Teater Albatross

En resa tillbaka i tiden. En tidsmaskin med mig och Åsa som passagerare.

1980. Jag var 32 år. Jag arbetade på ett jättelikt mentalsjukhus i medeltida Ferarra, Italien, tillsammans med ett internationellt sällskap av skådespelare och teatersökare.

Mentalsjukhuset var fortfarande i full gång. Detta var innan de stora psykiatrireformerna kom att tömma världens mentalsjukhus.

När vi, skådespelarna, sjöng eller skrek, ofta på språk vi själva inte kunde, skrek och vrålade de intagna med oss. Vi tränade var dag, arbetade ibland sju dagar i veckan, fick sju tusen i månaden, träningen var ett slags heligt centrum för verksamheten. Denna träning var ofta sekvenser av rörelser som skådespelarna mödosamt arbetat fram. Klockan sju på morgonen var vi igång. Ärligt talat var vi ofta sena. Tittade man ut över gården, där de galna var, kunde man ibland se snarlika kroppsliga kompositioner!

Vissa av rummen hade stengolv. Också där gjorde vi akrobatik. Rummen var jättelika, själva sjukhusbyggnaden var kolossal, värmen hade slutat fungera för länge sedan i den delen av sjukhuset där vi, Teatro Nucleo, höll till. Vintertid kunde man ibland se små moln runt ansiktena. Vissa fönster nära taket var alltid öppna. Året runt. Ferarra är känt för dimman. Och kylan på vintern. Plusgrader, naturligtvis, men bitande fuktigt! Dimman gör staden extra vacker. De smala gränderna, de runda kullerstenarna på gatorna, katterna och plötsligt det stora torget, med katedralen. Och där bredvid, slottet med vallgraven.

Som svensk långt hemifrån, bjöd jag ner vänner och kolleger. Och märkte att jag blivit storkonsument av godis. Jag längtade nog till en angenämare värld, men kämpade självklart på!

Plötsligt dök Kroppens Poesi upp. Det var en grupp unga teateraspiranter som flockats runt Sören Larsson, en svensk teaterlegendar. Fysisk teater, precis som Nucleo! Hängivna människor.

När det var kurs var det fest! En massa nya människor och upplevelser. Möten, fräscha möten, också kärlek kunde spira.

Bland Kroppens Poesimänniskorna fanns en ung flicka, Åsa Lieberath. Jag tyckte hon var väldigt vacker, vi blev vänner. Åsa var med i en liten föreställning jag var ansvarig för under kursdagarna. Åsa var då tillsammans med en karismatisk saxofonist, en slags overklig, hetsig, självlärd filosof. En man som lös på scenen.

Åsa och jag åkte nyligen tillbaka till Ferarra. Vårt möte på Teatro Nucleo påverkade våra liv. Vi hade båda en partner när vi träffades, men ett band hade väckts till liv. Åsa kom att leva i Danmark, jag i Sverige. Vi träffades oskuldsfullt några enstaka gånger. För nästan exakt tretton år sedan sågs vi igen. – Och blev ihop.

Nu åkte vi tillbaka till vår ruta ett, till Teatern i Ferarra. Det kändes märkligt. Lite skrämmande. Det hade varit en viktig tid för oss båda. För mig i ett och ett halvt år, för Åsa ett par korta blixtvisiter i den intensiva, osvenska, värld, som var Teatro Nucleos, verklighet!

Men det var trettiofem år sedan!

Vi kom körande in i staden. Gick omkring. Vi kom till Katedralen, omöjligt att ta miste! Nu visste vi var vi var! Vi trevade oss vidare mot de gränder där teatern legat. Plötsligt var vi där. Hela jättehuset renoverat, hade blivit till arkitektutbildning, Universitetet i Ferarra.

Katedralen i Ferarra, slottet bakom.

De jättelika, ekande korridorerna hade moderniserats, de nakna stenväggarna klätts in. Det hela var modernt. Vi hade ju räknat med detta. Men ändå, fanns det inte kvar något av ursprunget!? Det egendomliga är att alla de foton som togs på den gamla tiden, handlar bara om teatern, om föreställningar… Inga foton av den ack så teatrala miljön! Inga foton ut över gården! Vi människor är blinda!

Gården fanns kvar. Fylld av arkitektstudenter som gillade läget i solskenet. Träden, där ibland någon stod och onanerade, mindes de, månntro?

Strosande runt i Ferarra såg plötsligt Åsa Mensan, universitetets matsal, där vi mot alla regler alltid åt. – Va?! – låg den verkligen här!? Fantastisk mat för inga pengar alls. – Tyckte jag. – Förskräckligt. – Tyckte italienarna. Snälla vitklädda äldre kvinnor.

Jodå, en oanselig metallskylt förklarade att universitetets matsalar hade legat där!

En dag sade de till oss, väldigt ledsna: Ni kan inte äta här! Ni läser ju inte på universitetet… De var så söta, så snälla. Vi berättade att vi gjorde teater.

Plötsligt kände jag igen ett hus som var lite som en kyrka… Var det inte här han bodde, ”min” präst, Don Carleone?! Han som var så vänligt inställd till mig, som skulle spela präst, att han gav mig sin prästrock! – Jag har två stycken! – Så sa han. Men lova att du aldrig skändar den!

Don Carleone älskade drömmen, visionen, jag hade en bild från Göteborg där jag stod uppe på min skorsten med armarna upp mot skyn på det fallfärdiga huset på Slottsberget. Don Carleone, overklig, gammal, log och skrattade. Såg helig och märkligt respektfull ut.

Men jag hade glömt hans namn. En annan man – den nye prästen – som nu bodde i hans lägenhet, han förstod med en gång: Don Carleone, så hette han! Och det var här han bott. Fabrizio på Teatro Nucleo berättade nyligen att denne präst varit vida berömd. Det påstods på fullt allvar att han leviterat under en gudstjänst!

Prästkappan hänger numer på Tokalynga Teaterakademi. I entrén. Som jag ser det, oskändad.

Föreställningen vi gjorde, Åsa och Margaretha Tomner, jag, en italiensk präst (eller var han lärare) och en spansk LSD drömmare, började med Åsa utanför rummet, på fönsterkarmen. Bakom den stora stängda fönsterluckan. Hon hade en kort klänning och stora björnvantar. Åsa var orolig, rädd för att ramla ner. Hon var nitton år. Hon stod på den smala fönsterkarmen, en av de intagna var väl närgången nerifrån gården. Inne i teatersalen: Helt tyst, helt mörkt! – Så öppnades luckan. Magi i teatersalen.

Ferarra var vackert och vänligt. Mycket vänligare nu än som jag mindes staden. Folk var så öppna och trevliga. Sedda med Nucleoögon hade staden inte varit lika lättsmält.

En av dem jag gillade på Nucleotiden var Canella, som bodde på mentalsjukhuset. En ständigt skrattande tandlös man. Han gick runt med sin fyrhjuliga vagn, han väsnades, folk gav honom skrot. Honom gillade jag. Vi skojade lite för det mesta. Jag blev häpen när Pucchio berättade att han faktiskt var intagen på Mentalsjukhuset.

När jag drömde mig tillbaka till Canellas fåriga solbrända ansikte kom ett annat minne: Mannen med rocken. Den första tiden i Ferarra, innan jag kunde italienska, gick jag ofta till en liten restaurang dit Ferarras bohemer brukade gå.

Jag njöt av att vara där, sitta och dricka vin, och bara – iaktaga människorna. Det var härligt att inte förstå. Ingen verkade kunna engelska. Jag var nöjd i min egen värld. En kväll, dagen hade jag förmodligen ägnat åt att försöka träna mina förmågor som skådespelare. Ensam i något jätterum. Ingemar Lindh, en teaterfilosof, brukade säga: Det är inte svårt att arbeta med teater, det svåra är ATT BÖRJA. – Så hade jag ofta det. Jag kunde sitta, stå, gå runt och tänka, att jag börjar nu, om en liten stund. Och hela dan kunde gå, fjättrad vid dessa tankar….

I alla fall: En kväll, jag satt på bohemernas bar och åt någon billig pastarätt. Plötsligt slog sig en gammal trashank sig ner mitt emot mig. Han hälsade. Han hade vänliga ögon.

De följande veckorna kom han emellanåt, han satte sig alltid vid mitt bord. Han åt alltid soppa. (Långt efteråt, när han var död, fick jag reda på att han var uteliggare, och att baren brukade ge honom en skål soppa på kvällen)

En kväll började han prata med mig! Han förklarade på nåt märkligt sätt, bortom vanliga språk, att han varit pilot under andra världskriget. När fiendeplan dök upp flög han mot solen! Då bländades fienden, och han överlevde.

Det var några kvällar som han berättade saker för mig. Han skrattade mycket, hans ögon gnistrade!

En kväll kom jag sent, vi hade sagt vi skulle träffas, han hade redan ätit. Han stod alldeles utanför entrén till Restaurangen. Månen lös på honom. Han strålade, stod där i sin långa rock, räckte ut armarna och sa ”la luna!” (månen!) En sådan utstrålning han hade! En man full av värme.

Jag såg honom inte mer. – Så fick jag reda på att han hade dött, att han var uteliggare. Och några av barens gäster berättade att det varit en stor överraskning när han plötsligt började tala med mig. Man hade trott att han var stum.

Åsa och jag gick runt i Ferarra, njöt av ögats fest, en medeltida stad är något extra att strutta runt i, jag fick en ingivelse att denna bar, bohemernas bar, låg bakom Slottet. Några gator bort sa jag till Åsa: Här, här tror jag att baren låg!

Bar Settimo, så hette den. Kvinnan som äger baren berättade att, jodå, i början av 80-talet kom många bohemer dit, ibland gav de soppa åt behövande… – Jag kände igen både stället och namnet.

En tidsresa, i detta fall var det en försoningens och läkandets resa. En tidsresa som, märkligt nog, tog oss in i ett övergivet hus i utkanten av staden. Vi hade letat, Åsa och jag, efter ett hus vi båda bott i. Där bodde också Paolo Nani, nu världsberömd Nucleoskådespelare, huset var så gammalt och fint, med fikon i trädgården. Nicolettas pappa hade gett Teatro Nucleo huset. När vi väl funnit ut att huset rivits, hittade vi istället ett stort övergivet hus några hundra meter bort. Det visade sig vara en hel knippe övergivna hus. Stora gapande hål i betongväggarna. Där kunde man ta sig in! Öppna schackt inne husen. Trasiga trappor upp till tredje våningen, märkliga prång, som utbuktningar, som en teaterscen! I ett av husen hittade vi i källaren, en samling objekt från nån gammal lekplats. En helt genomrostad gungbräda, en karusell med små sitsar för små människor. Vi råkade komma åt karusellen, magiskt, helt tyst snurrade den, som den aldrig slutat sin karriär.

Vi frågade i ett närliggande hus, var vi varit. Ett hem för psykiskt sjuka barn… Hade lagts ner på 60-talet.

Själv hade jag det tufft på den tiden hos Teatro Nucleo, som styrdes av ett gift par från Argentina. Man styrde med järnhand. Det var inte lätt att leva med alla deras infall. Med all deras revanschistiska attityd.

Horacio Czertok, mannen som med Cora Herrendorf då ledde gruppen, var nu vår värd. Så hygglig, öppen och omhändertagande. Vi var ljusår från det tuffa kasernlivets värld, från Teatro Nucleo i början av 1980talet!

Horacio Czertok och Robert Jakobsson

Denna Ferarraresa avslutades i Milano, där en italiensk teater som varit på residens på Tokalynga, hade premiär! La Confraternita del Chianti spelade Levitico. Fullt av folk på Teatro Verdi. En entusiastisk stämning. En välspelad engagerad föreställning om flyktingströmmarna genom Italien. Det var för att vara med på premiär, vi hade åkt till Italien! När vi kommit hem kunde vi läsa de fina recensionerna!

PS.

Vi bestämde oss för att vi skulle försöka få ta över karusellen och gungbrädan från det Psykiatriska Barnhemmet. Något så magiskt träffar man sällan på. Vi fick, Fabrizio från Teatro Nucleo hjälpte oss, till sist lov från Röda Korset i Ferarra, att hämta dessa saker. Men, sa man, vi måste se till att tidningarna i Ferarra skriver om detta. Tydligen är detta stora gamla förfallna hus legendariskt. Människor har svurit på att karusellen har snurrat ännu årtionden efter att huset övergetts. Man har hört barnen sjunga, gungbrädan har gått upp och ned. Det har till och med gjorts TV-program om det ökända Barnhemmet!

 

Robert Jakobsson 25/4 -16