Norrlandsresa
Så skulle vi till sist åka iväg på Norrlandsturnén!
För många månader sedan hade vi fått en förfrågan om vi ville spela Flickan och Havssköldpaddan i Norrland. Exakt var förstod jag inte, men det verkade ju spännande! – Så vi sa ”ja”!
Och nu var vi på väg! Nadina hade arbetat under lång tid med att organisera turnén, som ursprungligen skulle vara i två veckor, hon hade rätt snart förstått att det inte skulle bli enkelt, någon organisatör sa t ex, ”varför ringer ni mig nu, om ni ska komma om flera månader ring när det är på gång, så ser vi om vi kan boka er”. Flera gånger diskute- rade vi huruvida vi skulle lägga ner turnén. Det blev liksom inte nån ordning på nåt! Olika människor sa att olika re- gler gällde för vår turné… Så Nadina ringde ibland och suckade!
Vi som skulle åka hade andra bekymmer! Utan att titta på nån karta hade vi en känsla av att det var långt, sådär långt att det kunde bli väldigt besvärligt. Kroppen blir stel. Det gör ont i korsryggen. Livslågan blir svag. Och allt känns tungt. Och så börjar vi kanske att bråka!
Själv hade jag i månader innan resan vaknat emellanåt med väldiga dubier, bilen går sönder, avstånden gör att vi inte får vila nog, det blir ett helvete. Tiden gick, och eftersom vår producent arbetade mer och mer för turnén kän- des det som att vi MÅSTE åka.
Efter mycket fram och tillbaka vart det plötsligt bara 4 föreställningar. I 4 olika orter. En vecka lite drygt. Med resa. En förlustaffär, men lite spännande! Albatross har gjort flera Norrlandsturnéer förut, och även om det var länge sedan, minns jag dem i ett visst skimmer! Nån gång hade vi faktiskt åkt hela vägen till Haparanda, med Svarta Blommor, sedan fortsatte vi till Finland, till Kemis Stadsteater och Uleåborg och vidare ner till Helsingfors! Och det gick ju bra! Väldigt bra! Så varför oroade jag mig så??! Men det var länge sedan, innan Albatross betalade lagliga löner, vi var bohemer, min dotter var tre år och satt i baksätet.
Så, i lördags morse åkte vi, jag med fullastad buss, från Tokalynga, Nikita och Charlotta från Göteborgs Centralsta- tion, Vi skulle sammanstråla i Norrköping tjugo över elva. Högsta fart. Bussen gick som en klocka. Kanske skulle jag hinna fika i Norrköping! Jag körde längs Vättern, hård sidvind, strålande sol som blänkte i i de skummande vågorna. Då hände det. Bilen gick plötsligt nästan inte alls! Och en symbol jag aldrig lagt märke till, en motor, lyste! Färgblind som jag är såg jag inte att den var röd. Ändå kändes det som att turnén redan var slut. Jag får ringa Charlotta! Efter samtal med Julle, mekanikern, Albatross väl- görare, provade jag att starta bussen igen. Och nu gick den som vanligt! Med hjärtat i halsgropen körde jag vidare mot Norrköping. Långsammare nu, för säkerhets skull!
Jag tror att jag inte riktigt visade hur orolig jag var, Charlotta och Nikita verkade ha fullt förtroende får vår buss. Den 23/3 2014 brukar ju alltid fungera. De oroade sig nog mer för avgasröret, som höll på att ramla av!
Vi körde och körde. Vi snek förbi Stockholm. Och så norrut! Och så stannade bussen igen, eller rättare sagt, den gick helt orkeslöst, med, som Nikita och Charlotta sa, den RÖDA motorlampan lysande. Hopplöst. En jättebuss knökad med vår rekvisita. Söder om Gävle.
Bussen fungerade plötsligt. Vi körde länge, blev supertrötta och tog in på ett Hotell, Höga Kustens Hotell. Det vi- sade sig vara ett Hotell så fint, med en vidunderlig utsikt, att vi alla på morgonen var märkligt återställda och glada.
Det fina humöret kom inte ens av sig när motorn snart la av igen! Som tur var fungerade fortfarande det hemliga tricket: Stäng av motorn, vänta lite. Prova igen! Gör detta några gånger och allt blir bra!
En ny dag av resande! Körande! Sitta i buss. Tyst långa perioder. Små samtal två och två. Ibland alla tre. Vänskap som smörjs genom resans böljande. Eftermiddag, vi är framme vid ett märkligt Hotell, där vi ska bo, tjugo minuter utanför Norsjö. Mitt i skogen. Inte en människa där! Hade aldrig hört talas om Norsjö tidigare! Det är märkligt vad sardintimmarna i bussen – man sitter trångt – tröttar oss! Så, vi vilade på Hotellet inför kvällens bygge av föreställ- ningen! Plötsligt kommer Charlotta: ”De har en pool här, ska du med och bada??!” Som i en dröm plaskade vi i en uppvärmd pool. Simmade och njöt.
Det var som en välsignelse. Oron för hur turnén skulle gå, nu med extra ved från den röda motorsymbolen, för- svann i det blå poolvattnet!
På kvällen, efter pizza hos den iranske invandraren som valt bort Malmö för Norsjö, med svensk fru och på väg till middag med vännerna, träffade vi Anders, en entusiastisk Folkets Hus-man, och överväldigades av hans hus och teater. En otroligt smakfull teater, modern, personlig, vacker, enkel… Sånt ger god energi! Anders och hans Folkets Hus-teater i Norsjö.
Nästa dag. Motorn stannade långt innan Norsjö, där vi skulle spela redan kl 08.30. Stannade mitt i skogen när vi åkte från Poolhotellet. Men den svek oss inte heller denna gång.
Norsjö Folkets Hus! Kanske 170 barn! Norsjö Bilmek tog hand om bussen. Föreställningen gick mycket bra, även om det fanns tendens till att ”det var den första på turnén”. D v s att den inte var riktigt på topp. Bilmeken kunde inte lösa motorproblemet.
Efter föreställningen och busspackning: Körning mot Åmsele! Och det låter väl inte så konstigt! Men, vägen, den första timmen, var smal som vore den enkelriktad, backig och kurvig som vore den Liseberg, och isig som vore den en bandybana. Desutom hade vi bråttom! Det kändes som att åldras snabbt när Nikita skickligt och försiktigt körde. Jag var säker på att om vi mötte en timmerbil, då var det slut! Antingen en frontalkrock, eller ner vid sidan av vägen. Och där var det brant!
Vi packade av och byggde i Åmsele Folkets Hus. Gösta hjälpte oss. Kaffet hämtade han nån stans. Och mackorna. Jag, som inte ville ha, åt flera stycken! Charlotta och Nikita skrattade.
Jag tror det var Charlotta som nämnde morden. Den där galne unge finnen som mördade flera människor i Åm- sele. Vagt mindes jag.
Vi bodde i Vindeln, ytterligare ett okänt ställe, ca trekvarts körning från Åmsele. Där passerar Vindelälven med en högljudd fors. Jag gick i kylan – kanske femton grader – de tre kilometrarna från vårt enkla hotell som den Polska
kvinnan hade med sin trevlige fabrikörsman., till just forsen med sitt vildmarkshotell. Där satt jag och njöt av Alice Munro, den kanadensiska kvinnan som fått Nobelpriset i litteratur! Och av ensamheten vid forsen. Och av den trevliga kvinnan med ett så vackert hår att jag inte kunde undgå att kom- mentera det, Hon betjänade mig: Dom första nittio minuterna: en öl. Sedan en ståtlig middag, renkött! Dyrt! Men det är ju Norrlandsturné! En slags nära döden-upplevelse!
Men döden var långt borta de där timmarna å Vildmarkshotellet! Jag satt ensam i en rustik sal med jättefönster mot forsen. Vindelälven är ju inte utbyggd. Den är helig! Och Munro så stillsamt pricksäker, att jag bara njöt!
Nästa morgon vaknade jag före sju, rädd och omskakad… Skulle bilen klara att köra oss till Åmsele? Kanske kunde nån reparatör laga den nu på morgonen här i Vindeln? Reparatören bad mig komma på direkten. Jag öppnade dör- ren till hans bod, i samma ögonblick slänger sig en skällande lurvig schäfer mot mig! Chock! Vi blev dock bästa vän- ner, schäfern och jag, jag slängde pinnar som vi rotade fram ur snön. Vilken jycke! Hon var underbar.
Husse hittade dock inte felet på bussen. När han provkörde bussen, körde somen rallyförare. Jag var livrädd. Så pra- tade han om Åmselemorden. Hur hemskt det varit. Om att tre dödats för en cykel. Om att där, i Vindeln och i Åm- sele, var det inte ett tidningsreportage, det var på riktigt. Och sorgen och alla andra känslor var tunga att leva med. Jag blev gråtfärdig. Han körde lite lugnare nu.
Efter frukost iväg tlil Åmsele. Föreställning, underbara barn, allt detta gav oss den där glädjen som teater kan ge! Gösta hjälpte oss att packa. Det måste nämligen gå fort nu! – Vi var tvungna att så fort som möjligt komma till Sto- ruman – den orten kände jag till – eftersom vi hade fått tid på Fordverkstaden där samma eftermiddag! Denna dag åt vi inte förrän efter sju på kvällen, vi hade fullt upp efter frukosten! Hungern hade försvunnit när vi klockan fem pustade ut på hotellet i Storuman! Charlotta hörde av sig: ”De har bastu!” Så där satt vi, 75 grader, vatten på ste- narna, en charkuterist, Charlotta och jag. Utsikt över fjäll. Utsikt över vida skogar och över Ume älv. Efter bastun fällde vi tunnan med det kalla vattnet! Olja på kroppen och ner till middagen!
Under middagen insåg vi att vi var rädda för morgondagen. Först skulle vi bygga upp scenografin i Storuman, sedan spela och sedan åka till Tärnaby i en buss som kanske inte går! Och Tärnaby?! Var ligger månne det!?
Storumans Folkets Hus var en stor fin byggnad med, som vi först tyckte, lite förvirrad personal. Senare förstod vi att ledaren varit sjuk i flera veckor. Därav osäkerheten om vårt gästspel. Hjälpsamma unga människor fick dock bäran- det att bli lätt. Hur många som skulle komma, skolbarnen, visste man inte riktigt. Troligen mindre än femtio. Jag frågade om SFI skulle komma, det trodde man inte.
Det kom 180 personer! Mest skolbarn, men även SFIare från Somalia, Eritrea och andra länder. Och naturligtvis hon från Teaterföreningen. Folk satt på stolar där man inte fick, var teaterstol var upptagen! Ett jätterum som kryllade av folk. Vi njöt, och fick många lovord. Av alla. En kvinna Kaarina, hade dragit ihop männi- skorna! Jag hade ringt henne för några månader sedan med anledning av att de hade ett TV-reportage om hur fint
man tog hand om Somalier i Storuman. Jag ringde till Storuman och råkade tala med Kaarina och bjöd hennes SFI- elever till föreställningen. Ibland kan ett samtal betyda mycket! Kaarina hade ordnat allt!
Efteråt, när Charlotta och jag gått till en av skolorna för att äta– så brukar det gå till – sa Charlotta att vi var som rock- stjärnor… I vilket fall var det väldigt roligt! En pojke, kanske sju år, Filip, sa till mig när vi satt och åt, att han kände många kineser! Så var han tyst en stund. Och så sa han att han kände alla kineser!
När vi vinkande gick från skolan skrek barnen på Parkskolan till oss, de ville uppenbarligen inte skiljas!
Efter maten körde Mikael från Folkets Hus mig i sin obesiktigade bil till Fordverkstan. De hade reparerat avgasröret! Men inte kunnat greja felet! Tillbaka på noll.
Nu ställdes kosan mot Tärnaby! Tärnaby var för mig ett namn jag kände igen, men det sa mig inte så mycket… Under färden blev fjällen höga, vilda floder forsade fram, vi var tvungna stanna för att fotografera. Många gånger stannade vi! Och lite omärkligt förstod jag gradvis att vi var nära Norska gränsen, att detta var fjällvärlden, Ingemar Stenmarks värld!
Vi bodde, med en hänförande utsikt, på Tärnaby Fjällhotell! Plötsligt hade vi en ledig timme. Innan bygget. Char- lotta och jag spatserade runt, njöt av sol, snö och berg! Nikita passade på att sova, att försöka kurera mandlar och halsont.
Lars, eller Laara, som han hette på samiska, var vår skolkontakt i denna vidunderliga fjällvärld. Det tog tid att bygga, i Sporthallen, som var full av konst av en lokal konstnär. Det tog tid med bygget för att Laara berättade så mycket, om konstnären som gjort väggmålningarna, om Samiska Teaterns historia mm mm. Laara och jag hade många gemensamma vänner, t ex Åsa Simma, en känd samisk profil.
Senare på kvällen bjöd vi Laara till Hotellet på middag. Hans berättelser från den samiska uppväxten , från Tärnabys historia och annat tog lite andan ur oss. Det var en härlig kväll. Med utsikt över vidderna. Ljust , snön och stjärnorna lyste upp fjället. Charlotta, som vet att uppskatta god mat, njöt av rödingen! Vi satt och trivdes, tänkte på all vänlig- het och nyfikenhet vi mött i Tärnaby, på kvinnan i Trolltrumman, affären med samisk konst, på honom som har kon- ditoriet. Rika på upplevelser gick vi till sängs.
Så, sista spelningen! Kanske 75 barn, de satt på våra medhavda bänkar och kuddar. Det var en ovanligt mogen grupp barn. Från förskolan till fjärde klass, alltså den vanliga åldern. Att de var mogna, hade lätt att koncentrera sig, märktes tydligt redan när vi presenterade förfilmen. Själv vart jag lite överraskad, jag hade associerat till hur skär- gårdsungar, eller barnen i nowhere land i Halland brukade vara. Härliga, men lite oregerliga.
Efter Tärnabyföreställningen, efter en riktigt lång applåd, kändes det kymigt, trist att vi skulle åka hem! Men innan barnen lämnade teatern ville de titta närmare på våra saker, på masker och täljda varelser. Prova sillmunderingen och annat! Men, hur skulle vi lösa detta? Sakerna är rätt sköra! Vi sa till barnen: Ok, om ni är väldigt försiktiga, om ni tar det riktigt lugnt, inte river i sakerna, sätter foten på något, så får ni gå upp allihopa, nu, och se och prova alla våra saker! – Scenen fylldes av ungarna. Framför och bakom fonden. Vi kände oss helt trygga. Kunde detta skett nån annanstans än i detta ljuvliga Tärnaby???!
Och att vi dessutom måste skynda oss. Det hade börjat snöa, man pratade om snöstorm! Laara hjälpte oss att packa, vi talade om att han kanske kunde vara med på vår Poesi-Festival i maj! Om han vore med på Tokalynga då, kunde vi tala om Albatross arbete i Sydafrika med en ursprungsbefolkning som kämpar mot en titangruva. Laara skulle kunna läsa dikter och annat från gruvkampen i norr, från samernas kamp. Samma kamp där som här!
Snön gjorde resan lite nervig. En gång en sladd som skrämde mig. Gårdagens solsken var förvandlat till snö och dimma. Och snömoln efter bilar! Och vinden slet i vår höga buss. Det snöade in i bagaget.
Jag sitter nu i bussen och skriver. Det är dan därpå, fredag. Sjunde dagen på turné! Vi sov i Östersund. Vi kom dit vid halv nio på kvällen. Charlotta och jag åt väldigt god indisk mat. Nikita tog en drink.
Nu är vi kanske tio mil från Karlstad. Bussen har stannat mer än vanligt. Till sist valde vi att köra trots att röda motorn lös! Då gick det inte fort! Charlotta gjorde nån magisk manöver, nu skyndar bussen fram över det värmländska skogslandskapet! Vi kör med Frykensjön på vänster sida. Ingen snö nånstans! 110 kilometer i timman! Yipee!
Bussen bör vara på Tokalynga runt kl tio ikväll. Peppar peppar.
Robert Jakobsson, Teater Albatross
Ps. Bussen körde in på gårdsplanen på Tokalynga halv tio. Det hade blivit mer än tolv timmars körning denna, den sista dagen. Motorn, som gått bra sedan Värmland, skorrade plötsligt till två kilometer hemifrån. Nu lät den märk- ligt, lampan lös, Ellinor stod på trappan och hälsade välkommen hem! Jag berättade att vi kört cirka 320 mil på dessa sju dagar!