspekter av största vikt. Genom det egna skapandet lär man känna och stärka det egna självet eller jaget och det egna skapandet bär samtidigt på viktiga läroprocesser som just handlar om gemenskap och samhörighet – egenskaper som är av största vikt för skolans uppdrag att ge förutsättningar för att eleverna utvecklas till aktiva och solidariskt ansvarstagande samhällsmedborgare.

 

Detta är något som skolan skulle kunna ta utgångspunkt i för att utvecka sitt pedagogiska tänkande. Skolan har väldigt lite förståelse för det lärande som äger rum utanför de strikt rationella och diskursiva läroprocesser som är knutna till det formella lärandet, där korvstoppnings plugg och kunskapstester står i centrum. Vad skolan måste bli bättre på är att öka förståelsen för det lärande som äger rum i de sammanhang där de unga interagerar med varandra i olika former av kreativt skapande – filmen visade med stor tydlighet detta.

 

För att förstå förortselevernas relation till sin skola måste vi ha klart för oss att den lokala, kom­munala grundskolan på många sätt är en trygg plats där man träffar kompisar och vuxna och där man får möjlighet att tillfredsställa vissa grundläggande behov.

Med ökande trångboddhet och barnfattigdom är det inte självklart att alla får något annat mål lagad mat än det som erbjuds i skolan. Som rektor Linnea från Hammarkullen påpekat så utgör skolmaten en viktig faktor bakom förortselevernas uppskattning av sin skola. Trivselmätningar visar nämligen att eleverna i dessa områden tycker om sin skola och sina lärare.

 

Mot bakgrund att eleverna vet att de bor i de fattigaste och mest stigmatiserade av stadens stadsdelar, att de i samhällets ögon primärt ses som problem, att de förstår att de saknar det saknar det sociala och kulturella kapital som är förutsättningen för att bli delaktig i den konkurrens och jakt på betyg och positioner som skolan står för. De förstår när de kommer upp i tonåren att de är skolsystemets förlorare. De har inte de föräldrar som kan hjälpa till med läxor, familjen har inte de resurser som gör att man har ett eget rum där man kan studera i lugn och ro osv. Detta gör det så mycket svårare att svara mot de krav och den tidspress som är kännetecknande för dagens skola. 

 

Många av förortens unga ser därför inte skolan en institution man går till för att skaffa sig det nödvändiga utbildnings­kapital man behöver för att ta sig in i och fram i utbildnings­samhället. Men skolan är viktig av andra anledningar. Trots skolans nedrust­­ning finns den där som en sista instans av välfärds­staten. Något av ett fri-rum när situationen i det egna hemmet blir för klaustrofobisk.

 

Det finns en föreställning att förortsskolorna är dåliga skolor på grund av elevernas bristfälliga betyg. Denna syn visar ingen förståelse för de många skilda sociala funktioner skolan fyller för dessa elever. Många debattörer och politiker vill ju bussa elever från fattiga områden till skolor i mer välbärgade områden för att på så vis skapa en bättre blandning och därmed öka likvärdigheten. Vad händer då med den trygghet, tillhörighet och gemenskap som skolan i hemområdet stått för? Att på detta amerikanska sätt försöka bryta segregationen är att börja i fel ände. Segregationen måste tacklas på helt annat sätt. Det är inte eleverna som skall anpassas till skolan utan skolan och de resurser den behöver för att fullgöra sitt uppdrag måste vara anpassad till eleverna.

 

De brittiska socialmedicinarna Richard Wilkinson och Kate Pickett har i sin bok Den inre ojäm­likheten visat att även små barn är starkt påverkade av den egna familjens sociala status. Barn är känsliga för de olika former av nedlåtande attityder som mindre bemedlade familjer ofta blir bemötta med. Wilkinson och Pickett lyfter i sin bok fram en rad forskningsresultat som visar att diskriminerande och förminskande behandling sänker självkänslan såväl som prestations­förmågan och har därigenom en direkt relevans för dessa elevers betyg.

 

Som kompensatorisk samhällsinstitution måste det ligga i grundskolans intresse att utveckla en dialog med och en förståelse för elevernas villkor i den vardagliga pedagogiska praxisen – oavsett vilken elevgrupp det gäller. För detta krävs att betygskriterierna omformas, att lärarna återfår sin autonomi och får utrymme och möjlighet att möta eleverna i det unika mellanmänskliga möte som varje pedagogisk situation innebär. Endast när den pedagogiska diskussionen inser att vi inte längre har En skola för alla, och förstår att livsvillkoren och den sociala verkligheten inte är densamma för alla elever och först när det pedagogiska arbetet tar sin utgångspunkt i den verklighet eleverna befinner sig i kan en verklig likvärdighet nås – bortom meritokratins skenbara rättvisa.”