Teater och konst på landet.

Den här texten jag skrivit nedan är beställd till en antologi av Teater InterAkt i Malmö som belyser konst och integration. Texten är en del i det kapitel som behandlar platsens betydelse. Boken är en del av projektet Nyckeln som är finansierat av Allmänna Arvsfonden. Boken släpps för allmänheten den 8 februari 2020 i Malmö. Kontakta jesper@teaterinterakt.se om du vill veta mer och beställa boken!
***

Teater Albatross har haft sin bas i Hallands inland sedan över trettio år. Själva vårt hus kallar vi Tokalynga Teaterkademi, eftersom platsen heter Tokalynga. Det är ett jättelikt hus, en gammal skola, med stor trädgård och nästgårds med djupa skogar och floden Ätran. Huset innehåller ett tjog sovrum och två stora arbets-salar. Det är fem mil till närmaste stad!

Och ändå, långt från metropoler, har vi lyckats överleva ekonomiskt och konstnärligt. Detta både som producenter av teater och konst, som pedagoger, som arrangörer av festivaler och gästspel. Vi har skapat ett center som blivit en viktig kraft inte bara i vår närhet, utan, som på olika sätt, påverkat och överraskat människor runt om i världen!

Hur har detta varit möjligt!?
För Teater Albatross har kvalitén gått före kvantitet och ”lönsamhetsprincip”, det man kan kalla effektivitet. Allt vi har gjort har grundats i långa processer, i en öppenhet gentemot omvärlden, vilket inneburit ständiga möten med kollegor och publik och olika besökande inklusive kursdeltagare… Vi har medvetet tagit oss tid till studier av olika saker, som Förintelsen, kolonialismen i Afrika, utfiskningen utanför Kameruns Atlantkust, rysk 1900-talshistoria, flyktingvågen som nått Europa de senaste åren. Vi har gjort ett antal researchresor utifrån dessa teman. Detta intresse för fördjupningar av kunskaper och erfarenheter har gjort att Tokalynga är fullt av konst och affischer etc från hela världen.

När vi arbetar med våra föreställningar tar dessa ofta åratal att framställa. Det gör att vi är mycket trygga i materialet, att vi bottnar i materialet. Detta känner en publik omedvetet, och känner sig trygg. Dessutom spelar vi ofta internationellt och knyter då internationella kontakter, dessa nya vänner blir ofta på olika sätt integrerade också i vår verksamhet på Tokalynga, detta kan ske genom att de kommer till oss som pedagoger/artister eller helt enkelt genom att vi själva lärt oss något i mötet med dem, detta påverkar sedan hur vi går vidare i vårt arbete.
När vi arbetar som pedagoger, med flyktingar, med skolelever eller i öppna kurser på en mer professionell nivå, arbetar vi oftast med samma teman som vi gjort teater om… Detta innebär att vi också här är mycket trygga både vad gäller temat – som vi är grundligt inlästa på – och estetiska uttryck som konst, dans o musik… Vi är genuint förberedda, vi har dessutom samarbetspartners som vi känner väl, som vi vet passar för respektive situation. Även vad gäller dessa samarbetspartners, t ex dans- eller rytmpedagoger från Kongo eller Kamerun, har vår relation med dem en tendens att djupna tack vare vårt hus, tack vare att våra förberedelser för samarbeten sker på ett helgjutet sätt, utan stress, i en miljö som nästan är ”som en hemmamiljö”, som gör att vi knyter starka vänskaps- och kollegiala band..

Grunden till kvalitén tror jag vi försökt bygga framför allt genom vår träning var dag. Det är en träning där alla i huset brukar vara med. En träning för kropp och själ. En fristad för var och en. Den ger våra medarbetare ett större självförtroende och ger vår egen grupp en trygghet.
Denna träning – mångfacetterad och enkel, djuplodande och rolig – är också en självklar del i mötet med elever, framför allt med vuxna elever, t ex flyktingar.

Att arbeta på landet är att undgå många distraktioner. Att rå sin tid. Att ha naturen som en helande vän i närheten. När t ex flyktingar arbetar med oss bor de ofta på Tokalynga Teaterakademi, som vårt stora hus heter, de är med oss några dagar. De minns oss under lång tid efteråt. All koncentration, hela existensen är dessa dagar inriktad på vad som sker mellan oss som arbetar med varandra. Detta gör att det blir bättre resultat, mer personliga resultat, mer intima resultat. Med resultat menar jag de konstnärliga uttryck som eleverna visar upp, vare sig det rör sig om målade bilder, skulpturer, poesi de skrivit, teaterstycken, sånger eller danser…

 

Att arbeta på landet är också ofta att få en publik eller olika samarbetspartners som inte är så vana vid att möta den professionella kulturvärlden. Många av dem som ser Teater Albatross på Tokalynga berättar efteråt att de aldrig tidigare varit på teater. De har andra politiska värderingar, de möter något av ”en ny värld”. Man får en publik som är genuint intresserad, man kommer inte på det kulturella evenemanget på grund av en social konvention. Andra kommer, i vårt fall, dessutom långväga ifrån, från Göteborg, Malmö och Stockholm… Dessutom kommer man från andra länder. Detta gör att publiken, eller deltagare på olika sorters kurser eller festivaler, blir en spännande kompott av språk och tankar. Delade drömmar ger upphov till nya vänskaper och projekt. Många kärlekshistorier har börjat på Tokalynga. Just vad gäller kurser kan vi igen profitera på att Tokalynga ligger på landet, det som oftast ses som ett handikapp – och också naturligtvis är det – själva avståndet, otillgängligheten, förbyts från nackdel till fördel då människorna hamnat på Tokalynga. Då är vårt hus hela världen. Och kurser och pjäsarbeten etc ges allt fokus. Den själsliga närvaron är stor.

Trygghetsaspekten kan inte nog betonas. Hur vi jämför oss med andra, vår osäkerhet. På landet blir armbågarna mindre vassa. När man arbetar med människor, vare sig det är skolbarn, nyanlända, eller professionella människor inom konstens domäner, så brottas vi alla med en rädsla. Både ”pedagogerna” och ”eleverna” brottas med osäkerhet, man är rädd att misslyckas, att inte bli sedd, bli missförstådd. Att få utmaningar man inte klarar eller faktiskt inte vill vara delaktig i.
Ett hus på landet, där arbetet kan ske utan stress, där man kan gå ut, kanske ner till sjön, när man så behöver. Där alla äter tillsammans, talar tillsammans under sena kvällstimmar, innebär normalt att en stor trygghet uppstår, människor bjuder på sig själva, arbetet med de konstnärliga uttrycken djupnar, vänskaper föds, tankar om förändring och krafter att ta itu med saker, föds.

Huset blir då viktigt, man vet att man kan komma tillbaka, vilket ofta har skett med grupper av t ex nyanlända eller förortsungdomar. Ibland kommer en hel grupp ”bara för att få komma tillbaka, vi klarar oss själva!” När de åker tackar de oss för att de haft det så bra. Det är som att i husets väggar sitter en kraft – av minnen och tidigare upptåg och erfarenheter – som de tar till sig.

Tryggheten hänger ihop med de långa processerna. Med livet på landet. Inte gå på bio. Inte träffa kompisarna på kvällen. Många gånger behövs inga klara scheman för dagen. Ändå arbetas det av hjärtans lust. Vi har alla tid att ”vänta ut varandra”. Vi ”hinner” vara kravlösa. När en verklig närvaro inträder – vår aktiva, meditativa träning är också förlösande – blir vårt konstnärliga arbete mer och mer på liv och död, eller i vart fall, för stunden extremt viktigt. Passionen har kommit in i arbetet. Det som gör att vi vill fortsätta med konstnärliga aktiviteter är ofta detta, att något djupt mänskligt uppstår, en lekfullhet gentemot det vi kallar verkligheten, där vi kan utan att riskera livet pröva olika förhållningssätt. Vi lämnar vår egen privata roll, vi leker med världen. Detta blir lätt till dödligt allvar – men vi vet alla att aktiviteterna är ofarliga, våra starka känslor är ofarliga, de är reflektioner av en brutal yttre värld. Och den världen är inte ofarlig. Människor känner sig renade då de får uttrycka inre känslor man tidigare inte visat utåt. Denna process, det konstnärliga utagerandet, bygger på förtroenden mellan pedagoger och elever. Igen vill jag betona vad det kan betyda för denna känslomässigt utmanande resa, att uttrycka sig inom konstens värld, att ha ett ställe som speciellt ”verkar skapat för dessa aktiviteter”, ett ställe som är avskilt, lugnt och harmoniskt. Jag minns t ex en irakisk man som plötsligt berättade en otrolig historia om hur han suttit i fängelse i Irak. Inte ens hans vänner hade tidigare hört om detta. Jag tror att den tilliten han hade till oss alla hade med platsen att göra.

December 2019 – Robert Jakobsson

Ps. Två saker till.
Naturligtvis är det ibland en stor nackdel att befinna sig långt från ära och redlighet, i trakter där till och med länsman eller hans fjärdingsmän sällan dök upp i gamla tider. Jag minns t ex att Henric Holmberg, känd skådespelare och tänkare, tvekade inför ”den långa resan”.

Något positivt, som jag glömt ta upp, är utrymmena, på landet finns ofta mycket mer utrymmen än i stan. Ladugårdar, övergivna hus etc. Vårt hus är i sig jättelikt. Detta gör att konst som produceras kan lagras, få leva vidare. Kan återanvändas.

Och gör man stora skulpturer, stor scenografi, kan den stå kvar i trädgården. Vår pjäs HELIG!. om Förintelsen, hade varit svårt att producera på en vanlig teater…

Ps. Tack, Henrietta, för bra synpunkter vad gäller texten!