Teater Albatross

Pondoland – Den andra resan. Med Svante Grogarn, 12-20 juni 2013

Bakgrund: Teater Albatross gjorde tre resor till Pondoland under 2013. Den första och den tredje gjorde jag Robert Jakobsson tillsammans med Åsa Lieberath. Vi skulle med lokalbefolkningen göra en pjäs om kampen mot en titangruva planerad av ett australiskt gruvbolag. Tyvärr genomfördes aldrig pjäsen. När vi kom sent på hösten var det stormar, det var stört omöjligt att ta sig till Pondoland!!! Som framgår av texten nedan blev vi varse problemet med höststormar redan under resan i juni. Vi försökte då ändra tidsplanen, men KUR, som givit oss pengar till Pondolandsprojektet, krävde att det skulle avslutas 2013…

***************************

Onsdag Resa från Landvetter. Svante sjuk. Ont i lederna. Väldigt ont! Han trodde han hade fått femte sjukan!(?!)

Torsdag, efter mellanlandning i Johannesburg åkte vi mot Durban. Vi satt bredvid en ung kvinna från Malaysia, Janice Soo Fern Lee. Det blev en spännande timme, Janice berättade om hur hon arbetar för att nå ut med billiga mediciner i Afrika. Hur de själva (en liten NGO från Schweitz, som hon arbetar för) tillverkar alternativa mediciner för sjukdomar som vinsthungriga läkemedelsföretag negligerar. Så var vi framme i Durban. Hyra bil. Reste till Eric’s Place, Kuboboyi River Lodge. Som ligger precis i utkanten av Pondoland, av The Wild Coast. Jag gick en lång promenad längs stranden. Mörkt, höga ljud från apor. Gick o gick. Skönt. Svante gick inte med. Han berättade att varje steg han tog gjorde ont. Vi hoppades att han snart skulle bli bättre. Det var kolsvart när jag kom tillbaka. Jag hade gått en lång stund i mörkret bakom, bredvid och före en ung man. Våra fotsteg, vår andning, i mörkret och tystnaden. Afrika och Europa. Rik och fattig.

Fredag. Mzamo Dlamini och Nonhle Mbuthuma, ledare för Amadiba Chrises Committee (Kamprörelsen för skydd av natur och kultur i Pondoland) kom till Kuboboyi. Vi samtalade om allt möjligt, t ex om mannen som blivit skjuten efter att han på ett byledningsmöte sagt att ”över min döda kropp, att de etablerar en gruva här!”. Några dagar senare kommer en stor jeep, någon frågar efter mannen i huset, frun pekar ut mot åkern, någon annan bjuder in främlingarna att äta… Ett skott, ett skott som slår sönder en självklar verklighet, som dödar mannen. Mördarna rusar till bilen, byborna efter bilen. Man springer allt man orkar. Ingen anmäler till polisen.

De berättade om ORMEN som finns under jorden. Först har vi EARTH. Sedan ORMEN sedan WATER. Ormen får inte störas. Nu för tiden har ormen det svårt… När gruvbolaget var där för att projektera borrade man på olika ställen. En gång kom borret upp alldeles blodigt! Samtidigt började en STOR STORM som dödade en mängd, åtminstone åtta, kor! Borrarbetarna sprang därifrån i panik, körde iväg med sina jeepar!

Nonhle och Mzamo berättade vidare att de tyckte att Spelet om Pondoland naturligtvis bör spelas i Pondoland, dels nära havet, och dels mer inåt land. Dessutom vore det viktigt att spelet visas i Durban. I Pondoland är det viktigt för att stärka gemenskapen, kämpaglöden och för att öka kunskapsnivån i kampen för att kunna bevara Pondolands traditioner. I Durban kan en betydligt mer kontroversiell framställning av konflikten göras. I Pondoland är det viktigt att inte ställa människor mot varandra.

Nonhle och Mzamo berättar om mutor. Hur bolaget ger en bil åt någon, för att få den människans röst. Hur de erbjuder eleganta hus för att få stöd…

På eftermiddagen kördes vi till Mtentu River Lodge. Den sympatiske Russel hämtade. Russel, som driver Lodgen med Bridget, Russel, som studerat teater och vill göra vad han kan för vårt projekt!

– Vägen var mycket bättre än sist. Torrare. Det kändes nästan som att en vanlig bil skulle kunna ta sig fram!

Vi träffade på Lodgen Bobby och hans fru Patty från Durban. Och en stor sydafrikansk/australisk familj dominerad av kvinnor, anförda av en pigg 87 årig mormor och med två döttrar och en dotterdotter. Den australiska delen av familjen (dotter-dotterdotter) var märkligt nog MYCKET engagerade i kampen mot olika gruvbolag i Australien! Denna rörelse, framför allt mot gasutvinning, har med tiden tydligen blivit oerhört stor och framgångsrik.

Lördag: Valar! Någon ropade att det var valar nedanför lodgen! Jag gick till havet och såg hur vattnet liksom kokade än här, än där. Det gick en rysning genom kroppen. Våra vänner, de kloka valarna! Jag hade hört att man ibland, speciellt under september till november kan se rikligt av de närmare 40 ton tunga knölvalarna. I år var de tydligen ovanligt tidiga.

Efter frukost gick jag en lång promenad norrut längs stranden. Hittade underbara röda bär, som plommon. Åt en. God, speciell, söt. Antydan till metallisk smak. Blev lite orolig…

Vackert värre.! Underbart att vara där igen! Sol! De stora böljande slätterna. Korna. De runda vita husen. De täta djungelliknande buskagen. Längs en stenig strand träffade jag två indier, far och son. De fiskade. Edwin, som luktade och bjöd på whisky, och sonen Jason. De fick ingen fisk, och var upprörda över fiskebåtarna. Förr fick de stora fångster. Nu kommer båtarna in på natten NÄRA land, de sätter i småbåtar som sedan åker in ÄN LÄNGRE mot land, där de släpper nät som båten sedan drar ut! – Jag tänkte att det inte finns nån ände på vad vi människor kan hitta på. För att tjäna pengar, för att förfina våra metoder. Edwin och Jason var intresserade av att deltaga i SPELET OM PONDOLAND! – Efter fyra timmars promenad, och ramlande i svår terräng, med blödande smalben, kom jag tillbaka till lunch på Mtentu! Svante hade suttit nere vid Mtendu Rivers mynning. Och tittat. Och funderat.

Vi kördes till Danskvinnan, som är en s k Sangoma, en schaman. Hon är mor till Sunny och Tammi, som båda arbetar på Mtentu River Lodge. Vi anlände, mamman kom ilande över fältet från en granne, hälsade i sina smutsiga arbetskläder med en kram, ett skratt och en entusiasm som jag mindes från det förra mötet, från i april. Så kom hon tillbaka en stund senare, nu klädd som schaman/dansare, hon tände rökelsen, några kvistar med löv, så började hon dansa för oss! Med de oräkneliga ölkapsylerna runt hälarna! I samma runda hus som förra gången! Barnen ackompanjerade på trummor. Hönor och småbarn vaggade runt. Ljuset in genom dörren.

De bjöd in oss att komma tillbaka nästa dag. Grannhuset skulle hålla fest!

Söndag – på morgonen åkte vi tillbaka till Sunnys mor. Den australiska kvinnan kom med. Med sin dotter Sofi Asha Krige. Nu åkte vi via affären. (Tänk att det finns en affär där! En energisk man driver en taxirörelse, nu har han utvidgat rörelsen med en affär.) Vi köpte öl och vodka! Som gåva.

Sunny visade oss familjens gravar, de låg på lite olika ställen runt huset. Mer eller mindre möjliga att upptäcka. Sunnys äldre brors var den finaste. Grisen, med ståltråd i trynet, och ankor och höns och småbarn struttade runt oss. Sofi Asha fällde en tår.

Mamman – sangoman – dansade med sin elev – ithwasan – en vacker ung man. Först dansade och sjöng modern, efter att ha gått med de nakna fötterna på den brinnande rökelsen. Sedan dansade eleven.
Dans sång och mumlanden och medsång från de församlade. Många barn hjälpte till att trumma. Sedan följde hans ithwasans dans – med vodkaflaskan, lite humoristiskt, tänkte vi.

Efter flera timmars dans gav vi oss av till festen. Vi var mycket nöjda. Filmningen hade gått bra. KUR skulle bli nöjda!

Massor med folk. Festen ägde rum på fältet utanför familjens hus. Två flickor fyllde 21 år. Trummor. Babboo dans. Andra danser. Vacker sång av män och en del kvinnor som gick i formation in i ett hus. (För att ta in förfäderna i huset, sa Nonhle senare!) Flera kor hade slaktats, vi bjöds på kött och hemmagjort öl mm Affärsinnehavaren, taximannen, var där, liksom kanske ytterligare hundra människor!

Mycken vänlighet. Lite fyllefest över det hela. Lite fumligt. Väldigt enkelt. Alla verkade tala med alla. Sånger, danser. Sitta och titta.

Vi blev hemkörda i skymningen till ännu en kväll på Mtentu River Lodge. Människorna där: naturälskare, politiskt initierade, radikaler, överraskande människor från olika länder… Det verkar alltid vara lika spännande att träffa Mtendu’s gäster, de som orkat besväret att ta sig dit, till vägs ände!

Måndag. Jag tog en ny långpromenad. För att komma till Mtentu Rivers början och de stora vattenfallen jag hört mycket om.
Först gick jag in i en mindre skog nära Lodgen. Den visade sig vara som en djungel. Mörk, full av växtlighet till den grad att vart steg framåt var besvärligt. Lianer skulle forceras. Stora stenar som verkade ditslängda av nån jätte. Bara löv, stammar och dessa stenar. Och lianer som ville lägga fälleben. Plötsligt kändes det som om jag var i en grotta. Alla sinnen på helspänn. Inte bryta benet! Jag tog mig fram meter för meter. Det började gå uppåt. Mer och mer uppåt. Min balans är ju inte den bästa. Jag var spänd. Så, plötsligt, jättehöga skrik i närheten! Från flera håll. Jag blev mycket uppjagad. Vad var nu detta? Så upptäckte jag en apa, en stor grå apa. Mycket nära. Jag började retirera. Många apor. Även ungarna var där.

När jag, ett par timmar senare, kom till övre änden av Mtentu River förstod jag att det var omöjligt att se vattenfallen uppifrån, från den kuperade slätten där jag gått. Jag hade behövt hjälp för att komma ner genom djungeln.

När jag kom tillbaka till Lodgen höll Svante på att intervjua Umnumzana Shezi, dansare och herbalist, en ledande man i de lokala församlingarna. Spu översatte. Umnumzana sjöng för oss, berättade om deras kamp för bättre levnadsvillkor och mot den stora motorvägen och gruvbolaget. Han sjöng, på sitt lågmält trubbiga vis, en kampsång mot gruvan. Han menade att om vi använde deras gamla – och nya – sånger och melodier på ett nytt sätt – så vore det helt ok. Han var mycket positiv till att vi också gjorde egna avtryck genom deras berättelser… Positiv till att vi använde vårt teaterspråk med masker, eld, styltor etc för att göra deras berättelse.

Sent på måndagseftermiddagen åkte vi tillbaka till civilisationen, till Kuboboyi. Innan avfärden bestämde vi att på onsdag träffa Bobby i Durban tillsammans med en vän till honom, Themi. Precis innan avfärd berättade Sofi Asha och hennes mor att de skulle försöka vara med i Spelet om Pondoland!

När vi kom fram till Kuboboyi, och den vänlige Eric, var Svante rejält dålig. Eric menade att han absolut måste till sjukhus. Svante la in sitt veto. Jag somnade med dåligt samvete.

Tisdag. Svante lite bättre. Plötsligt dök Nonhle upp. Vi spenderade dagen med henne. Delvis i hennes enkla lägenhet i Port Edward, delvis på en restaurang vid havet.

Hon gav oss en cd och en dvd med lokal musik hon tycker om. Hon berättade om allt vi frågade. Hon sjöng för oss sången Svante hade tyckt så mycket om när vi var på festen.

Vi körde vår hyrbil till ett berg varifrån man kan se hennes hemby. Där, med magnifik utsikt, berättade hon om varför hon kämpar för sitt folk. Att de bokstavligen kämpar för sitt liv. Storfinansens modernisering innebär att deras sätt att leva, i grunden ett genuint kollektivt, eller solidariskt levnadssätt, kommer att bli omöjligt.

Onsdag. Hemfärdsdagen! Först åkte vi till Durban. Träffade vår vän Bobby och Themi, som visade sig vara tredje generationens grek, och en hejare inom Sydafrikansk teater! En ovärdelig kontakt! Han menade först och främst, om vi skall genomföra projektet, att vi måste ta rejält med tid för att förstå vad lokalbefolkningen i Pondoland verkligen förväntar sig av ett samarbete med oss, liksom vi måste ta oss tid att förklara vad vi förväntar oss av dem. Görs inte dessa saker tydliga kommer det att kunna röra sig om liv och död i ett senare skede. Folk är ofta desperata på grund av fattigdomen. Themi menade också att detta, vårt projekt, är mycket kontroversiellt, mäktiga intressen är mot oss, kolossalt mycket pengar är inblandade, extrema saker kan hända!
Han menade dessutom att vi absolut borde ta kontakt med en professor på Howard College, Patrick Bond. Patrick är en aktivist, en man med gedigna kunskaper vad gäller kamp mot orättfärdig exploatering av natur och människor.
Themi vill gärna vara med i projektet, han tog oss till en delikat och billig indisk restaurang, där samtalet fortsatte. Durban är Sydafrikas Indien, så denna restaurang var en av många liknande!

En viktig sak Themi berättade, var att oktober – november, tiden vi tänkt genomföra projektet, var illa vald… Denna tid är en tid av ideliga stormar. Och regn. Vägarna är ofta ofarbara etc. Vi bör absolut ändra tidsplanen. Vi hade hört det tidigare, och insåg att han hade rätt! – Vi tänker oss nu att projektet genomförs under ca 7 veckor någon gång under perioden maj – juni 2014.

Efter lunchen träffade vi ett tiotal yngre konst- och teatermänniskor. Alla ville bidra med något till projektet. Ewok, som sammankallat, en ung välkänd poet, han har t o m uppträtt i Sverige, hade lyckats samla en mängd intressanta människor! Där var filmare, musiker, dansare, skådespelare, poeter och dockmakare… Det kändes som en nåd. Så mycket god energi! Så fina människor! En del hade familj i Pondoland.

Detta möte, det sista som skedde innan hemresan, gav ett stort hopp till framtiden!

När vi skulle sätta oss i bilen för att köra till flygplatsen, kom jag i samspråk med den lille parkeringsvakten, han flydde från Rwanda i samband med folkmordet -94, ännu en otrolig historia skulle kunna rullats upp! Nästa gång?

På flyget Durban – Johannesburg råkade jag sitta vid en man som framgångsrikt kämpat mot ett annat gruvbolag. Han var politiker, hans kamp för reservatet norr om Richard’s Bay, hade blivit framgångsrikt. Nonhle hade berättat om denna kamp. Han sa att det nästan är omöjligt att stoppa en gruva… Gruvbolaget och regeringen kan använda sådana oerhörda resurser för att få igenom sin vilja. Att någon blir dödad är inte omöjligt. Man kan trötta ut befolkningen. Göra kampen utdragen, få den att verka hopplös.

På flygplatsen i Johannesburg träffade jag en kvinna som arbetade i Impendle, ca två timmars bilresa från Durban, inåt landet. Där var fattigt, men oerhört vackert. Höga berg. Fantastiskt naturliv, sa hon. Vi borde komma dit! Ingen ände på alla förslag och kontakter!!!