Låt främlingen sjunga för barnet, mor och far är försvunna – ur en av jiddisch-sångerna.
Normalt är vi två som spelar pjäsen I Skuggan av Hatet växer Blommor, en musiker och jag. Till flyktinglägret Pikpa på Leros kom jag ensam. Där träffade jag två 17-åriga syrier som hjälpte mig med översättningen och tog pjäsen till sina hjärtan. De hade en vän, en duktig musiker, Mohammed Abdullah, som fått ett fint boende utanför lägret. Han hängde på oss i arbetet.
Det var nog inte helt lätt för dessa mina medarbetare, att vara med på projektet. Någon talade om att det kunde bli upplopp om vi spelade denna föreställning, där en judisk man har den goda huvudrollen. Översättaren, Mohammed Rami, berättade att han var rädd för att få stryk efter att vi spelat.
Det var inte bara föreställningens judiska prägel som var besvärlig. I föreställningen finns också explicita erotiska inslag. Dessa var vi tvungna att ta bort. Mina unga medarbetare sa skrattande att dessa avsnitt var stört omöjliga.
Nå, hur gick det!?
Då det verkade som att helvetet skulle kunna braka lös var det inte helt lätt att ta beslutet om att spela. Men å andra sidan – vi hade ju umgåtts med dessa ca 90 människor, gamla och barn, under ett antal elektrifierade dagar. Skojat, skrattat, tagit i hand, inte känt något annat än samhörighet. Och värme. Så, det var klart att vi skulle spela!
Bell Kriss började föreställningen, berättade om att hela världen nu är intresserade av hans hemland Syrien. Han dansade en intensiv syrisk dans och sa att nu skulle han inte berätta Syriens, eller sin egen, historia. Nu skulle istället en äldre man från Sverige, Robert Jakobsson, få berätta en historia från Polen!
Så började jag med att berätta att judisk historia inte är samma som Israels historia. Jag berättade om den östeuropeiska jiddischvärlden och sjöng en vacker jiddischsång – en sång om att främlingen måste sjunga för barnet i vaggan. Mamma och pappa är borta. Så var berättelsen igång.
Inför en helt ovanlig publik, rätt lik den publik vi tidigare mött i Kongo och Kamerun, men ändå så olik. Av de runt 90 personerna i publiken var väl åtminstone 20 av dessa barn. Medan föreställningen pågick imiterade de oss, upprepade text, skrek, skrattade och applåderade. Det var ett kaos bortom vanlig begriplighet. Till och med mina medskådespelare gjorde olika hyss när vi spelade.
När vi kom till det censurerade avsnittet, det erotiska – det judiska censurerades inte bort – började mina medspelare, först musikern, att skratta. Han drog med sig de andra. När Ramis skrattanfall avtagit förklarade jag att det inträffat en kulturkrock och publiken skrattade med. Föreställningen gick vidare, jag bröt den innan den var helt färdig, det var nya skrattanfall på gång.
Efteråt, och under föreställningen, undrade jag över vad vi gjorde, var detta ett fiasko?
Det var nog inte det. Efter föreställningen dansade männen, och barnen. Personalen, de underbara volontärerna, berättade att de aldrig sett något liknande, vilken underbart intensiv dans. Jag var själv med. Barnen dansade runt med de judiska persedlarna. Plötsligt var en äldre man intensivt dansande klädd i föreställningens kläder. Och senare på kvällen: varma omfamningar, skratt, män som höll handen mot sitt hjärta som tack. Mina tre underbara syriska vänner verkade lite oroliga – kanske var de rädda att jag tyckte att de varit otillräckliga. Men de såg lyckliga ut.
Och när jag ringde för ett par dagar sedan, sa Rami att alla talade om att teaterkvällen hade varit väldigt rolig. Detta var ett minne för livet. Åsa filmade, snart hoppas jag att vi klippt ihop några minuter! Nån dag senare sa Mohammed Rami att han skall tala med Balqis, en av de andra killarna – kanske skall de sätta igång själva att skriva en egen berättelse…
Det är inte utan att man längtar tillbaka!
Tokalynga 29 augusti 2016
Robert Jakobsson
Åsa med några av barnen som skapade dockor.
Här nedan beskriver Åsa Lieberath sina tankar kring det arbete med konst hon gjorde:
Hey my friend! No money no photo!
Just hemkommen från Leros, en grekisk ö dit flyktingströmmen från bl.a. Syrien och Afghanistan varit som värst det senaste året. Hey my friend! No money no photo! – ett mantra som ideligen upprepades av en ofta fotograferad barnaskara.
Robert och jag har varit på besök som en slags kulturvolontärer i ett på ytan sett harmoniskt flyktingläger, volontärer från hela världen är beredda att undervisa i allt från språk till kreativt skrivande.
Vi kom med konst och med Teater Albatross föreställning, I skuggan av hatet växer blommor. En berättarföreställning om en judisk pojke som flyr Polen under andra världskriget.
Jag skulle hålla i en slags workshop för utövande konstnärer som möjligtvis befann sig i lägret, tillverka dockor av olika material, framförallt textil och trä. Tänkt som ett avtryck av deras egna berättelser. Jag mötte en syriska som var psykolog, hon tyckte att det var ett väldigt bra projekt, hon ville hjälpa mig med att hitta intresserade deltagare. Men eftersom många flyktingar mår psykiskt dåligt och behöver hennes stöd så försvann hon under några dagar.
Det var svårt att hitta deltagare. Efter några frustrerande sömnlösa nätter i ett självrannsakande limbo, ”vad gör jag här, hur kunde jag vara så dum att tro att någon som flytt sitt sönderbombade hemland och betalt en förmögenhet för att ta sig till Europa i en ranglig båt, skulle vilja sätta sig ner och kreera dockor?“.Jag fick tänka om, vi hade ju trots allt flera kilos övervikt i material som vi släpat med oss. Jag fick helt enkelt göra en sy-workshop med unga i stället. Ett gäng tjejer från 10 år och uppåt anmälde sig gladeligen till att sy sina egna dockor.
Den enda lilla kruxet var att en mamma till flickorna dök upp och sa att islam inte tillåter dock-tillverkning, inga avbilder av människan. Men det tycktes vara en parantes eller inte gälla för alla!
Snart gick symaskinerna, som de unga flickorna hanterade för första gången, på högvarv. Det fanns ingen gräns för vad de kunde finna på av olika kreativa lösningar. Vilken självklarhet och styrka de tycktes ha. Mellan syendet tillverkades det armband av garn och målades det med färg lite här och var – också huset fick sig lite röd färg! “Jag var rädd och frös när vi tog båten hit“ sa Ajad plötsligt.
Känner mig djupt tacksam och varm om hjärtat över att fått tillbringa några dagar med dessa tjejer. Och alla andra som vi kom att lära känna i flyktinglägret. Så lärorikt.
All respekt för dessa flickor och deras familjer som sitter fast i många månaders väntan på att få slå rötter och börja ett värdigt liv i något europeiskt land.
Köpenhamn slutet av augusti 2016
Åsa Lieberath
I september åker Teater Albatross till italienska Sardinien för att göra ett liknande arbete med teater och konst. Till Robert och Åsa ansluter denna gång musikern och skådespelaren Cristoffer Svärd och trädhuggaren Gilles Dieng. Båda har länge varit med i Albatross arbete. Vi ser alla väldigt mycket fram emot de här nya äventyren och vi har all anledning att snart återkomma till er med fler berättelser!
Direkttolkad teater i Sverige
I samband med våra utlandsäventyr har vi också påbörjat ett arbete i Sverige med att utveckla och spela direkttolkad teater. Vi har under sommaren hunnit skapa goda kontakter till både flyktingboenden och teaterföreningar som vi på olika sätt vill arbeta tillsammans med. Det handlar dels om att arbeta med översättningar, att repetera och utveckla den direkttolkande metoden och att hitta spelplatser och grupper att spela för.
Föreställ er nu att vi kunde komma till er skola, teaterförening eller asylboende för att spela I skuggan av hatet växer blommor med direkttolkning för en publik med både nya och äldre svenskar, för ovana och vana teaterbesökare, och alla däremellan. Med utgångspunkt i föreställningen och vårt konstnärliga arbete kan vi tillsammans skapa helt unika rum för uttryck, intryck, samtal och möten som sällan får plats i vardagen!Föreställningen har redan översatts till arabiska, dari, persiska, engelska, grekiska, italienska, ryska och de västafrikanska språken wolof och madinka. Utifrån era behov och önskemål kan vi hitta ett eller flera lämpliga språk att spela på.
Vi kan också arrangera några workshopdagar där vi tillsammans jobbar med konst och dockor.
Hör av er till oss om ni vill veta mer om det här arbetet
och/eller om ni vill vara inblandade på något sätt!
Kontaktuppgifter längst ner i nyhetsbrevet!
Inne på flyktinglägret Pikba, Leros.
I Panteli satt vi på Restaurant Castello och läste text inför föreställningarna.
De underbara syriska medarbetarna, fr v musikern Mohammed Abdullah,